Polletten trillade äntligen ner

Som rubriken skvallrar om så har det under "julledigheten" trillat ner en pollett i fråga om vad jag skall presentera för något, gestaltningsmässigt alltså. Konstigt nog var jag inte alltför stressad över det men det känns likväl för jädra skönt att äntligen ha kommit dit. Och det skedde via uppsatsen. Ge och ta, sådär.
Jag vill inte avslöja alltför mycket men jag har bestämt mig för att arbeta med ljud. Det är en tanke som blaskat med vid sidan av under hela arbetet men som inte fått utrymme eller passat in förs nu. Stay tuned! Tills vidare fortsätter skriveriet. Har fokus på annat håll så det är svårt att fokusera men det går i varje fall sakta men säkert framåt så jag hoppas kunna få ihop något.

(Hoppas det går bra för er andra och att ni hade en välbehövligt ledighet)

Vilsekommen

Som rubriken avslöjar så känner jag mig just nu väldigt vilsen i vad det är jag håller på med. Skrivandet går sådär eftersom jag inte riktigt är klar över vilken väg det är jag vill gå med gestaltningen och då i förlängningen också uppsatsen. Är det kroppen med de gjutna navlarna eller är det reflektion och tid? Eller kanske ingenting/damm och ickemateria? Fast å andra sidan är ju damm faktiskt någonting, det är flera saker, delar och rester av något som vi inte längre kan identifiera. I varje fall känns det, när det gäller gestaltningen, att jag mest har damm eller ja ingenting eftersom det mesta skett uppe i mitt eget huvud och inte kommit ut i någon fysisk form. Har en fortfarande gjort någonting då, om en "bara" reflekterat menar jag? Kan en bli bedömd på det och hur tänker jag att jag skulle bemöta det i mitt eget klassrum? Är process och slutprodukt skilda från varandra? Ibland upplever jag det som att de är det, eftersom det alltid skall bli något. Om det där något är något som en lärt sig (kunskap) eller kommit till insikt om via tanken har en väl ändå gjort något? Men hur skall jag förmedla och gestalta mina tankar och lärdomar? Kan en presentera ingenting? Jag hade ett väldigt bra handledningstillfälle på min kvällskurs igår som gav en del samt några bra referenser med konstnärer som arbetat med "ingenting". Men fortfarande vet jag inte hur jag skall ta mig vidare. Jag har ju navelavgjutningarna som är ett fysiskt material men det är något med dem som gör att jag känner att de inte är vad jag vill åt just nu.

i dagsläget känns det nästan lite som i Kejsarens nya kläder, "vad bidde det då då?" Ja, vad bidde det egentligen?

Nu kanske jag låter jätteuppgiven men det är jag inte, jag försöker hålla mig optimistisk, och jag vet att jag måste reda ut alla frågetecken för att ta mig vidare.

Ref:
Pilvi Takala

Bli en diamant

»Vad är damm?«. Svaret: »en blandning av döda insektsdelar, flagor av människohud, revor av tyg och andra oangenäma material«. Dammet i ditt hus, fortsätter duon, »är ett medicinskt problem därför att det fungerar som ett hem för hela populationer av mikroskopiska dammkvalster som äter mänskliga hudpartiklar, utsöndrar avföring 20 gånger om dagen och producerar en ny generation var tredje vecka«. Här finner vi en av dammets dikotomier: det är på en och samma gång gott och ont, såväl spindeldjur som solnedgång, både venerisk sjukdom och vaniljsocker. På engelska är damm (dust) en del av smuts (dirt), vilket definieras som »materia på fel ställe« - något som kan flyttas men som aldrig försvinner fullkomligt.

»Tänk dig ett glas balanserande på ett trappräcke i solskenet. Det ser kanske tomt ut, men tumlande inuti det glaset är 25 000 mikroskopiska dammpartiklar - minst«. Vad är de partiklarna? »Lite av allt möjligt på jorden. Ena minuten är de små korn som skrapats bort från Saharas sand och osynliga kamelhår. Så byter vinden riktning, och du är omgiven av sporer från skogssvampar och fragment av torkade violer.« http://www.magnuslarsson.com/architecture/damm_david_maisel.asp

Tankekarta

Summerande blogginlägg (igen, fast mer)

Vid gestaltningsstart bestämde jag mig för att inledningsvis inte definiera vad jag skall arbeta med eller mot för att jag inte skulle låsa mig så som jag gjorde förra gången, istället bestämde jag mig för att försöka lita till mig själv. En sak som jag upplever mycket svår då jag ofta blir självkritisk, så jag inledde med att fundera på vad jag ville ha ut av gestaltningen och påminde mig själv om processens olika stadier. För att ta mig vidare samlade jag sedan bildinspiration och skrev tankekartor. Ur det kunde jag se att den mänskliga kroppen var temat jag ville undersöka och började både handgripligen med olika material (lera, salt och lim) och research på nätet att försöka närma mig kärnan. Genom att ha läst om navelns bakterier, som är lika individuella som ett fingeravtryck, fastnade jag för naveln och började fördjupa mig vidare i den, bland annat genom att gjuta av både min egen och andras i gips.

Begreppet navelskådning, d.v.s. blicka inåt, dök upp vilket passade mig utmärkt vid tillfället då jag, pga. yttre faktorer, hade svårt att koncentrera mig, och försökte därför omfamna navelskådningen och gå in i mig själv, stänga av det yttre bruset och se vart det bar. Svårast var att verbalisera för mig själv vad det var jag höll på med men genom att återkoppla till tankekartorna och det jag skrivit i både anteckningsboken och på bloggen fick jag en bra översikt. Jag hade försökt förstå kroppen genom att abstrahera delar av den och brutit ned dessa i mindre lätthanterliga bitar för att skapa förståelse/kontroll/kunskap. Dock var det reflektion och tid till den som var det viktigaste för att nå förståelsen/kunskapen. Jag började då fundera på hur det ser ut i skolan där koncentration kan vara svår att uppnå för många samt hur en ser på vikten av att ge tid till reflektion för att kunna tillskansa sig kunskaper. 

Efter överlämningtillfället blev det mer och mer klart för mig att tid och reflektion nog var det jag övergått till utan att egentligen se det själv (även fast den gått bredvid hela tiden, se t.ex. detta inlägg), jag hade mest själv känt att jag var "klar" med navlarna men inte vetat hur jag skulle ta mig vidare. Något som jag ännu inte riktigt är helt klar över, i alla fall gestaltningsmässigt. Gestaltningen svävar nu fritt i luften och saknar fysisk form vilket jag grubblar kring för fullt för att ge den, fysisk form alltså. Kan hända att det blir en presentation i form av någon sorts dokumentation av tiden och reflektionen. Just nu är navlarna det enda faktiskt fysiska material jag har att arbeta med, förutom hårsamlingen, men kanske var bara navlarna ett sätt genom vilken jag kunde hitta tiden? Så kanske får de inte vara med. Vi får se. Jag hoppas kunna närma mig och utveckla mina tankar vidare genom uppsatsskrivandet och på så sätt finna en presentationsform som känns rätt. 

Sår ett frö

Så var skrivprocessen igång!

Jag har, för att kunna balansera på den tunna tid vi fått till arbetet, återigen kört på ett för mig tidigare vinnande koncept med SCHEMAT. Det vill säga, jag har för att göra tiden mer överskådlig för mig själv gjort ett, högst enkelt, schema över kommande veckors disponering av just min tid. Det känns bra för nu känns det lite mer som att jag har koll på läget och dagarna blir mindre abstrakta. Men schemaläggning av tid går lite emot det som jag spenderat förmiddagen åt att läsa om så jag känner mig också lite vilsen i tanken där. Dock känner jag ändå att schemat krävs för att jag skall få rätsida på alla tankar som far omkring.

Det känns också som att jag sår ett litet frö om Tiden då jag senaste veckan funderat en hel del kring det där med tid och reflektion/meditation för att nå kunskap/insikt. Och speciellt efter överlämningspresentationen så känns det som att tidsfröet vuxit sig lite lite större och mitt arbete kom att handla kanske mer om det, speciellt som efter att jag börjat läsa och tanketextskriva på uppsatsen. Vi får se vart det växer och bär.

Tid