Ref

Länk till avhandlingen Lärares arbetsglädje - betydelsen av emotionell närvaro i det pedagogiska arbetet av Anna-Carin Bredmar, Göteborgs Universitet 2014

[https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/35247/1/gupea_2077_35247_1.pdf]

"Vi bär på en rädsla att förlora kontrollen över oss själva inför andra. Rädslan att förlora ansiktet inför andra skrämmer i dag många av oss mer än döden. I vår kultur och typ av samhälle är det nämligen oss själva vi ser som samhällets heliga objekt. Det är självet som bör närmas med allvar och tillbörlig respekt. Självet är alltså den totempåle vi ständigt dansar i ring kring. /../ I vardagslivet har vi regler som i mångt och mycket styr hur vi beter oss mot varandra. Reglerna och koderna är förknippade med vår känsla för skam och de har vuxit fram under historiens gång. Det som är nytt för vår tid är att vi är medvetna om att vi kan förändra oss. Vi lever i en tid och ett samhälle som ger fler än någonsin utrymme att lyckas med konsten att vara sig själva. Därmed ökar också risken för att misslyckas och känna sorg. 
Full koll är och förblir en illusion, men det behöver inte upplevas som en sorg att vi är sociala och historiska skulpturer. Det kan vändas och ses som befriande. Det innebär ju att vi inte nödvändigtvis behöver vara de vi är - att saker och ting kan hända, att livet kan vända, säger Emma Engdahl."

[Konsten att vara sig själv - Emma Engdahl, Örebro universitet: http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pmimportocharkiv/pressmeddelandenarkiv2009/attvarasigsjalvarenbalansgang.5.1c247649124dd647eb78000514.htmlhttp://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pmimportocharkiv/pressmeddelandenarkiv2009/attvarasigsjalvarenbalansgang.5.1c247649124dd647eb78000514.html] 

"Be who you are and say what you feel, because those who mind don't matter, and those who matter don't mind" Bernard M Baruch

[http://www.fotosidan.se/cldoc/pixlade-portratt-skyddar-inte-identiteten.htm]

Dag 1

"Socialisationsprocessen innebär att människor lär vad som fungerar i de olika sociala sammanhangen och för individen själv. Genom den sociala interaktionen sker en ständig överföring av normer, värderingar och beteenden mellan individer och grupper. Förhoppningsvis stämmer omgivningens behov och krav med individens behov och krav överens, så att konflikter inte uppstår. Men när konflikter blir följden så har gruppmedlemmarna förhoppningsvis kommit så långt i sin socialisationsprocess att de med normernas hjälp kan lösa konflikten.

Individens möjlighet att utveckla en egen definierad roll inom en given kultur varierar starkt mellan olika kulturer. Individens egen personlighet och sociala kompetens och förmåga att hantera sig själv och andra i den givna strukturen styr om det accepteras av övriga gruppmedlemmar. Kulturen ifråga kan vara mer eller mindre öppen för individuell positionering och i en starkt sluten kultur kan också en stark personlighet få sociala problem om denne avviker från den givna normen och förväntningarna från övriga samhällsmedlemmar. I ett mer öppet strukturerat samhälle kan å andra sidan en mer skör individ få sociala problem av att inte få sin roll klargjord genom tydligt uttalade förväntningar och krav."

[källa: Wikipedia:http://sv.wikipedia.org/wiki/Socialisation]

Ref

"Parts of the self and internal objects are split off and projected into the external object wich then becomes possesed by, controlled and identified with the projected parts."

[Horowitz 1985, citerad av Svedberg, 2007]

Reflekterar

Jag drar i nödbromsen och ger mig själv tid för reflektion idag för jag känner fortfarande att jag vandrar utan riktning. Jag ska därför försöka strukturera upp/reda ut/reflektera kring vad det är som hänt de senast två veckorna.

I arbetets start tänkte jag att jag skulle effektivisera min process genom att på ett sätt föregå mig själv. Det gjorde jag genom att se tillbaks på vad jag brukar behöva göra för att få en god start på gestaltningen och börja därifrån. En av de sakerna var att köpa en dokumentförstörare, dels för att jag velat ha en länge och dels för att jag kände att det skulle vara en handfast lagom startpunkt. Detta gick kanske snett från början då jag inte riktigt hade en rikting att utgå från. Jag upplevde arbetet med pappersstrimlorna som platt och intetsägande och att jag redan gjort det (se Pixel intervention bl.a. Jag ville gå vidare med någonting nytt. Det gjorde att jag istället blev stressad och frustrerad över att jag stod och stampade på samma ställe utan att ta mig någonstans. Vet en inte vart en ska är det ju svårt att ta sig någonstans alls.

Lärdom: en kan inte fuska i en process för en behöver gå igenom dess olika stadier (duh!).

Efter det försökte jag börja om på nytt, men då var jag mer stressad eftersom tiden tickar och började febrilt söka ingångar överallt. Jättedumt, just för att jag då hade på mig de kritiska glasögonen som överanalyserade allting jag tänkte och slog hål på det innan det fått gro. Kanske mest för att jag återigen kände att jag föll tillbaks i samma gamla trygga hjulspår som tidigare, och att jag ”redan gjort” de sakerna jag kom att tänka på. Jag blev arg. Men vad var jag arg på?
Jag blev också stressad över att det på handledningen sades att en skulle sätta igång och jobba med någonting fysiskt så snart som möjligt, för att ”det är så man gör”, fast det kanske inte direkt är så jag själv börjar en process. Jag gjorde som det sades och började pilla med något fysiskt fast jag vet att jag normalt sett inte själv går tillväga på det sättet. Jag började, omedvetet, tvivla på mig själv och min egen röst och förmåga. De här känslorna tog sig sen i uttryck som frustration och ilska. Men utan tid för reflektion och namn på ilskans orsak var det svårt att se och ta sig förbi den. Jag tror att jag till stor del känner som jag gör för att lärarutbildningens allmänna kurser har varit riktigt dåliga och på en låg nivå där jag känt att jag inte fått ut så mycket av dem (mer än dyra studielån, frustation och en allmän känsla av skoltrötthet) som jag hade kunnat få. Min upplevda uppfattning kring lärarutbildningen går närmast att beskriva som en sekt där ingen ifrågasätter någonting, där allting är positivt och bra och ingenting granskas kritiskt från mer än en vinkel (obs: grov generalisering). Detta ilskebaggage bar jag förmodligen med mig in i gestaltningen. Ilska som i vissa fall kan vara ett bra bränsle till arbeten men som denna gång blev motsatsen.

Men varför är det så svårt att börja? Vad är skillnaden denna gång mot tidigare? Varför upplever jag det som jag gör? Och hur kan en ta sig ur det? För att återkoppla till introduktionen och;

”Vad är det du vill säga?

Säg det”.

Så vad vill JAG säga? Jag tror att om jag från början haft/gett mig själv tid till att reflektera kring vad och hur så hade pusselbitarna kanske fallit på plats tidigare. Och hade jag från början bara lyssnat på min egen röst och längtan att göra det ena eller det andra så hade jag inte blivit så påverkad av andra. Yttre påverkan eller socialiseringsprocesser är bl.a. något som jag vill skriva om i uppsatsen och inser att jag har närmat mig detta från helt fel håll. Jag tänker därför börja i den änden istället för att vilt famla efter andra ingångar. Vi är i olika socialiseringsprocesser dagligen utan att reflektera kring dem, på gott och ont. Men jag trodde nog inte att jag skulle bli så uppenbart tagen på sängen och mitt uppe i en sådan process. 

Så vad kan en nu få ut av detta i gestaltningsform? Vi gör det på mitt sätt, så låt mig reflektera lite till så återkommer jag.

Found objects

"Found object originates from the French objet trouvé, describing art created from undisguised, but often modified, objects or products that are not normally considered art, often because they already have a non-art function. Found objects derive their identity as art from the designation placed upon them by the artist and from the social history that comes with the object. This may be indicated by either its anonymous wear and tear or by its recognizability as a consumer icon. The context into which it is placed is also a highly relevant factor. The idea of dignifying commonplace objects in this way was originally a shocking challenge to the accepted distinction between what was considered art as opposed to not art. Although it may now be accepted in the art world as a viable practice.[...] In this sense the artist gives the audience time and a stage to contemplate an object. Appreciation of found art in this way can prompt philosophical reflection in the observer. However, as an art form, found objects tend to include the artist's output—at the very least an idea about it, i.e. the artist's designation of the object as art—which is nearly always reinforced with a title. 

[...]

Pablo Picasso first publicly utilized the idea [...] Marcel Duchamp is thought to have perfected the concept when he made a series of ready mades, consisting of completely unaltered everyday objects selected by Duchamp and designated as art." 

[källa: Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Found_object]

Borttappade vantar

Av de saker jag hittat så har jag känt mig mest dragen till vantarna, kanske för att händer kan uttrycka så mycket olika saker, så det är där jag tänker börja.

EFTERLYSNING: Ser ni några borttappade vantar någonstans får ni gärna ta med dem till mig. Tack!

Går vidare

Under gårdagens handledning fick jag en ide', mest för att jag fick spy ut lite frustration och så vidare vilket var skönt och lite förlösande för jag kände att jag nu kan släppa ilskan och gå vidare.

Under veckan som gått har processen mest pågått i huvudet i form av olika funderingar men jag har också samlat på mig en del material som jag nu tänker att jag ska jobba med. Material som jag först samlade helt mållöst och utan en plan för vad det skulle bli, jag fokuserade istället på att samla sådant jag kände mig dragen till, hur stora, små eller oviktiga de för stunden kändes. Platsen för insamlandet blev den plats i mitt närområde som jag fastnade för och inspirerades av (se bild/text i tidigare inlägg) förra veckan. Jag funderade på hur jag skulle kunna gå vidare med det spåret och eftersom personerna approprierat (och aktiverat) platsen och att appropriering är ett av mina egna återkommande teman samt att jag ofta intresserar mig för människors berättelser eller spår av dem så blev det nästan lite av sig självt helt naturligt att samla saker som personer burit och tappat. Jag började leta efter borttappade kläder och fann faktiskt en hel del kring och på platsen. Gissningsvis har mycket av sakerna blåst dit och fått ligga kvar just för att ingen, förs nu, rört sig på platsen utan gått runt den, trots att det är närmre att gå över den.
Förutom mina tidigare insamlingsexkursioner och dess metoder har jag också denna gång inspirerats av boken How to be an explorer of the world (Keri Smith) där det beskrivs hur en kan närma sig en plats eller funna objekt för att starta ett arbete eller bara upptäcka nya saker (ps. boken är amazing!). Jag tror att det var boken som på ett sätt konkretiserade saker för mig så att jag fick lite rätsida på saker. I natt låg jag större delen av natten vaken eller vaknade av och till för att jag fick nya idéer för vad jag skulle kunna göra med det insamlade materialet eller att hjärnan bara gick på gestalningshögvarv utan stoppknapp. Ibland kommer mina bästa idéer om natten så jag hoppas att det även gäller denna gång, alltså en början. Det jag ska gå vidare med nu är att undersöka de plagg jag hittat. Vaska fram berättelser (som en arkeolog). Ladda dem med mening? Förstöra dem? Varför drogs jag till dem? Vad gör jag? osv...

(Jag känner just nu att jag inte är det skrivna ordets vän, att jag inte kan uttrycka mig så som jag vill med text men ett nytt spår krävde sin förklaring så jag hoppas att jag trots text-angst någotsånär lyckats förklara min tankegång)

Ref

"We shall not cease from exploriation and at the end all of our exploring will be to arrive where we started and know the place for the first time"

T.S Eliot, "The four quartets" [How to be an explorer of the world - portable art life museum. Keri Smith]

kɛˈɹɛnsɪə

• /kɛˈɹɛnsɪə/

•  /keˈrenθja/

querencia f (plural querencias)

1. an animal's lair
2. (bullfighting) the bull's querencia
3. the homing instinct of an animal
4. longing, want
5. homesickness, nostalgia

http://kirstyriceonline.com/2013/11/do-you-have-a-querencia.html

Querencia

Inspiration

I området där jag bor rev de för kanske ett år sen en gammal skola. Om ett tag ska det visst byggas bostäder där men nu har folket i området tröttnat på det stora grustäckta området och aktiverat platsen genom att stapla stenar på hög. När jag först såg det var det helt fantastiskt magiskt, jag fick en känsla av animism, som att stenarna och rivningsresterna själva tröttnat på att ligga där och istället vaknat till liv och rest sig upp (lite som raukar). Nu några dagar senare har jag sett att fler och fler hjälp till att bygga ännu mer raukar på platsen. Det är fint att människorna som bor där äger sitt område på ett sätt. Att de approprierar det.

Utifrån det har jag funderat på vad som krävs eller hur en gör för att känna sig trygg eller hemma på en plats.

Tidigare teman

Jag höll nästan på att glömma, de här punkterna tog jag upp på min PM-presentation men glömde skriva med i det inlägget här på bloggen och kanske passar det att lägga in det nu när jag känner mig lite vilsen. Förhoppningsvis ger det lite översikt. So here goes!

Teman jag ofta återvänder till:
_ Dolda berättelser & historiska perspektiv
_ Performativitet/performativa aktioner
_ Rumslighet & plats
_ Handens/taktil kunskap eller nedärvd kunskap
_ Normkritik
_ Offentliga rum (tillgång till)
_ Representation
_ Identitet
_ Tid

Har också insett att jag kanske behöver bestämma ett tema och börja där för nu är det alldeles för många ingångar och irrvägar i huvudet. Jag har insett att jag också, konstigt nog, tänker i banor av slutprodukt(!). Jättekonstigt och dumt att tänka så det blir ju ingen process. Och sen det där med väven, det har jag ju redan gjort, varför ska jag gå dit igen? Antar att jag kände mig "tvingad" till att börja någonstans med något handfast när det sades "gör så" på handledningen fast jag själv vet att jag helst vill börja i tanke, skrivande och sökande av information utifrån en frågeställning/tema för att komma igång. Det blev återigen lite det där att alla gör lika fast vi är helt olika. Idag är nog också första dagen som jag landat i gestaltningsläge också (skönt), just för att jag kunnat sätta ord på varför jag känt stress och frustration över gestaltningen. Jag har idag haft tid till att reflektera vilket varit mycket bra.

Märkte ni nu att jag skrev att jag "haft tid"? Jag har funderat en hel del kring det där med tid för reflektion och tid eller tidsbrist till det ena och det tredje ute i skolorna. För mig handlar bildämnet om att göra och att tänka kring det en gjort. Reflektionen är alltså minst lika viktig. Men vad händer eller vad gör en om tid inte finns? När han en tid? Tid är pengar... osv. Är tiden kanske utrotningshotad? Är tiden min ingång?

Och nu då?

Förstöring, fas ett

Okej, nu har jag strimlat saker i min shredder... 

Och känslan är lite bitterljuv. Bitter därför att det kändes lite som ett antiklimax när jag plockade ur de första strimlorna ur korgen och det var bara platt, tråkigt och intetsägande. Inget våldsamt förstörande.. Den själsliga erektionen (konstig beskrivning jag vet, men vi kör på det) försvann. Men sen strimlade jag andra saker av blandade texturer och den braiga känslan kom tillbaks (extra bra kändes det när jag fick strimla Faktums intervju med Belinda Olsson) mest för att jag fick strimla dumma saker = bra cleansande känsla efteråt. Som ett långfinger åt dumma saker och gröl en sparat på. Imorgon ska jag samla material att strimla och lägga ihop strimlorna för att se hur jag ska/kan gå vidare eller om jag är "färdig strimlad".

Ref

Som utlovat under handledning kommer här referens/tips på läsning om hur barn och lärare skapar normer. Avhandlingen heter Jag sa att jag älskade han men jag har redan sagt förlåt för det och är skriven av Jenny Bengtsson. Recensionen av avhandlingen hittade jag i Pedagogiska magasinet #1:2014

Examen, vecka ett

Jag har svårt för orden just nu, därför är det jobbigt att skriva. MEN, för att komma igång har jag tänkt på vad jag brukar behöva göra för att komma igång, här är några av dem:

- åka till skogen (helst hemma i Värmland)
- plocka fram någon av mina samlingar och pilla på dem
- köpa något - teknikpryl eller pennor
- gå långa promenader för att fötterna och tanken samarbetar
- prata på tu man hand med andra (för att verbalisera tankarna enklare)
- samla inspiration på olika sätt (exempelvis på Pinterest)

Jag köpte mig en dokumentförstörare här om dagen, jag är riktigt spänd på dess ankomst (för det känns som att det är där jag vill börja rent handfast)! Och jag for hem till skogen över helgen för att ladda batterierna, tog långa skogspromenader och pratade med bra människor. Hoppas därför på att kommande veckor kommer flyta på bra.

Annars har jag funderat på det där med att fundera på "vad jag vill säga och säg det" men har inte rett ut det än. Ska göra en omvänd tankekarta för bättre översikt...

Examen PM

Pixel Intervention

Vad:

Pappersvävar tillverkade av sönderklippta reklamaffischer som sedan är uppsatta i reklamskåp på hållplatser i Göteborgsområdet.

Varför: 

Reklam är som visuellt uttryck dominerande i vår kultur och ges utrymme för att den kan betala för sig. Jag upplever dock reklam som ett störande, skadligt inslag i min närmiljö och kan heller inte identifiera mig med den artificiella människosyn den signalerar. Jag vill därför med detta arbete påverka min närmiljö genom att ta reklamens tydliga budskap och göra om den till en visuell abstraktion i form av pixelerade vävar som syftar till att förbättra eller skydda hälsa hos individer (system eller samhällen).”

Hur:

Jag har på natten utan att fråga om lov öppnat reklamskåp på en rad olika hållplatser, tagit reklamaffischerna inuti och klippt sönder dessa i långa remsor för att med tuskaftsteknik föra dem samman till en väv som sedan satts tillbaks i reklamskåpet.

Borta bra men hemma bäst

Vad:

Fotodokumentation av performativa aktioner.

Nio fotografier monterade på foamboard i storleken 297 mm × 420 mm.

Hur:

Husen är byggda av grå kartong och taket och skorstenen är gjorda av grövre papper. Skorstensröken är tillverkad av tejp. Plattan som husen står på är foamboard. Till hopsättandet har jag enbart använt limpistol eller limstift.

Husen är utplacerade och fotograferade på olika platser runtom i Göteborg, i vatten och på land, i stads – och skogsmiljö.

Varför:

Ett försök att hitta hem och knyta an till platser och kontexter som för mig är främmande


Quercus Robur

Vad: 

Ljudinstallation bestående av en ljudloop spelad genom en träbit av ek 

(ca 30 x15cm).

Hur:

Ljudet är inspelat med mikrofon och redigerat på dator i ett ljudredigeringsprogram. Träbiten som är ett utsnitt ur en ekstam är nedsågad för hand i ett naturreservat i det område som gestaltningen hade sin utgångspunkt i. Trästycket är obehandlat, med barken fortfarande kvar på utsidan, på dess baksida är transducerhögtalare som spelar upp ljudfilen fastsatta, dessa förvandlar träbiten till en egen högtalare och ger illusionen om att det är träbiten som sjunger.

Varför: 

Verket är ett försök att med ljud hitta och förmedla lugn och ro samt gestalta den ekskog som stod i området långt innan all bebyggelse.


Ref
- Virginia woolf
- Normkritisk pedagogik: makt, lärande och strategier för förändring

- Teresa Margolles

Såhär i processens slutskede

Blöh, denna vecka har varit kul men kämpig. Speciellt efter idag då vi i princip slängde vår konstnärliga integritet out the window då en kombination av tidsbrist och salsstrul krånglade till bla vår ljussättning. Detta gjorde att vi fick tänka om både placeringen av karaktärerna på scenen och ljussättningen (& färg på ljuset). Det känns givetvis tråkigt att kompromissa men i det här läget var det tyvärr bara att gilla läget då redovisningen ju är imorn.

Det är tråkigt att ge upp en vision om hur vi vill att det ska se ut för något annat såhär i sista minuten när vi lagt ner tid på att repa. Jag förstår givetvis omständigheterna men det är i vilket fall tråkigt, då vi nu inte vet hur det kommer se ut imorn. 

I övrigt är jag besviken i brist på annat ord på hur en del i gruppen får komma med ideer, vilja och driv för vår gestaltning medan andra snålåker och inte bidrar. 

Summerande inlägg, vecka 3

Denna vecka har vi verkligen satt ner fötterna och formulerat för oss själva vad det är vi vill förmedla med vår gestaltning. Det verkar som att vi är förvånansvärt överens om vad vi vill göra/förmedla. Kanske tack vare att vi från början satte upp förhållningsregler och diskuterat oss fram och prövat på olika idéer för att se vad som funkar tillsammans istället för att en dikterat. Vi har nu också gjort en del avgränsningar och skalat av sådant som känns onödigt och övertydligt eller missvisande.

Från början hade jag t.ex i uppgift att klippa ihop ett helt annat ljud (med klockans tickande i bakgrunden) men när jag satte mig för att klippa ihop de olika ljuden så tyckte jag att det var mycket mer kraftfullt och talande med enbart klockan. När jag lyfte fram det för gruppen höll de med så nu har vi enbart det tickande ljudet med ett svagt brus. Förslaget på att aktivera betraktaren/publiken och på något sätt göra dem delaktiga i vår gestaltning var något som jag kände väldigt starkt för och som gruppen sen tyckte var en bra idé som vi sen körde på. Vi prövade oss även fram där och efter att vi visade upp delar för läraren på handledningen och fick bra respons och kommentarer på de punkter vi velat förmedla känns det som att vi är på rätt spår. Hela poängen med gestaltningen är att förmedla en känsla eller en tanke till en betraktare utan att skriva dem på näsan och tala om vad de skall känna/se innan de sett det. Jag hoppas verkligen att de upplever massor med saker när de ser vår gestaltning.

På måndag ska vi repa med rekvisita och göra de sista justeringarna innan presentation...
Och på fredag gäller det.

Vad gäller denna process i sig så tycker jag den gått kanske lite för enkelt, eller smärtfritt vilket får mig att undra om vi utmanat oss själva tillräckligt. Kanske beror det på att ungefär hälften gestaltat tidigare medan resten aldrig har gjort det. Att man då har lagt det på en nivå som fungerar för alla. Och så ska det ju vara, det ska ju fungera för alla och inte bara en då det ju faktiskt är ett grupparbete. Och kanske beror det också till viss del på att vi från början satte upp förhållningsreglerna, jag vet inte.

Tankar efter veckans övningar - summerande inlägg, vecka 2

Trots mycket skratt och flams som avslut i veckans musikvideoimprovisation var det en del mer "seriösa" övningar. Bland annat fortsatte vi att arbeta med blicken. Det var en övning som jag tänker skulle kunna fungera bra i en klass där en tex behöver bryta upp dåliga sociala grupperingar eller skapa en bättre sammanhållning.
Nu börjar jag bli lite mer van vid att använda blicken, kanske för att gruppen börjar kännas igen och att en är bekväm i den. Jag har tänkt en hel del på blicken och vad en kan förmedla med den. Den kan vara hotfull, avväpnande och vacker på en och samma gång. Ögonen och blicken kan signalera så himla många olika saker vilket i sig är helt fantastiskt. Blicken förmedlar så mycket känslor att det kanske är därför som den kan kännas så farlig i vissa lägen men också att en som mår dåligt och inte vill visa hela sitt känslospektra för andra tittar bort eller försöker hålla god min. Ögonen avslöjar oss.
Jag och andra över lag är nog inte så medvetna om hur en använder blicken så för mig har övningarna med blicken varit en "ögonöppnare" (vitsigt!). Innan så har jag varit medveten om att jag flackar med blicken när jag vill säga något i större grupper, något som kanske kan signalera svaghet när en står framför en skolklass. Men då saknat verktyg till bättring. Och som bekant kan en genom att en medvetandegör saker för sig själv lättare hantera dem eller finna strategier och verktyg för att komma runt eller lösa problem.

Just nu mår jag inte så bra fysiskt heller så jag känner mig inte så stark mentalt att jag orkat ge alltför mycket eller orkat fundera eller förhålla mig till kursen på det sätt jag hade velat om jag vore hel på alla plan. Även om övningarna i sig inte är speciellt fysiskt krävande så är de påfrestande just för att det händer en hel del på hjärnkontoret när en genomför dem. Det är slitsamt att arbeta med sig själv.
Även fast jag gör något som jag verkligen brinner för och tycker är kul så har jag tagit ett aktivt val att ta ett steg tillbaka, inte specifikt för kursen, för att jag känner att jag har alldeles för mycket på mitt bord, för två år sen blev jag utbränd och vill inte hamna där igen. Det är därför ganska spännande att vi under veckan i gruppen just pratat om (utan att jag sagt något om det till gruppen) pratat om just förväntningar och yttre påfrestningar och krav som drar i en så att en tappar bort det där som är viktigt, tex drömmar, hälsa, relationer osv.
När alla hade med sig sina artefakter i fredags hamnade diskussionen där, kanske har vi varit på väg dit hela tiden från exkursionen till artefakterna i kombination med diskussioner. Det är spännande. Och temat verkar ju ändå vara något som känns allmängiltigt och gällande för de flesta människor, även historiskt.

Jag hade med mig några inköpslistor som jag hittat på Ica när jag jobbade där för flera år sen. Jag känner mig lite som Amelie från Monmarte när jag sitter och bläddrar i mitt lapparkiv (jag har flera hundra). Jag ser lapparna ungefär som grottmålningar av människor och jag känner mig lite som en arkeolog när jag gräver runt i kundkorgarna efter intressanta lappar. Lapparna är för mig en spegling av människan som skrev den, den är tänkt att bara ses av den som skrivit den, den är privat och därför kan shopparen skriva lite hur som helst på den. Det är en fri form, ett andningshål till och med. I kombination till ovannämda krav osv så blir det spännande att se på lapparna. Några har grova stavfel och egna förkortingar som blir som små kodord som jag, arkeologen skall knäcka. Kanske lägger jag lite väl stor vikt vid lapparna men det finns ändå något fascinerande i dem. Jag brukar, högst fördomsfullt, fundera kring vilka personerna bakom lapparna är, hur gamla de är, vilka drömmar de bär på, om de är lyckliga, vad arbetar de med osv.
Lapparna skulle kunna bli en bra bilduppgift i skolan där eleverna får gestalta eller sätta sig in i andra personers sinne och värld. (det ska jag komma ihåg!)
Jag kan inte förmå mig att slänga dem för jag brukar alltid på något sätt alltid börja eller återvända till eller tänka att jag ska använda dem på något sätt i ett konstnärligt arbete men så blir de liggandes. Denna gång bestämde jag mig för att jag skulle visa lapparna för de andra och faktiskt använda dem på något sätt i arbetet. Lapparna togs väl emot av gruppen vilket var kul så nu får vi se vart det bär.