Såhär i processens slutskede

Blöh, denna vecka har varit kul men kämpig. Speciellt efter idag då vi i princip slängde vår konstnärliga integritet out the window då en kombination av tidsbrist och salsstrul krånglade till bla vår ljussättning. Detta gjorde att vi fick tänka om både placeringen av karaktärerna på scenen och ljussättningen (& färg på ljuset). Det känns givetvis tråkigt att kompromissa men i det här läget var det tyvärr bara att gilla läget då redovisningen ju är imorn.

Det är tråkigt att ge upp en vision om hur vi vill att det ska se ut för något annat såhär i sista minuten när vi lagt ner tid på att repa. Jag förstår givetvis omständigheterna men det är i vilket fall tråkigt, då vi nu inte vet hur det kommer se ut imorn. 

I övrigt är jag besviken i brist på annat ord på hur en del i gruppen får komma med ideer, vilja och driv för vår gestaltning medan andra snålåker och inte bidrar. 

Summerande inlägg, vecka 3

Denna vecka har vi verkligen satt ner fötterna och formulerat för oss själva vad det är vi vill förmedla med vår gestaltning. Det verkar som att vi är förvånansvärt överens om vad vi vill göra/förmedla. Kanske tack vare att vi från början satte upp förhållningsregler och diskuterat oss fram och prövat på olika idéer för att se vad som funkar tillsammans istället för att en dikterat. Vi har nu också gjort en del avgränsningar och skalat av sådant som känns onödigt och övertydligt eller missvisande.

Från början hade jag t.ex i uppgift att klippa ihop ett helt annat ljud (med klockans tickande i bakgrunden) men när jag satte mig för att klippa ihop de olika ljuden så tyckte jag att det var mycket mer kraftfullt och talande med enbart klockan. När jag lyfte fram det för gruppen höll de med så nu har vi enbart det tickande ljudet med ett svagt brus. Förslaget på att aktivera betraktaren/publiken och på något sätt göra dem delaktiga i vår gestaltning var något som jag kände väldigt starkt för och som gruppen sen tyckte var en bra idé som vi sen körde på. Vi prövade oss även fram där och efter att vi visade upp delar för läraren på handledningen och fick bra respons och kommentarer på de punkter vi velat förmedla känns det som att vi är på rätt spår. Hela poängen med gestaltningen är att förmedla en känsla eller en tanke till en betraktare utan att skriva dem på näsan och tala om vad de skall känna/se innan de sett det. Jag hoppas verkligen att de upplever massor med saker när de ser vår gestaltning.

På måndag ska vi repa med rekvisita och göra de sista justeringarna innan presentation...
Och på fredag gäller det.

Vad gäller denna process i sig så tycker jag den gått kanske lite för enkelt, eller smärtfritt vilket får mig att undra om vi utmanat oss själva tillräckligt. Kanske beror det på att ungefär hälften gestaltat tidigare medan resten aldrig har gjort det. Att man då har lagt det på en nivå som fungerar för alla. Och så ska det ju vara, det ska ju fungera för alla och inte bara en då det ju faktiskt är ett grupparbete. Och kanske beror det också till viss del på att vi från början satte upp förhållningsreglerna, jag vet inte.

Tankar efter veckans övningar - summerande inlägg, vecka 2

Trots mycket skratt och flams som avslut i veckans musikvideoimprovisation var det en del mer "seriösa" övningar. Bland annat fortsatte vi att arbeta med blicken. Det var en övning som jag tänker skulle kunna fungera bra i en klass där en tex behöver bryta upp dåliga sociala grupperingar eller skapa en bättre sammanhållning.
Nu börjar jag bli lite mer van vid att använda blicken, kanske för att gruppen börjar kännas igen och att en är bekväm i den. Jag har tänkt en hel del på blicken och vad en kan förmedla med den. Den kan vara hotfull, avväpnande och vacker på en och samma gång. Ögonen och blicken kan signalera så himla många olika saker vilket i sig är helt fantastiskt. Blicken förmedlar så mycket känslor att det kanske är därför som den kan kännas så farlig i vissa lägen men också att en som mår dåligt och inte vill visa hela sitt känslospektra för andra tittar bort eller försöker hålla god min. Ögonen avslöjar oss.
Jag och andra över lag är nog inte så medvetna om hur en använder blicken så för mig har övningarna med blicken varit en "ögonöppnare" (vitsigt!). Innan så har jag varit medveten om att jag flackar med blicken när jag vill säga något i större grupper, något som kanske kan signalera svaghet när en står framför en skolklass. Men då saknat verktyg till bättring. Och som bekant kan en genom att en medvetandegör saker för sig själv lättare hantera dem eller finna strategier och verktyg för att komma runt eller lösa problem.

Just nu mår jag inte så bra fysiskt heller så jag känner mig inte så stark mentalt att jag orkat ge alltför mycket eller orkat fundera eller förhålla mig till kursen på det sätt jag hade velat om jag vore hel på alla plan. Även om övningarna i sig inte är speciellt fysiskt krävande så är de påfrestande just för att det händer en hel del på hjärnkontoret när en genomför dem. Det är slitsamt att arbeta med sig själv.
Även fast jag gör något som jag verkligen brinner för och tycker är kul så har jag tagit ett aktivt val att ta ett steg tillbaka, inte specifikt för kursen, för att jag känner att jag har alldeles för mycket på mitt bord, för två år sen blev jag utbränd och vill inte hamna där igen. Det är därför ganska spännande att vi under veckan i gruppen just pratat om (utan att jag sagt något om det till gruppen) pratat om just förväntningar och yttre påfrestningar och krav som drar i en så att en tappar bort det där som är viktigt, tex drömmar, hälsa, relationer osv.
När alla hade med sig sina artefakter i fredags hamnade diskussionen där, kanske har vi varit på väg dit hela tiden från exkursionen till artefakterna i kombination med diskussioner. Det är spännande. Och temat verkar ju ändå vara något som känns allmängiltigt och gällande för de flesta människor, även historiskt.

Jag hade med mig några inköpslistor som jag hittat på Ica när jag jobbade där för flera år sen. Jag känner mig lite som Amelie från Monmarte när jag sitter och bläddrar i mitt lapparkiv (jag har flera hundra). Jag ser lapparna ungefär som grottmålningar av människor och jag känner mig lite som en arkeolog när jag gräver runt i kundkorgarna efter intressanta lappar. Lapparna är för mig en spegling av människan som skrev den, den är tänkt att bara ses av den som skrivit den, den är privat och därför kan shopparen skriva lite hur som helst på den. Det är en fri form, ett andningshål till och med. I kombination till ovannämda krav osv så blir det spännande att se på lapparna. Några har grova stavfel och egna förkortingar som blir som små kodord som jag, arkeologen skall knäcka. Kanske lägger jag lite väl stor vikt vid lapparna men det finns ändå något fascinerande i dem. Jag brukar, högst fördomsfullt, fundera kring vilka personerna bakom lapparna är, hur gamla de är, vilka drömmar de bär på, om de är lyckliga, vad arbetar de med osv.
Lapparna skulle kunna bli en bra bilduppgift i skolan där eleverna får gestalta eller sätta sig in i andra personers sinne och värld. (det ska jag komma ihåg!)
Jag kan inte förmå mig att slänga dem för jag brukar alltid på något sätt alltid börja eller återvända till eller tänka att jag ska använda dem på något sätt i ett konstnärligt arbete men så blir de liggandes. Denna gång bestämde jag mig för att jag skulle visa lapparna för de andra och faktiskt använda dem på något sätt i arbetet. Lapparna togs väl emot av gruppen vilket var kul så nu får vi se vart det bär.

Sveriges Television är inspiration

Svtplay kan en lita på! Där strömmar nämligen just nu över av bra program med inspiration till gestaltningsarbetet.

För att nämna några

- Von Svenssons kläder

- Vem tror du att du är?

- Här är din historia

- Kobra

Listan kan såklart bli längre eftersom sållandet av inspirationsmaterial helt saknar censurerande egenskaper. Allt går att koppla, men ja relevanser går såklart att finna i varje program. 

Artefakter

Vad bär tingen på för minnen? Vem gömmer sig bakom sakerna?

Tankekartan

Idag sågs vi i gruppen för att presentera varandras efterforskningar efter vår utflykt. Mest pratades om intryck, några till hade forskat lite om Korsettfabriken och en annan berättade ett riktigt häftigt levnadsöde utifrån en intervju med en släkting som bott i området på 1950-talet. Många spår...

Men någonstans måste man se över materialet och sätta ner fötterna så vi gjorde en gemensam tankekarta som vi hoppades skulle ge oss en mer klar bild över vad det egentligen är vi intresserar oss för. Vi pratade oss fram till att artefakter på olika sätt är bärare av berättelser/människoöden osv (något som jag och Agnes pratat lite om efter förra gångens utflykt) och som kunde vara ett bra sätt att hitta vår berättelse. 

Alla ska tills nästa gång därför hitta en sak som de på något sätt dras till/gillar och fundera kring dess historia, vem har ägt den, hur såg den personens öde ut, hur användes saken, var kommer den ifrån osv. Man får göra vad man vill, vill en tex göra en målning av saken får en göra det, för att komma igång. På fredag ska vi sen presentera varandras artefakter för varandra. 

Jag har svårt att välja min men har några på lager. Bland annat så brukar jag alltid se en massa lösa skruvar på gatan när jag är ute och går, överallt ligger det olika skruvar i olika tjocklek och storlek. Jag brukar fundera kring vart skruven kommer ifrån, om den var viktig så att saken den suttit på numer är trasig och kanske orsakat en olycka eller om den kanske kommer från någons kära ägodel. Jag kanske ska börja samla på de där skruvarna, har jag tänkt länge, men jag gör det aldrig, kanske ska börja nu, fast när en letar då ser en dem ju aldrig. De måste komma till en.

Första undersökningen

Här är det slumpmässigt valda området som vi idag undersökte.

Diskussionen fortsatte idag också kring SVT programmet "Vem tror du att du är?", släktforskning, kroppsminne (sådant som tidigare generationer gjort och som ärvs genom generna... väldigt kortfattat förklarat), kläder som identitetsmarkörer, dolda berättelser m.m.

Själva utflykten idag var inte riktigt den igångsättare som vi kanske hade hoppats. Vi pratade om varför det skulle kunna vara så, en anledning som vi alla misstänkte kunde vara en påverkande faktor var att den plats vi (slumpmässigt) valt redan var laddad med så mycket historia, och att man redan fick allting serverat för sig på informationsskyltar med mera.
Jag kommer inte ifrån Göteborg vilket jag tror också gör att jag ser platser med nya ögon, man kan ju som bekant lätt bli hemmablind efter att tag. Jag var mer fascinerad över klättringen uppför berget innan vi kom fram till själva Kronan. Jag tog massor med bilder (får bli ett eget inlägg) på bla hustak, träd, skräp och klotter.
Innan vi gick ut hade vi pratat en del kring masker eller kläder som identitetsmarkörer, hur vi för oss olika i olika sammanhang och på olika platser. Det var något jag hade i tankarna och väldigt mycket med mig när vi gick runt (och som är något jag intresserar mig för även utanför gestaltningsarbetet i egna konstnärliga arbeten). Vet inte om det var utifrån just den diskussionen eller om jag hade fastnat för Korsettfabriken även om vi inte precis hade pratat om kläder osv. Hur som helst så var jag ganska säker på att jag ville forska lite mer kring Korsettfabriken, vilka kvinnor arbetade där, hur såg det ut och hur var arbetet var tex sånt som jag funderade på.
Forskningen gav inte värst, mest om själva huset och vilken gubbe som ritat det och vem som ägde fabriken(Sen ska väl erkännas att jag inte direkt gjort några djupdykande flerdagarsstudier i olika arkiv, som kanske hade gett mer än när jag googlade) men ingenting om arbetarna som jag ju var mer intresserad av. Jag ville urskilja en röst, en persons öde eller berättelse ur en stor massa men det var nog mest en igångsättare än ett spår att köra vidare på. Jag behöver först se helheten för att se var spåret leder.

Bilder från dagens exkursion

Gestaltning - summerande inlägg vecka 1

Nu har en ny gestaltningsperiod börjat, denna gång på HSM. Titeln för gestaltningen är "ett samhälle söker sin berättelse"(introduktionsföreläsningen minns jag inte så mycket av då jag fortfarande är helt utmattad mentalt och fysiskt pga mycket (skriv)skolarbete i kombination med tarmsjukdom som gör att jag inte orkar så mycket eftersom jag inte kan ta upp näring ordentligt). 

Introduktionsföreläsningen satte igång en tankekedja om sådant jag själv berört i egna konstnärliga arbeten, nämligen berättandet, berättelser, dess olika former osv. Gestaltningstiteln får mig genast att tänka på de dolda berättelserna. Det är berättelser jag hellre skulle vilja lyfta fram/arbeta med, snarare än de som redan får ta plats/höras/synas/skrivas ned.

Eftersom vi är på HSM har vi inlett med massor av olika teater/fysiska övningar där vi använt och lärt känna kroppen som verktyg.

Övningen med hög/lågstatus tyckte jag kändes mest emotionellt än kanske de andra övningarna. Mest för att jag upplevde det som att jag förställde eller satte mig själv i olika positioner jag inte är bekväm i. Och att jag upplevde att jag i vissa lägen kunde fastna i de olika känslorna, speciellt i lågstatuskänslan. Såhär i reflekterande tillstånd efteråt tänker jag att övningen även om den kändes jobbigt just då medvetandegjorde hur jag själv uttrycker mig kroppsligt, och då framförallt omedvetet. Genom att medvetendegöra det kan jag kanske istället äga det och inte fastna. 

Jag har prövat övningen förut så övningen i sig var inte ny. Denna gång använde vi också blicken vilket jag upplevde som väldigt jobbigt just för att man är så naken för den, och det är inte ofta i vardagen en dröjer kvar med blicken direkt in i någon annans ögon på det sättet. Övningen fick mig att inse att jag normalt sett är en "flackare" med blicken. Insåg efteråt att det ju inte är så farligt ändå, det där när någon ser på en, oftast känner en ju av eller kan läsa av om blicken är illa menad eller inte. Inte heller ovanligt att en läser in en ond blick som egentligen inte finns.

Vår grupp hade sitt första möte, alla var dock inte där så vi har ännu inte träffat alla i gruppen. Jag har arbetat i grupp flera gånger, bara en av de gångerna har varit fantastiskt givande och bra då vi från start satte oss ned och diskuterade hur vi ville att gruppen skulle vara. Något som vi också förhöll oss till och reflekterade kring under hela processen. Nu när detta gestaltningsarbete drog igång var jag orolig över vissa faktorer så idag började vi med att berätta för varandra vad vi ville ha ut av arbetet sen pratade vi i gruppen ihop oss kring gemensamma förhållningsregler (gillar inte termen regler men i brist på annat använder jag det, kanske skulle "förhållningssätt" passa bättre) kring att arbeta i grupp. 

Att alla inte kunde medverka i fysisk form löste vi genom att Skypa - mycket bra! Tillsammans kom vi fram till att vi vill att alla ska känna sig sedda, att det ska vara högt i tak och att vi skall utnyttja allas kompetenser. Och så att vi inte vill skriva en betraktare på näsan genom att ge dem en färdig berättelse utan fler tolkningsmöjligheter än en. Bra konst kan läsas på flera olika sätt på flera olika ställen beroende på vem som avkodar den. Vi bollade också en del ideer kring hur en kan sätta igång en process. Jag föreslog ett sätt som vi sen röstade om och kom överens om att vi skulle pröva på tisdag efter handledningen. Som igångsättare eller metod bestämde vi att vi skall börja med att utforska en plats i Göteborg, helt slumpmässigt vald, för att hitta ingången/berättelsen för det vi vill gestalta. På tisdag ska vi tillsammans, de som kan, gå till platsen, dokumentera, samla material och söka efter berättelser som platsen bär på/gömmer. Det vi hittar skall man sen presentera för gruppen och ur det är det tänkt att vi tillsammans skall diskutera oss fram och välja den/de berättelse/r som känns mest intressant/a. 

Efter att vi hade det där första inledande snacket känns allting just nu väldigt bra och spännande och jag ser framförallt väldigt mycket fram emot morgondagens exkursion! Mer tankar och ideer kommer förhoppningsvis komma då. 

Inspiration i KT

Gestaltning

Nu har en ny gestaltningsperiod börjat, denna gång på HSM under AOU2. Eftersom vi är på HSM har vi inlett med massor av olika teater/fysiska övningar där vi använt kroppen som verktyg i undersökandet av tex hög/låg status.

Övningen med hög/lågstatus tyckte jag kändes mest emotionellt än kanske de andra övningarna. Mest för att jag upplevde det som att jag förställde eller satte mig själv i olika positioner jag inte är bekväm i. Jag har prövat övningen förut så övningen i sig var inte ny. Denna gång använde vi blicken vilket jag upplevde som jobbigt. 

Introduktionen i början minns jag inte mycket av då jag fortfarande är helt utmattad mentalt och fysiskt pga mycket (skriv)skolarbete i kombination med tarmsjukdom som gör att jag inte orkar så mycket eftersom jag inte kan ta upp näring ordentligt.

Däremot triggades en tankekedja igång som handlade om sådant jag själv berört i egna konstnärliga arbeten, nämligen berättandet, berättelser, dess olika former osv. Titeln för gestaltningen är "ett samhälle söker sin berättelse" och det får mig genast att tänka på de dolda berättelserna. Det är berättelser jag hellre skulle vilja lyfta fram, snarare än de som redan får ta plats/höras/synas/skrivas ned.

Vår grupp hade sitt första möte idag, alla var dock inte där så vi har ännu inte träffat alla i gruppen. Jag var orolig över vissa faktorer så idag pratade vi i gruppen ihop oss kring gemensamma förhållningsregler kring att arbeta i grupp. Vi vill att alla ska känna sig sedda, att det ska vara högt i tak och att vi skall utnyttja allas kompetenser. Efter dagens möte känns det bra. Vi bestämde att vi skall börja med att utforska en plats, helt slumpmässigt vald, för att hitta ingången/berättelsen för det vi vill gestalta. På tisdag ska vi tillsammans, de som kan, gå till platsen, dokumentera, samla material och söka efter berättelser som platsen bär på/gömmer. Detta blir alltså vår metod.