Elin Karlssons processblogg

OM ATT MISSLYCKAS
Jag sitter och läser inför morgondagens litteraturseminarie och finner det här stycket ur "Pedagogisk bedömning - om att dokumentera, bedöma och utveckla kunskap" (Stockholm Universitets förlag, 2011):

" Bedömning av förmågor och förhållningssätt innebär en förskjutning av fokus från produkter (kunskaper och färdigheter) till processer (lärande, kunskapsbildning). Från att främst ha intresserat sig för om eleven besvarat lärarens fråga rätt, lägger man nu större vikt vid den studerandes förmåga att själv ställa fruktbara frågor och lära genom försök och misstag"

Just det där sista fångade mitt intresse och fick mig att direkt koppla till gårdagens föreläsning om "Det storslagna - en föreläsning om en serie framgångsrika misslyckanden" av och med konstnären Katja Aglert. Det var en mycket inspirerande föreläsning om att "våga misslyckas" och att ur det vinna erfarenheter, utvecklas och gå framåt.

Jag vet inte varför jag fastnade för det där textstycket men det fick mig ändå att tänka till. Jag vet inte om jag har misslyckats men jag har på senare tid känt mig väldigt vilsen i min blivande roll som lärare, och har även tvivlat på om det är det här jag vill. Jag vet inte varifrån detta kommer men jag har på senare tid känt mig uppgiven och oinspirerad till att fortsätta min utbildning. Jag har famlat blint och inte fattat de saker som verkar så uppenbara för alla andra men gårdagens föreläsning och dagens litteraturläsning fick tillsammans ändå någon sorts pusselbit att falla på plats.

Även om man gett sig ut på ett uppdrag med ett tydligt mål i sikte, men under resans gång inte tar sig fram till det målet, så har man ändå vunnit. Man har ju ur processen blivit en mängd erfarenheter rikare. Så istället för att fokusera på vad som inte blev så vänder man blicken till vad vad som faktiskt blev även om det inte blev någonting konkret mätbart. Och vad gör det egentligen om man "misslyckas"? För vem spelar det någon roll? För de man berättat vad man satt sig för å göra eller för en själv? Och vem bestämmer egentligen vad som är ett misslyckande?

Att uppfatta något som ett misslyckande kan ju komma ur olika saker, antingen uppfattar man det som ett misslyckande bara för att någon annan uttrycker sig negativt om ens resultat eller så kanske man upplever det som så för att man själv känner att att man inte nått sin fulla potential. Men om jag nu känner i mig själv att jag inte gjort det och att det jag satt mig för att göra nu lett till ett "misslyckande" så behöver det ju i sig inte vara någonting dåligt, eftersom det är en del av processen, en del av skapandet av nya vägar, sätt att tänka och känna. Nya skeenden som i sig är en naturlig väg en process gärna tar. Misslyckandet föder något konstruktivt. (Lite som tankarna kring "Pandemonium").

Självklart kan det vara svårt att stå för ett misslyckande men dagens hetaste tips från mig till vem som nu läser detta är ändå: våga misslyckas! För vem sjutton bryr sig? Det kanske var menat att bli någonting annat från början bara att du inte såg det då och var tvungen att göra resan för att förstå att målet inte var din slutdestination.

Så kanske är jag inte helt vilsen ändå.

Puh!