Jag och Moa sitter och planerar ihop en svenskalektion till en åk9 vi ska ha imorgon bitti. Tanken är att lektionen ska vara lite rolig men ändå ha ett, för lektionen, relevant innehåll. Eftersom att de under terminen haft stor press på sig inför de nationella proven så vill vi att de ska få ha lite skoj med språket men ändå lära sig någonting. Inspirationen knycker vi helt ogenerat från en workshop som vi hade på Hdk i början av förra terminen.
Eleverna får läsa en text och med märkpenna ska de sen stryka över alla ord utom ett på varje rad och sedan välja ut fem av dessa ord. Sen delas de in i grupper där de tillsammans skall klippa ut och bilda meningar med orden de valt att spara. Det kommer bli tokiga meningar vilket är okej.
Sen sätter vi upp meningarna på tavlan för att göra det enklare att visualisera vad vi har gjort. Sen kommer vi diskutera hur de byggt meningarna, hur man kan göra andra meningar samt prata kring texternas innebörder men också kring de svåra ord som de finner.
Vi har valt ut två texter, den ena ur "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi och den andra "Kalle och chokladfabriken" av Roald Dahl. Två helt olika texter som de kan få ut olika typer av ord ur.
Vi bromsade in vid skolan. Greger låser upp den tomma musiksalen och vi baxade in förstärkarna. Alla var fortfarande omtumlade och upphetsade av beskedet, så när Greger for hem stannade vi kvar och spelade. Det lät hemskt men det kom från hjärtat, det var rått och rufsigt, precis som vi själva.
Niila slog sina hemmagjorda riff, och jag sjöng improviserat och började känna mig som en rockstjärna. Holgeris gitarr var ostämd av kylan och hans fingrar fumliga, men kanske just därför fick han fram sagolika solon, sneda och skeva bröl, svajande gungande klanger. Och till sist körde vi vår gamla favorit; Rock’n’roll music säkert tio gånger. Inte förrän Erkki slagit sönder båda sina trumstockar gav vi upp.
Klockan var strax efter tre på natten. Pajala kyrkby låg öde i vintermörkret. Vi knarrade hemåt i pudersnön under de svagt surrande gatlyktorna. Kylan strömmade in i våra lungor, öronen vidgades kring gryningstimmarnas tystnad. I vantarna värkte fingertopparna av de vassa strängarna.
- Man borde sticka någonstans, tyckte Niila, dra iväg bara.
- Stockholm! Sa Erkki.
- Amerika! Utbrast Holgeri.
- Kina, sa jag. Nån gång skulle jag vilja se Kina.
Det var så tyst. Som om alla i byn frusit ihjäl. Vi började vandra mitt på vägen, alla fyra i bredd. Det kom ingen trafik. Hela bygden, ja hela världen låg orörlig. Det vara bara vi som levde, fyra bultande hjärtan i vintertajgans innersta grenlykta.
Vi stannade till vid Pajalas största korsning, den mellan färghandeln och kiosken. En tvekan kom över oss, som om vi anade att vi nått fram. Att det var här som något annat skulle ta vid. Vi vände oss om och spanade osäkert åt alla håll.
Vägen västerut ledde mot Kiruna. Söderut kom man till Stockholm. Österut ledde vägen mot Övertorneå och Finland. Och den fjärde vägstumpen pekade ner mot Torneälvens is.
Efter en stund gick vi ut till mitten av vägen och satte oss på rumporna. Som genom en tyst överenskommelse lade vi oss ner mitt i korsningen, tvärs över körbanan. Vi sträckte ut oss på rygg och skådade upp mot stjärnhimlen. Ingen trafik hördes, allt var så stilla. Sida vid sida låg vi där och andades upp i rymden. Kände isens svalka under stjärten och skulderbladen. Och till sist, rofyllt, slöt vi våra ögon.
Och det är här berättelsen slutar. Barndomen, pojkåren, det första livet vi levde. Jag lämnar dem. Fyra ynglingar på rygg i en vägkorsning med ansiktena vända mot stjärnorna. Jag står stilla kvar intill och betraktar dem. Andningen är djupare, musklerna avslappnade.
De har redan somnat.
(sidan 234-236, "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi)
Nästa svenskalektion tänkte vi följa upp detta, kanske som en introduktion till ett block de ska ha längre fram om poesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar