RESEARCH
Magi är en verklighetsuppfattning grundad i övertygelsen om att människan kan påverka den fysiska världen genom kontakt med övernaturliga makter. De som ägnar sig åt magi kallas magiker (efter persiskans magus), trollkarlar eller häxor. Magi handlar enligt moderna magiker om att med "tankens kraft" uppnå vissa mål.
Artefakt (latin. ars = konst, facere = göra, tillverka) betyder "konstgjort föremål". Inom arkeologin används beteckningen för alla ting som tillverkats av människor. I beteckningen inkluderas alltså också avfallsprodukter från föremålstillverkning.
fredag 30 september 2011
torsdag 29 september 2011
GESTALTNINGSARBETE
Ni har lyssnat på konstnärliga synsätt. Ni har lyssnat på föredrag om Februari Imperiets uppgång och fall. Ni har letat efter Imperiets artefakter och fyllt dom med minnen, myter och magi. Ni har fått en intensiv redovisning av västerländsk-konst och kopplingar till 1900 talets världskrig. Ni har sammankopplat och inspirerats. Ni har betts om att mytologisera era objekt och att överraska Dômens skulpturelever. Ni har betts om mycket. Nu ber vi er om mer.
Det är dags för era individuella äventyr att ta sin början.
Gestaltningsarbetet tar sin start och gemensamma grund i den
magiska artefakten.
Finns det någon magi kvar i en värld av styrdokument, pensionsfonder, funktionstänkande och kommersialism?
Våga ge dig in i ett magiskt tänkande där animism, animation och omöjligheter är möjliga.
Börja ditt gestaltningsarbete ur ordet magisk artefakt.
Magisk i detta fall innehar flera möjligheter.
Du kan välja att tolka ordet som en Harry Potter lek eller från ett spirituellt synsätt där allt är besjälat. Du kan se det som en illusionistisk uppgift, eller som en möjlighet att se din samtid från ett annat perspektiv. Men hur du än väljer så handlar det magiska om möjligheter du inte trodde var möjliga. Det magiska äventyret ligger i din egna kreativitet.
onsdag 28 september 2011
tisdag 27 september 2011
lördag 24 september 2011
onsdag 21 september 2011
KILL YOUR DARLINGS
Gårdagens workshop i Hammarkullen handlade om den kreativa processen, att våga förbehållningslöst och att komma vidare.
Detta illustrerades bland annat med uppgiften "Vad kan man göra med en tegelsten" - rita eller skriv under 5 minuter. Först kom de självklara; bygga något, göra ofog osv. och det var rätt svårt att komma på något, för man vill ju gärna snabbspola framåt i processen och komma på den där fantastiska, nyskapande idéen redan i första ledet, men så funkar det ju inte, det står mest still i huvudet.
Sen fick vi samma fråga igen men 3 minuter på oss och du får inte rita/skriva samma sak som gången innan. Efter första vändan hade man fått igång hjärnan ganska bra så nu lyckades man få ihop fler saker och var inte lika låst i att det skulle byggas någonting. Märktes också en frustration över att behöva tänka kring något så tråkigt som en tegelsten vilket resulterade i spännande (destruktiva) saker att använda stenen till.
Sist fick vi samma fråga igen på 3 minuter men man fick inte använda något av det man skrivit/ritat tidigare och man får inte ta samma som någon annan i gruppen. En utmaning! Nu var alla låsningar sen innan borta och man kunde fritt komma på saker att använda stenen till.
Detta är något som man absolut kan tänkas göra med en grupp elever för att få dem att utmana sig själva och att ta nästa steg.
"Den ultimata idéen kommer aldrig först"
Kreativitet - att bygga upp, att skapa något. Destruktivitet ingår i den skapande processen. Att ha sönder det man gjort är viktigt för att komma vidare, att ha med sig något ifrån varje led i processen för att gå framåt.
Jag kom att tänka på klassikern "Kill your darlings", och lite så är det ju, att rasera det man vet/är trygg med. Att våga ifrågasätta även sin favoritidé i ljuset av den situation du befinner dig i, inte den du befann dig i när idéen uppstod. Är idéerna bra måste de tåla granskning, och även lysande idéer blir så småningom frånåkta. Det betyder inte att de varit fel, bara att det är fel att försvara dem längre än nödvändigt. Man måste våga förändra och för att gå vidare krävs att man kliver ur det man känner till eller kan bäst för att pröva någonting nytt.
Bra dag, men jag gillade de individuella uppgifterna mer än gruppuppgifterna eftersom jag upplevde att de gav och utmanade mig mer. Jag hoppas att klassens smekmånad snart är över.
[bild: min egen ur en bildserie som var en del av arbetsprovet till just denna utbildning]
Gårdagens workshop i Hammarkullen handlade om den kreativa processen, att våga förbehållningslöst och att komma vidare.
Detta illustrerades bland annat med uppgiften "Vad kan man göra med en tegelsten" - rita eller skriv under 5 minuter. Först kom de självklara; bygga något, göra ofog osv. och det var rätt svårt att komma på något, för man vill ju gärna snabbspola framåt i processen och komma på den där fantastiska, nyskapande idéen redan i första ledet, men så funkar det ju inte, det står mest still i huvudet.
Sen fick vi samma fråga igen men 3 minuter på oss och du får inte rita/skriva samma sak som gången innan. Efter första vändan hade man fått igång hjärnan ganska bra så nu lyckades man få ihop fler saker och var inte lika låst i att det skulle byggas någonting. Märktes också en frustration över att behöva tänka kring något så tråkigt som en tegelsten vilket resulterade i spännande (destruktiva) saker att använda stenen till.
Sist fick vi samma fråga igen på 3 minuter men man fick inte använda något av det man skrivit/ritat tidigare och man får inte ta samma som någon annan i gruppen. En utmaning! Nu var alla låsningar sen innan borta och man kunde fritt komma på saker att använda stenen till.
Detta är något som man absolut kan tänkas göra med en grupp elever för att få dem att utmana sig själva och att ta nästa steg.
"Den ultimata idéen kommer aldrig först"
Kreativitet - att bygga upp, att skapa något. Destruktivitet ingår i den skapande processen. Att ha sönder det man gjort är viktigt för att komma vidare, att ha med sig något ifrån varje led i processen för att gå framåt.
Jag kom att tänka på klassikern "Kill your darlings", och lite så är det ju, att rasera det man vet/är trygg med. Att våga ifrågasätta även sin favoritidé i ljuset av den situation du befinner dig i, inte den du befann dig i när idéen uppstod. Är idéerna bra måste de tåla granskning, och även lysande idéer blir så småningom frånåkta. Det betyder inte att de varit fel, bara att det är fel att försvara dem längre än nödvändigt. Man måste våga förändra och för att gå vidare krävs att man kliver ur det man känner till eller kan bäst för att pröva någonting nytt.
Bra dag, men jag gillade de individuella uppgifterna mer än gruppuppgifterna eftersom jag upplevde att de gav och utmanade mig mer. Jag hoppas att klassens smekmånad snart är över.
[bild: min egen ur en bildserie som var en del av arbetsprovet till just denna utbildning]
tisdag 20 september 2011
KONSTEN ATT BESJUNGA HÖGHUS
Gårdagen var en mycket bra dag med inspiration och handling precis hela dagen. Vi hade som jag nämnt innan fått i läxa att kunna Forever young samt ha med oss ett föremål.
Det första vi gjorde var att delas in två och två, sittandes emot varandra i korridoren beväpnade med penna, papper och en skarp blick. Vi skulle titta och ta in varandras linjer och former i ansiktet för att sedan gå ifrån varandra och rita av det vi kom ihåg. Hur går den där linjen? Hur hänger håret över axlarna? Hur ser munnens form ut och hur blir skuggan under näsan? Svårt, roligt och något som kickstartade hjärnan.
Steg två blev att gå tillbaka till samma person och nu bara rita håret. Hur faller håret över axlarna? Vad har det för form? Hur ser det ut där bakom dit jag inte kan se och hu påverkar det det som jag tecknar? Hur får jag håret att få rätt volym eller fall? Kul uppgift! Man fick förvånansvärt mycket kropp trots att man inte ritade med den. Häftigt när allas ansiktslösa hår-porträtt låg uppradade i korridoren.
Nästa steg blev att vika ett A3 papper så att det blev indelat i fyra. På varje sida skulle man rita av den andre med fel hand utan att lyfta pennan från pappret när denne grimaserar. Ett bra sätt att få hämningar att lossna eftersom förväntningarna på att rita något fint och verklighetstroget är näst intill omöjliga.
Sen skulle vi rita det vi såg, alltså rita ett klassiskt porträtt av ens partner på några minuter.
Sen var det dags att plocka fram sitt hemliga objekt. Vi satt med ryggarna emot varandra och beskrev vårt objekt för varandra. Man fick inte använda sig av "det är en rund grej med en pinne i och två trianglar" eller alltför generella beskrivningar typ "på båda sidorna är det som en svans" eftersom det är för specifikt och man då ritar som man vet att en svans ser ut.
Hursom, denna övningen var jätterolig att göra! Tydligen var det såhär som Neil Armstrong och grabbarna fick göra för att lära sig beskriva sakerna de såg på månen eftersom man inte visste om fotoutrustningen skulle fungera.
Först skulle vi alltså rita efter beskrivning, sen rita av objektet i stor skala som det såg ut.
Det här var mitt objekt som jag beskrev, en liten cykel.
Och det här var kameran som jag fick beskriven för mig. Ganska klurigt och det liknar inte alls en kamera men det kan ge upphov till spännande teckningar som ni kanske kan se och förstå. Detta kommer jag absolut att testa i en klass. Det triggade även ens nyfikenhet.
Sen var det dags att sjunga upp! Först stod vi i trappuppgången vända emot väggen och sjöng för den med musiken kompandes i bakgrunden. Sen begav vi oss ut till miljonprojektshusen bakom byggnaden där vi håller till. Vi ställde upp oss i körformation och började sjunga vända emot huset. HÄFTIG KÄNSLA! Jajks va kul det var! Vi fick tillochmed applåder efteråt, någon filmade och flera vinkade andra stannade för att lyssna. Att utmana sig själv till en sång i offentligheten, var skönt, läskigt, obekvämt och roligt, även om det var i skydd av gruppen. Detta är något vi ju sen kommer att kräva av våra elever. Så det var defenitivt nyttigt att själv utsättas för, övervinna och tänja på sina gränser. Vi ska ju sen uppmana våra elever att pusha sig själva till att pröva nya saker. Varför ska jag få dem till det om jag inte ens själv kan besjunga höghus i Hammarkullen?
På tillbakavägen fick vi i uppgift att välja en plats att vänta på i tjugo minuter. Inget fippel med mobiler, bara vänta, känna, ta in och tänka. När vi sen kom tillbaka skulle vi skriva ner tankarna från väntan. Dessa delades sen slumpmässigt ut i gruppen och lästes upp tillsammans med den grimasbild man fått välja.
Idag var en bra dag som jag tar med mig mycket konstruktivt och intressant ifrån. Jag gillade upplägget med att använda "bakhuvudet" och att öppna ögonen i nacken som läraren beskrev det, att koppla bort det som gärna recenserar och förminskar.
Gårdagen var en mycket bra dag med inspiration och handling precis hela dagen. Vi hade som jag nämnt innan fått i läxa att kunna Forever young samt ha med oss ett föremål.
Det första vi gjorde var att delas in två och två, sittandes emot varandra i korridoren beväpnade med penna, papper och en skarp blick. Vi skulle titta och ta in varandras linjer och former i ansiktet för att sedan gå ifrån varandra och rita av det vi kom ihåg. Hur går den där linjen? Hur hänger håret över axlarna? Hur ser munnens form ut och hur blir skuggan under näsan? Svårt, roligt och något som kickstartade hjärnan.
Steg två blev att gå tillbaka till samma person och nu bara rita håret. Hur faller håret över axlarna? Vad har det för form? Hur ser det ut där bakom dit jag inte kan se och hu påverkar det det som jag tecknar? Hur får jag håret att få rätt volym eller fall? Kul uppgift! Man fick förvånansvärt mycket kropp trots att man inte ritade med den. Häftigt när allas ansiktslösa hår-porträtt låg uppradade i korridoren.
Nästa steg blev att vika ett A3 papper så att det blev indelat i fyra. På varje sida skulle man rita av den andre med fel hand utan att lyfta pennan från pappret när denne grimaserar. Ett bra sätt att få hämningar att lossna eftersom förväntningarna på att rita något fint och verklighetstroget är näst intill omöjliga.
Sen skulle vi rita det vi såg, alltså rita ett klassiskt porträtt av ens partner på några minuter.
Sen var det dags att plocka fram sitt hemliga objekt. Vi satt med ryggarna emot varandra och beskrev vårt objekt för varandra. Man fick inte använda sig av "det är en rund grej med en pinne i och två trianglar" eller alltför generella beskrivningar typ "på båda sidorna är det som en svans" eftersom det är för specifikt och man då ritar som man vet att en svans ser ut.
Hursom, denna övningen var jätterolig att göra! Tydligen var det såhär som Neil Armstrong och grabbarna fick göra för att lära sig beskriva sakerna de såg på månen eftersom man inte visste om fotoutrustningen skulle fungera.
Först skulle vi alltså rita efter beskrivning, sen rita av objektet i stor skala som det såg ut.
Det här var mitt objekt som jag beskrev, en liten cykel.
Och det här var kameran som jag fick beskriven för mig. Ganska klurigt och det liknar inte alls en kamera men det kan ge upphov till spännande teckningar som ni kanske kan se och förstå. Detta kommer jag absolut att testa i en klass. Det triggade även ens nyfikenhet.
Sen var det dags att sjunga upp! Först stod vi i trappuppgången vända emot väggen och sjöng för den med musiken kompandes i bakgrunden. Sen begav vi oss ut till miljonprojektshusen bakom byggnaden där vi håller till. Vi ställde upp oss i körformation och började sjunga vända emot huset. HÄFTIG KÄNSLA! Jajks va kul det var! Vi fick tillochmed applåder efteråt, någon filmade och flera vinkade andra stannade för att lyssna. Att utmana sig själv till en sång i offentligheten, var skönt, läskigt, obekvämt och roligt, även om det var i skydd av gruppen. Detta är något vi ju sen kommer att kräva av våra elever. Så det var defenitivt nyttigt att själv utsättas för, övervinna och tänja på sina gränser. Vi ska ju sen uppmana våra elever att pusha sig själva till att pröva nya saker. Varför ska jag få dem till det om jag inte ens själv kan besjunga höghus i Hammarkullen?
På tillbakavägen fick vi i uppgift att välja en plats att vänta på i tjugo minuter. Inget fippel med mobiler, bara vänta, känna, ta in och tänka. När vi sen kom tillbaka skulle vi skriva ner tankarna från väntan. Dessa delades sen slumpmässigt ut i gruppen och lästes upp tillsammans med den grimasbild man fått välja.
Idag var en bra dag som jag tar med mig mycket konstruktivt och intressant ifrån. Jag gillade upplägget med att använda "bakhuvudet" och att öppna ögonen i nacken som läraren beskrev det, att koppla bort det som gärna recenserar och förminskar.
BIENNALBESÖKET
För några dagar sen besökte vi som bekant Göteborgs Internationella Konstbiennal med namnet; Pandemonium - Art in a time of creativity fever.
Jag blir alltid lika förundrad över hur konstnärer löser och arbetar kring ett och samma tema på lika många olika vis, på biennalen fanns det allt från installationer, videofilmer och foton i olika konstverk som spretade hit och dit. Och mina intryck från dagen var lika spretiga och många. Oftast brukar man hitta något verk eller någon del av utställningar som man inspireras av och fastnar mer för än ett annat, men jag fann tyvärr ingen direkt egen inspiration med wow-känsla denna gång. Synd. Men spretigheten till trots tycker jag dock att alla verk på sina egna vis passar in på temat samt väckte frågor och funderingar hos mig. Eftersom att temat var så svårt att placera så var det också klurigt att fundera kring frågorna. Det blev många frågor men inga svar. Och kanske är det inte så konstigt eftersom jag inte kan sia om framtiden likt Saida.
Under dialogen som fördes med lärarna och klassen efter besöket så ställdes frågan om det fanns hopp eller om det bara var ond bråd död [typ] som komma skall, handlar det endast om en känsla av kaos, oordning och förvirring [ett fulländat pandemonium] eller kan vi också i dess spår utläsa förändringar som leder oss framåt till nya världar och möjligheter?
Mina tankar efter besöket kretsade kring dagens samhälle och de positiva och negativa förändringar som sker världen över. Ur det destruktiva föds inte bara elände utan kan även ge upphov till något konstruktivt i form av nya lösningar och idéer. Jag tänker exempelvis på händelserna i arabländerna under året som innehar både de negativa och positiva innebörderna av Pandemonium. Det negativa är de konflikter som uppstår ur ett tillstånd av kaos och missnöje i ett samhälle. I mellanrummet i tiden innan revolutionen[/erna] fanns en värld präglad av risk, osäkerhet och obalans som står i konflikt med tillväxten i det positiva kommer ur de nya möjligheter till förändring som föds efter, till följd av eller ur kaoset. Även om vi som människor inte strävar efter kaos så kan det kännas hoppfullt när mänskliga rättigheter och yttrandefrihet får inta scenen.
I Det förlorade paradiset är Pandemonium högkvarteret från vilket de [djävulen och hans crew] konspirerar mot den gamla ordningen, men det är också en plattform från vilken de söker skapa en ny världsordning. Enligt Göteborgs Internationella Konstbiennal så utforskas därför turbulens inte som en yttersta slutpunkt utan snarare som en fas i ett dynamiskt system där negativt och positivt går över i varandra – där ordning framträder ur skenbart kaos – ett kreativt självorganiserande system som är både självgenererande och självutplånande. Precis som livet självt.
Jag tror att förändring är bra för det är ur förändring som ett samhälle rör sig framåt. Förändring är dock inte alltid välkommet [hur många gånger har man inte hört frasen "det var bättre förr"?] och kanske måste det till en konflikt, kaos eller förvirring för att vi ska ta oss vidare. Varför upprätthålla ordning när kaos ter sig vara normaltillståndet, varför kämpa emot något som kommer att ske vare sig vi vill eller inte? Förändringen är något som jag tror är oundvikligt och något som inte går att komma ifrån. Utan förändring och kaos hade vi inte varit där vi är idag [vart hade vi stått utan kaoset i Pandemonium? en tankenöt som man kan vrida länge och väl på]. Kaos kanske inte alltid behöver vara någonting negativt.
Vad det verkar så landar jag nog personligen i att det nog finns hopp, som svar på frågan ovan. Hm, a-ha, så det är där jag stå?
Nu orkar jag inte skriva mer om detta trots att jag har huvudet fullt men just ja, en sak till, man fick ju plocka med sig lite konst i form av olika potatissorter hem också. Och kultur som går att äta måste ju bara vara den bästa sortens!
[jag tog massor av bilder på konstverken, för egen inspiration och bruk, men jag vill inte publicera dem här, av upphovsrättsliga skäl antar jag]
["Pandemonium är helvetets huvudstad i eposet Det förlorade paradiset (Paradise Lost). Pandemonium är det palats som Lucifer och hans gelikar bygger efter att de förkastats ur himlen. Med utgångspunkt i Pandemonium reflekterar Milton över den turbulens som rådde i inbördeskrigets England. Var det bara oreda och förvirring? Eller var det också födelsen av den moderna världen? Kaoset öppnade dörren för modernitet och upplysning på båda sidor Atlanten – och löftet om en mängd kommande paradis och utopier. Begreppet pandemonium väcker därför både positiva och negativa associationer. Ordet härstammar från grekiskans παν som betyder ’alla’ och δαιμόνιον vilket betyder ’liten ande’ eller som kristendomen tolkar det: ’liten demon’, senare bara ’demon’. Ordet blir alltså översatt ’alla demoner’. Pandemonium avser en samlingsplats för alla djävlar. Kan också användas som synonym till ordet Kaos." /wikipedia]
För några dagar sen besökte vi som bekant Göteborgs Internationella Konstbiennal med namnet; Pandemonium - Art in a time of creativity fever.
Jag blir alltid lika förundrad över hur konstnärer löser och arbetar kring ett och samma tema på lika många olika vis, på biennalen fanns det allt från installationer, videofilmer och foton i olika konstverk som spretade hit och dit. Och mina intryck från dagen var lika spretiga och många. Oftast brukar man hitta något verk eller någon del av utställningar som man inspireras av och fastnar mer för än ett annat, men jag fann tyvärr ingen direkt egen inspiration med wow-känsla denna gång. Synd. Men spretigheten till trots tycker jag dock att alla verk på sina egna vis passar in på temat samt väckte frågor och funderingar hos mig. Eftersom att temat var så svårt att placera så var det också klurigt att fundera kring frågorna. Det blev många frågor men inga svar. Och kanske är det inte så konstigt eftersom jag inte kan sia om framtiden likt Saida.
Under dialogen som fördes med lärarna och klassen efter besöket så ställdes frågan om det fanns hopp eller om det bara var ond bråd död [typ] som komma skall, handlar det endast om en känsla av kaos, oordning och förvirring [ett fulländat pandemonium] eller kan vi också i dess spår utläsa förändringar som leder oss framåt till nya världar och möjligheter?
Mina tankar efter besöket kretsade kring dagens samhälle och de positiva och negativa förändringar som sker världen över. Ur det destruktiva föds inte bara elände utan kan även ge upphov till något konstruktivt i form av nya lösningar och idéer. Jag tänker exempelvis på händelserna i arabländerna under året som innehar både de negativa och positiva innebörderna av Pandemonium. Det negativa är de konflikter som uppstår ur ett tillstånd av kaos och missnöje i ett samhälle. I mellanrummet i tiden innan revolutionen[/erna] fanns en värld präglad av risk, osäkerhet och obalans som står i konflikt med tillväxten i det positiva kommer ur de nya möjligheter till förändring som föds efter, till följd av eller ur kaoset. Även om vi som människor inte strävar efter kaos så kan det kännas hoppfullt när mänskliga rättigheter och yttrandefrihet får inta scenen.
I Det förlorade paradiset är Pandemonium högkvarteret från vilket de [djävulen och hans crew] konspirerar mot den gamla ordningen, men det är också en plattform från vilken de söker skapa en ny världsordning. Enligt Göteborgs Internationella Konstbiennal så utforskas därför turbulens inte som en yttersta slutpunkt utan snarare som en fas i ett dynamiskt system där negativt och positivt går över i varandra – där ordning framträder ur skenbart kaos – ett kreativt självorganiserande system som är både självgenererande och självutplånande. Precis som livet självt.
Jag tror att förändring är bra för det är ur förändring som ett samhälle rör sig framåt. Förändring är dock inte alltid välkommet [hur många gånger har man inte hört frasen "det var bättre förr"?] och kanske måste det till en konflikt, kaos eller förvirring för att vi ska ta oss vidare. Varför upprätthålla ordning när kaos ter sig vara normaltillståndet, varför kämpa emot något som kommer att ske vare sig vi vill eller inte? Förändringen är något som jag tror är oundvikligt och något som inte går att komma ifrån. Utan förändring och kaos hade vi inte varit där vi är idag [vart hade vi stått utan kaoset i Pandemonium? en tankenöt som man kan vrida länge och väl på]. Kaos kanske inte alltid behöver vara någonting negativt.
Vad det verkar så landar jag nog personligen i att det nog finns hopp, som svar på frågan ovan. Hm, a-ha, så det är där jag stå?
Nu orkar jag inte skriva mer om detta trots att jag har huvudet fullt men just ja, en sak till, man fick ju plocka med sig lite konst i form av olika potatissorter hem också. Och kultur som går att äta måste ju bara vara den bästa sortens!
[jag tog massor av bilder på konstverken, för egen inspiration och bruk, men jag vill inte publicera dem här, av upphovsrättsliga skäl antar jag]
lördag 17 september 2011
torsdag 15 september 2011
JA JUST DET!
Jag glömde nästan bort att berätta. Häromdan fick jag höra av en klasskamrat att mina lappar, från Offentliga rum - projektet, har fått sitta uppe på busshållplatsen hela helgen. De har alltså suttit uppe sen torsdag-måndag! Jag trodde som högst att de skulle få sitta några timmar. Nu känns projektet än mer lyckat.
(Elin) Konsten vs. Reklamen 1-0!
Jag glömde nästan bort att berätta. Häromdan fick jag höra av en klasskamrat att mina lappar, från Offentliga rum - projektet, har fått sitta uppe på busshållplatsen hela helgen. De har alltså suttit uppe sen torsdag-måndag! Jag trodde som högst att de skulle få sitta några timmar. Nu känns projektet än mer lyckat.
(Elin) Konsten vs. Reklamen 1-0!
onsdag 14 september 2011
tisdag 13 september 2011
måndag 12 september 2011
söndag 11 september 2011
fredag 9 september 2011
REDOVISNING
Idag hade vi redovisning av projektet och typiskt nog hade jag feber och mådde inte alls bra. Det var kanske också därför som jag fick tunghäfta när jag skulle berätta om mitt projekt. Jag vet inte vad jag sa eller om någon fattade vad jag hade gjort. En tjej i klassen sa att hon hade sett en av affischerna på ett elskåp och att hon hade uppskattat den, det kändes jättekul! Det var också jättekul att se vad alla andra i klassen hade gjort och hur de hade tolkat uppgiften.
Från redovisningen fick vi med oss frågan om vi känt att vi utmanat oss själva med uppgiften. Och vad gäller mig så känner jag kanske inte direkt att jag utmanat mig själv i själva utförandet utan kanske mer i processen mellan tanke och handling. Och som jag nämnde i förra inlägget så tyckte jag det var en bra spark i ändan att kliva ur sin bekvämlighetszon. Vi fick också frågan om hur kan man gå vidare, och det är inget som jag kan komma med något svar på just nu för det måste jag fnula litte på först.
Nu ska jag dra på mig mjukisdress, dricka te och kurera mig inför måndagens utomhusäventyr i Hammarkullen.
Idag hade vi redovisning av projektet och typiskt nog hade jag feber och mådde inte alls bra. Det var kanske också därför som jag fick tunghäfta när jag skulle berätta om mitt projekt. Jag vet inte vad jag sa eller om någon fattade vad jag hade gjort. En tjej i klassen sa att hon hade sett en av affischerna på ett elskåp och att hon hade uppskattat den, det kändes jättekul! Det var också jättekul att se vad alla andra i klassen hade gjort och hur de hade tolkat uppgiften.
Från redovisningen fick vi med oss frågan om vi känt att vi utmanat oss själva med uppgiften. Och vad gäller mig så känner jag kanske inte direkt att jag utmanat mig själv i själva utförandet utan kanske mer i processen mellan tanke och handling. Och som jag nämnde i förra inlägget så tyckte jag det var en bra spark i ändan att kliva ur sin bekvämlighetszon. Vi fick också frågan om hur kan man gå vidare, och det är inget som jag kan komma med något svar på just nu för det måste jag fnula litte på först.
Nu ska jag dra på mig mjukisdress, dricka te och kurera mig inför måndagens utomhusäventyr i Hammarkullen.
torsdag 8 september 2011
HUR TÄNKTE JAG?
Ja, hur tänkte jag? Det är som alltid lite svårt att kartlägga eller försöka förklara sin långa tankekedja men jag ska ändå göra ett försök.
På offentliga platser/rum finns det en oskriven regel för hur man ska bete sig, vad man får göra och vem som får vistas där. Jag fastnade för hur man som person för sig i offentliga sammanhang, vem man väljer att vara och vilka roller människor väljer att ikläda sig i. Men också vilka vi väljer att vara eller porträttera oss som i exempelvis bloggosfären, på arbetet eller vilket sammanhang som helst utanför hemmets trygga vrå. Man är någon annan än den man är privat. Så mitt projekt kom på ett sätt att handla om identitet, identitetsskapande och ifrågasättandet av dessa.
"Vad vill du ändra på?"
Jag har alltid tyckt illa om alla de roller och "personer" man spelar i olika sammanhang men också sättet hur man bemöter andra i det offentliga rummet. Jag ville skapa ett rum/plats för reflektion och med projektet uppmuntra till att inte spela dessa roller samt göra det offentliga rummet till sitt egna (alltså privat) och där i kunna vara bekväma med oss själva tillsammans med andra kända och okända människor. Kan man vara sig själv mår man bra tänker jag.
Nyligen läste jag Virginia Woolfs klassiker "A room of one's own" och fastnade för några citat. Med hjälp av dessa vill jag på ett enkelt sätt skapa reflektion kring identitet eller kanske bilden av den spelade identiteten i ett offentligt rum/sammanhang.
Val av plats
När jag började fundera kring vilka platser som mitt projekt fungerade i och vad det offentliga rummet kunde innebära kom jag direkt att tänka på (buss)hållsplatsen. Det är en typisk offentlig miljö som alla känner till och kan relatera till. Det är en plats där man stannar upp, där man måste vänta men som också är ett rum med många (oskrivna)regler trots att man inte gör mycket där mer än att just vänta.
För mig är hållplatser en plats för reflektion, en plats där man stannar upp, väntar och tar paus från ett annars kanske hektiskt liv. Det är en plats där man enkelt kan ta tillfället i akt att väcka reflektion och där har man som betraktare har all möjlighet till reflektion.
Lekfullt och allvarligt
Valet av färg är medvetet för att fånga betraktarens uppmärksamhet men också för att göra projektet lite mer lekfullt och humoristiskt. Men också för att jag anser att det som annars "pryder" hållplatser dvs. reklam är fruktansvärt fult och störande för sinnesron och gatubilden.
Texterna är som sagt direkta citat hämtade ur Virginia Woolf's "A room of one's own" som tilltalade mig och som passade förvånansvärt bra till det jag ville förmedla, nämligen;
"Life stand still here" - Här står man still, dvs reflekterar och tar in/känner.
"No need to hurry. No need to sparkle. No need to be anyone but oneself" - Du behöver inte göra dig till och du behöver inte vara någon annan än dig själv. Var dig själv, ta av dig masken. Slappna av.
det sista citatet är lite mer allvarsamt och kanske mer realistiskt:
"It is far harder to kill a phantom then a reality" - Det är svårt att bryta mönster, det är svårt att sluta spela spelet.
Och on a more personal note
Jag är inte naiv nog att tro att mina färgglada lappar kommer förändra världen men kanske få åtminstone en enda person att reflektera. Jag tyckte jättemycket om att genomföra projektet och flera personer kom fram och läste när jag satte upp det vilket gav en härlig känsla. Eftersom att vi fick ett speciellt område på kartan att förhålla oss till och att jag inte är så bevandrad inom mitt tilldelade område blev det ett spännande uppdrag att hitta en bra plats men också en bra spark i ändan att kliva ur sin bekvämlighets zon.
Ja, hur tänkte jag? Det är som alltid lite svårt att kartlägga eller försöka förklara sin långa tankekedja men jag ska ändå göra ett försök.
På offentliga platser/rum finns det en oskriven regel för hur man ska bete sig, vad man får göra och vem som får vistas där. Jag fastnade för hur man som person för sig i offentliga sammanhang, vem man väljer att vara och vilka roller människor väljer att ikläda sig i. Men också vilka vi väljer att vara eller porträttera oss som i exempelvis bloggosfären, på arbetet eller vilket sammanhang som helst utanför hemmets trygga vrå. Man är någon annan än den man är privat. Så mitt projekt kom på ett sätt att handla om identitet, identitetsskapande och ifrågasättandet av dessa.
"Vad vill du ändra på?"
Jag har alltid tyckt illa om alla de roller och "personer" man spelar i olika sammanhang men också sättet hur man bemöter andra i det offentliga rummet. Jag ville skapa ett rum/plats för reflektion och med projektet uppmuntra till att inte spela dessa roller samt göra det offentliga rummet till sitt egna (alltså privat) och där i kunna vara bekväma med oss själva tillsammans med andra kända och okända människor. Kan man vara sig själv mår man bra tänker jag.
Nyligen läste jag Virginia Woolfs klassiker "A room of one's own" och fastnade för några citat. Med hjälp av dessa vill jag på ett enkelt sätt skapa reflektion kring identitet eller kanske bilden av den spelade identiteten i ett offentligt rum/sammanhang.
Val av plats
När jag började fundera kring vilka platser som mitt projekt fungerade i och vad det offentliga rummet kunde innebära kom jag direkt att tänka på (buss)hållsplatsen. Det är en typisk offentlig miljö som alla känner till och kan relatera till. Det är en plats där man stannar upp, där man måste vänta men som också är ett rum med många (oskrivna)regler trots att man inte gör mycket där mer än att just vänta.
För mig är hållplatser en plats för reflektion, en plats där man stannar upp, väntar och tar paus från ett annars kanske hektiskt liv. Det är en plats där man enkelt kan ta tillfället i akt att väcka reflektion och där har man som betraktare har all möjlighet till reflektion.
Lekfullt och allvarligt
Valet av färg är medvetet för att fånga betraktarens uppmärksamhet men också för att göra projektet lite mer lekfullt och humoristiskt. Men också för att jag anser att det som annars "pryder" hållplatser dvs. reklam är fruktansvärt fult och störande för sinnesron och gatubilden.
Texterna är som sagt direkta citat hämtade ur Virginia Woolf's "A room of one's own" som tilltalade mig och som passade förvånansvärt bra till det jag ville förmedla, nämligen;
"Life stand still here" - Här står man still, dvs reflekterar och tar in/känner.
"No need to hurry. No need to sparkle. No need to be anyone but oneself" - Du behöver inte göra dig till och du behöver inte vara någon annan än dig själv. Var dig själv, ta av dig masken. Slappna av.
det sista citatet är lite mer allvarsamt och kanske mer realistiskt:
"It is far harder to kill a phantom then a reality" - Det är svårt att bryta mönster, det är svårt att sluta spela spelet.
Och on a more personal note
Jag är inte naiv nog att tro att mina färgglada lappar kommer förändra världen men kanske få åtminstone en enda person att reflektera. Jag tyckte jättemycket om att genomföra projektet och flera personer kom fram och läste när jag satte upp det vilket gav en härlig känsla. Eftersom att vi fick ett speciellt område på kartan att förhålla oss till och att jag inte är så bevandrad inom mitt tilldelade område blev det ett spännande uppdrag att hitta en bra plats men också en bra spark i ändan att kliva ur sin bekvämlighets zon.
tisdag 6 september 2011
RESEARCH
Offentlig konst, konstverk avsedda för och ofta utförda direkt i miljöer där allmänheten regelmässigt har tillträde. Termen avser ett ofta avgränsat fält inom bildkonsten som ofta är platsspecifik och på ett eller annat sätt kommunicerar med allmänheten.
[wikipedia]
OFFENTLIGT RUM / RESEARCH
_Är ett begrepp i samhällsplanering för utrymmen i bebyggelse inomhus eller utomhus dit allmänheten har enkelt tillträde. Dit räknas framförallt gator, torg och parker. Mötesplats.
_En offentlig plats är ett socialt rum som ett torg som är öppet och tillgängligt för alla, oavsett kön , ras , etnicitet , ålder eller socioekonomisk nivå . Det offentliga rummet har också blivit något av en prövosten för kritisk teori i förhållande till filosofin , (stads) geografi , bildkonst , kulturstudier , samhällskunskap och stadsplanering .
_De flesta gator, inklusive trottoar , anses vara det offentliga rummet, liksom torg och parker . Offentliga byggnader som är öppna för allmänheten, tex bibliotek, räknas också dit. Även om det inte anses vara offentliga rummet, kan privatägda byggnader eller egendom synlig från trottoarer och allmänna genomfartsleder påverka det visuella landskapet, till exempel genom utomhusreklam och därför även de räknas till det offentliga rummet.
_i nordiska länder som norge, sverige och finland räknas de flesta naturområden som det offentliga rummet, pga allemansrätten (rätten till gemensamma passage).
_rekreation och underhållning. allmänt anses alla ha tillgång till och använda det offentliga rummet.
_socialt konstruerande - skapar ett beteende eller koder för hur man skall bete sig på den offentliga platsen. begränsningar införs i utrymmet för att förhindra att vissa händelser inträffar ex. beteende som anses vara av dålig karaktär eller som stöds av lag.
_intresse för hur offentliga platser hanteras för att utesluta vissa grupper - särskilt hemlösa och unga människor. åtgärder vidtas för att göra det offentliga rummet mindre attraktivt för dem, bland annat borttagning eller utformning av bänkar för att begränsa deras användning för att sova och vila, begränsa tillträdet till vissa tider, låsning inomhus/slutna utrymmen. även funktionshindrade utestängda från vissa utrymmen.
[google & wikipedia]
söndag 4 september 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)