Nu börjar jag bli lite mer van vid att använda blicken, kanske för att gruppen börjar kännas igen och att en är bekväm i den. Jag har tänkt en hel del på blicken och vad en kan förmedla med den. Den kan vara hotfull, avväpnande och vacker på en och samma gång. Ögonen och blicken kan signalera så himla många olika saker vilket i sig är helt fantastiskt. Blicken förmedlar så mycket känslor att det kanske är därför som den kan kännas så farlig i vissa lägen men också att en som mår dåligt och inte vill visa hela sitt känslospektra för andra tittar bort eller försöker hålla god min. Ögonen avslöjar oss.
Jag och andra över lag är nog inte så medvetna om hur en använder blicken så för mig har övningarna med blicken varit en "ögonöppnare" (vitsigt!). Innan så har jag varit medveten om att jag flackar med blicken när jag vill säga något i större grupper, något som kanske kan signalera svaghet när en står framför en skolklass. Men då saknat verktyg till bättring. Och som bekant kan en genom att en medvetandegör saker för sig själv lättare hantera dem eller finna strategier och verktyg för att komma runt eller lösa problem.
Just nu mår jag inte så bra fysiskt heller så jag känner mig inte så stark mentalt att jag orkat ge alltför mycket eller orkat fundera eller förhålla mig till kursen på det sätt jag hade velat om jag vore hel på alla plan. Även om övningarna i sig inte är speciellt fysiskt krävande så är de påfrestande just för att det händer en hel del på hjärnkontoret när en genomför dem. Det är slitsamt att arbeta med sig själv.
Även fast jag gör något som jag verkligen brinner för och tycker är kul så har jag tagit ett aktivt val att ta ett steg tillbaka, inte specifikt för kursen, för att jag känner att jag har alldeles för mycket på mitt bord, för två år sen blev jag utbränd och vill inte hamna där igen. Det är därför ganska spännande att vi under veckan i gruppen just pratat om (utan att jag sagt något om det till gruppen) pratat om just förväntningar och yttre påfrestningar och krav som drar i en så att en tappar bort det där som är viktigt, tex drömmar, hälsa, relationer osv.
När alla hade med sig sina artefakter i fredags hamnade diskussionen där, kanske har vi varit på väg dit hela tiden från exkursionen till artefakterna i kombination med diskussioner. Det är spännande. Och temat verkar ju ändå vara något som känns allmängiltigt och gällande för de flesta människor, även historiskt.
Jag hade med mig några inköpslistor som jag hittat på Ica när jag jobbade där för flera år sen. Jag känner mig lite som Amelie från Monmarte när jag sitter och bläddrar i mitt lapparkiv (jag har flera hundra). Jag ser lapparna ungefär som grottmålningar av människor och jag känner mig lite som en arkeolog när jag gräver runt i kundkorgarna efter intressanta lappar. Lapparna är för mig en spegling av människan som skrev den, den är tänkt att bara ses av den som skrivit den, den är privat och därför kan shopparen skriva lite hur som helst på den. Det är en fri form, ett andningshål till och med. I kombination till ovannämda krav osv så blir det spännande att se på lapparna. Några har grova stavfel och egna förkortingar som blir som små kodord som jag, arkeologen skall knäcka. Kanske lägger jag lite väl stor vikt vid lapparna men det finns ändå något fascinerande i dem. Jag brukar, högst fördomsfullt, fundera kring vilka personerna bakom lapparna är, hur gamla de är, vilka drömmar de bär på, om de är lyckliga, vad arbetar de med osv.
Lapparna skulle kunna bli en bra bilduppgift i skolan där eleverna får gestalta eller sätta sig in i andra personers sinne och värld. (det ska jag komma ihåg!)
Jag kan inte förmå mig att slänga dem för jag brukar alltid på något sätt alltid börja eller återvända till eller tänka att jag ska använda dem på något sätt i ett konstnärligt arbete men så blir de liggandes. Denna gång bestämde jag mig för att jag skulle visa lapparna för de andra och faktiskt använda dem på något sätt i arbetet. Lapparna togs väl emot av gruppen vilket var kul så nu får vi se vart det bär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar