Gårdagen var en mycket bra dag med inspiration och handling precis hela dagen. Vi hade som jag nämnt innan fått i läxa att kunna Forever young samt ha med oss ett föremål.
Det första vi gjorde var att delas in två och två, sittandes emot varandra i korridoren beväpnade med penna, papper och en skarp blick. Vi skulle titta och ta in varandras linjer och former i ansiktet för att sedan gå ifrån varandra och rita av det vi kom ihåg. Hur går den där linjen? Hur hänger håret över axlarna? Hur ser munnens form ut och hur blir skuggan under näsan? Svårt, roligt och något som kickstartade hjärnan.
Steg två blev att gå tillbaka till samma person och nu bara rita håret. Hur faller håret över axlarna? Vad har det för form? Hur ser det ut där bakom dit jag inte kan se och hu påverkar det det som jag tecknar? Hur får jag håret att få rätt volym eller fall? Kul uppgift! Man fick förvånansvärt mycket kropp trots att man inte ritade med den. Häftigt när allas ansiktslösa hår-porträtt låg uppradade i korridoren.
Nästa steg blev att vika ett A3 papper så att det blev indelat i fyra. På varje sida skulle man rita av den andre med fel hand utan att lyfta pennan från pappret när denne grimaserar. Ett bra sätt att få hämningar att lossna eftersom förväntningarna på att rita något fint och verklighetstroget är näst intill omöjliga.
Sen skulle vi rita det vi såg, alltså rita ett klassiskt porträtt av ens partner på några minuter.
Sen var det dags att plocka fram sitt hemliga objekt. Vi satt med ryggarna emot varandra och beskrev vårt objekt för varandra. Man fick inte använda sig av "det är en rund grej med en pinne i och två trianglar" eller alltför generella beskrivningar typ "på båda sidorna är det som en svans" eftersom det är för specifikt och man då ritar som man vet att en svans ser ut.
Hursom, denna övningen var jätterolig att göra! Tydligen var det såhär som Neil Armstrong och grabbarna fick göra för att lära sig beskriva sakerna de såg på månen eftersom man inte visste om fotoutrustningen skulle fungera.
Först skulle vi alltså rita efter beskrivning, sen rita av objektet i stor skala som det såg ut.
Det här var mitt objekt som jag beskrev, en liten cykel.
Och det här var kameran som jag fick beskriven för mig. Ganska klurigt och det liknar inte alls en kamera men det kan ge upphov till spännande teckningar som ni kanske kan se och förstå. Detta kommer jag absolut att testa i en klass. Det triggade även ens nyfikenhet.
Sen var det dags att sjunga upp! Först stod vi i trappuppgången vända emot väggen och sjöng för den med musiken kompandes i bakgrunden. Sen begav vi oss ut till miljonprojektshusen bakom byggnaden där vi håller till. Vi ställde upp oss i körformation och började sjunga vända emot huset. HÄFTIG KÄNSLA! Jajks va kul det var! Vi fick tillochmed applåder efteråt, någon filmade och flera vinkade andra stannade för att lyssna. Att utmana sig själv till en sång i offentligheten, var skönt, läskigt, obekvämt och roligt, även om det var i skydd av gruppen. Detta är något vi ju sen kommer att kräva av våra elever. Så det var defenitivt nyttigt att själv utsättas för, övervinna och tänja på sina gränser. Vi ska ju sen uppmana våra elever att pusha sig själva till att pröva nya saker. Varför ska jag få dem till det om jag inte ens själv kan besjunga höghus i Hammarkullen?
På tillbakavägen fick vi i uppgift att välja en plats att vänta på i tjugo minuter. Inget fippel med mobiler, bara vänta, känna, ta in och tänka. När vi sen kom tillbaka skulle vi skriva ner tankarna från väntan. Dessa delades sen slumpmässigt ut i gruppen och lästes upp tillsammans med den grimasbild man fått välja.
Idag var en bra dag som jag tar med mig mycket konstruktivt och intressant ifrån. Jag gillade upplägget med att använda "bakhuvudet" och att öppna ögonen i nacken som läraren beskrev det, att koppla bort det som gärna recenserar och förminskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar