SERIEWORKSHOP
Denna vecka har vi haft serieworkshop med Fredric. Riktigt uppskattat och kul! Först föreläste Fredric om olika sorters berättartekniker, i och om-perspektiv och visade på olika typer av serier. Sen fick vi varsin fyra rutors seriestrip där vi skulle genom att rita tolka förmiddagens serieföreläsning först ur ett i-perspektiv sen ur ett om-perspektiv. Såhär såg mitt bidrag ut:

Dag två av workshopen satte vi samman hela klassens stripar till en enda lång "korsords"serie på väggen så att alla striparna kunde läsas tillsammans från alla olika håll.

INSPIRATION FRÅN VFU:N

OM ATT MISSLYCKAS
Jag sitter och läser inför morgondagens litteraturseminarie och finner det här stycket ur "Pedagogisk bedömning - om att dokumentera, bedöma och utveckla kunskap" (Stockholm Universitets förlag, 2011):

" Bedömning av förmågor och förhållningssätt innebär en förskjutning av fokus från produkter (kunskaper och färdigheter) till processer (lärande, kunskapsbildning). Från att främst ha intresserat sig för om eleven besvarat lärarens fråga rätt, lägger man nu större vikt vid den studerandes förmåga att själv ställa fruktbara frågor och lära genom försök och misstag"

Just det där sista fångade mitt intresse och fick mig att direkt koppla till gårdagens föreläsning om "Det storslagna - en föreläsning om en serie framgångsrika misslyckanden" av och med konstnären Katja Aglert. Det var en mycket inspirerande föreläsning om att "våga misslyckas" och att ur det vinna erfarenheter, utvecklas och gå framåt.

Jag vet inte varför jag fastnade för det där textstycket men det fick mig ändå att tänka till. Jag vet inte om jag har misslyckats men jag har på senare tid känt mig väldigt vilsen i min blivande roll som lärare, och har även tvivlat på om det är det här jag vill. Jag vet inte varifrån detta kommer men jag har på senare tid känt mig uppgiven och oinspirerad till att fortsätta min utbildning. Jag har famlat blint och inte fattat de saker som verkar så uppenbara för alla andra men gårdagens föreläsning och dagens litteraturläsning fick tillsammans ändå någon sorts pusselbit att falla på plats.

Även om man gett sig ut på ett uppdrag med ett tydligt mål i sikte, men under resans gång inte tar sig fram till det målet, så har man ändå vunnit. Man har ju ur processen blivit en mängd erfarenheter rikare. Så istället för att fokusera på vad som inte blev så vänder man blicken till vad vad som faktiskt blev även om det inte blev någonting konkret mätbart. Och vad gör det egentligen om man "misslyckas"? För vem spelar det någon roll? För de man berättat vad man satt sig för å göra eller för en själv? Och vem bestämmer egentligen vad som är ett misslyckande?

Att uppfatta något som ett misslyckande kan ju komma ur olika saker, antingen uppfattar man det som ett misslyckande bara för att någon annan uttrycker sig negativt om ens resultat eller så kanske man upplever det som så för att man själv känner att att man inte nått sin fulla potential. Men om jag nu känner i mig själv att jag inte gjort det och att det jag satt mig för att göra nu lett till ett "misslyckande" så behöver det ju i sig inte vara någonting dåligt, eftersom det är en del av processen, en del av skapandet av nya vägar, sätt att tänka och känna. Nya skeenden som i sig är en naturlig väg en process gärna tar. Misslyckandet föder något konstruktivt. (Lite som tankarna kring "Pandemonium").

Självklart kan det vara svårt att stå för ett misslyckande men dagens hetaste tips från mig till vem som nu läser detta är ändå: våga misslyckas! För vem sjutton bryr sig? Det kanske var menat att bli någonting annat från början bara att du inte såg det då och var tvungen att göra resan för att förstå att målet inte var din slutdestination.

Så kanske är jag inte helt vilsen ändå.

Puh!

LEKTIONSPLANERING
Jag och Moa sitter och planerar ihop en svenskalektion till en åk9 vi ska ha imorgon bitti. Tanken är att lektionen ska vara lite rolig men ändå ha ett, för lektionen, relevant innehåll. Eftersom att de under terminen haft stor press på sig inför de nationella proven så vill vi att de ska få ha lite skoj med språket men ändå lära sig någonting. Inspirationen knycker vi helt ogenerat från en workshop som vi hade på Hdk i början av förra terminen.

Eleverna får läsa en text och med märkpenna ska de sen stryka över alla ord utom ett på varje rad och sedan välja ut fem av dessa ord. Sen delas de in i grupper där de tillsammans skall klippa ut och bilda meningar med orden de valt att spara. Det kommer bli tokiga meningar vilket är okej.
Sen sätter vi upp meningarna på tavlan för att göra det enklare att visualisera vad vi har gjort. Sen kommer vi diskutera hur de byggt meningarna, hur man kan göra andra meningar samt prata kring texternas innebörder men också kring de svåra ord som de finner.

Vi har valt ut två texter, den ena ur "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi och den andra "Kalle och chokladfabriken" av Roald Dahl. Två helt olika texter som de kan få ut olika typer av ord ur.

Vi bromsade in vid skolan. Greger låser upp den tomma musiksalen och vi baxade in förstärkarna. Alla var fortfarande omtumlade och upphetsade av beskedet, så när Greger for hem stannade vi kvar och spelade. Det lät hemskt men det kom från hjärtat, det var rått och rufsigt, precis som vi själva.

Niila slog sina hemmagjorda riff, och jag sjöng improviserat och började känna mig som en rockstjärna. Holgeris gitarr var ostämd av kylan och hans fingrar fumliga, men kanske just därför fick han fram sagolika solon, sneda och skeva bröl, svajande gungande klanger. Och till sist körde vi vår gamla favorit; Rock’n’roll music säkert tio gånger. Inte förrän Erkki slagit sönder båda sina trumstockar gav vi upp.

Klockan var strax efter tre på natten. Pajala kyrkby låg öde i vintermörkret. Vi knarrade hemåt i pudersnön under de svagt surrande gatlyktorna. Kylan strömmade in i våra lungor, öronen vidgades kring gryningstimmarnas tystnad. I vantarna värkte fingertopparna av de vassa strängarna.

- Man borde sticka någonstans, tyckte Niila, dra iväg bara.

- Stockholm! Sa Erkki.

- Amerika! Utbrast Holgeri.

- Kina, sa jag. Nån gång skulle jag vilja se Kina.

Det var så tyst. Som om alla i byn frusit ihjäl. Vi började vandra mitt på vägen, alla fyra i bredd. Det kom ingen trafik. Hela bygden, ja hela världen låg orörlig. Det vara bara vi som levde, fyra bultande hjärtan i vintertajgans innersta grenlykta.

Vi stannade till vid Pajalas största korsning, den mellan färghandeln och kiosken. En tvekan kom över oss, som om vi anade att vi nått fram. Att det var här som något annat skulle ta vid. Vi vände oss om och spanade osäkert åt alla håll.

Vägen västerut ledde mot Kiruna. Söderut kom man till Stockholm. Österut ledde vägen mot Övertorneå och Finland. Och den fjärde vägstumpen pekade ner mot Torneälvens is.

Efter en stund gick vi ut till mitten av vägen och satte oss på rumporna. Som genom en tyst överenskommelse lade vi oss ner mitt i korsningen, tvärs över körbanan. Vi sträckte ut oss på rygg och skådade upp mot stjärnhimlen. Ingen trafik hördes, allt var så stilla. Sida vid sida låg vi där och andades upp i rymden. Kände isens svalka under stjärten och skulderbladen. Och till sist, rofyllt, slöt vi våra ögon.

Och det är här berättelsen slutar. Barndomen, pojkåren, det första livet vi levde. Jag lämnar dem. Fyra ynglingar på rygg i en vägkorsning med ansiktena vända mot stjärnorna. Jag står stilla kvar intill och betraktar dem. Andningen är djupare, musklerna avslappnade.

De har redan somnat.

(sidan 234-236, "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi)

Nästa svenskalektion tänkte vi följa upp detta, kanske som en introduktion till ett block de ska ha längre fram om poesi.