Mikro & makro

Efter gårdagens opepp tog jag en liten paus från skrivandet och fokuserade på gestaltningen istället, alltså mina mögelodlingar. Som för övrigt växer väldigt långsamt, vissa har inte ens börjat (vad jag kan se med blotta ögat i alla fall). Känns lite misslyckat att inte kunna odla mögel. Det känns lite Kejsarens nya kläder "vad bidde det då, då?" och "syns du inte så finns du inte"
Jag vet fortfarande inte vad jag ska presentera eller hur och just nu känns petriskålarna lite platta och tråkiga. Jag skulle vilja bygga någonting tredimensionellt + mögel men vet inte vad eller hur och har inte direkt tid till det heller.

Pratade med Anna om våra uppsatser och gestaltningar förut och hon sa någonting bra som fick mig att fundera lite och bli inspirerad: "istället för att förstora, förminska" och "finns det komponenter som tillsammans utgör en icke-fungerande kultur?". Så kanske ska jag gå ner i skala och skifta perspektiv? Jag brukar försöka tänka stort och framförallt i det här fallet när det rör sig om sådant som jag vill lyfta och synliggöra för att det i sig är tämligen osynliga inre processer (identitetsskapande). Men hur kan en fånga någonting som inte går att fånga? Det svårfångade blir också väldigt tydligt utifrån skrivandet där det sociokulturellla perspektivet som jag börjat använda mig av inte direkt ser till de inre processerna hos enskilda individer, eller riktigt fångar det där som jag ju är intresserad av. Det Anna sa fick mig att börja fundera på personkemi och hur den påverkar interaktion mellan människor. Om en inte "klickar" med en annan person säg en lärare med en elev, blir elevens möjligheter till en god lärosituation, möjlighet att bli sedd och utvecklas sämre? Jag ska fundera några varv till på detta och kanske utveckla det i uppsatsen.
Tillbaks till det osynliga och att förminska. Kan jag presentera någonting osynligt som Kejsarens nya kläder? Eftersom en inte kan se mina mögelodlingar med blotta ögat kanske jag skall gå ner i skala och använda ett mikroskop för att skifta perspektiv? För att synliggöra det för ögat osynliga inre landskapet som är en persons identitet? Kanske ser en dem då? Så kanske finns de då, kanske finns DU då. Blöh. Jag vet inte.