SERIEWORKSHOP
Denna vecka har vi haft serieworkshop med Fredric. Riktigt uppskattat och kul! Först föreläste Fredric om olika sorters berättartekniker, i och om-perspektiv och visade på olika typer av serier. Sen fick vi varsin fyra rutors seriestrip där vi skulle genom att rita tolka förmiddagens serieföreläsning först ur ett i-perspektiv sen ur ett om-perspektiv. Såhär såg mitt bidrag ut:

Dag två av workshopen satte vi samman hela klassens stripar till en enda lång "korsords"serie på väggen så att alla striparna kunde läsas tillsammans från alla olika håll.

INSPIRATION FRÅN VFU:N

OM ATT MISSLYCKAS
Jag sitter och läser inför morgondagens litteraturseminarie och finner det här stycket ur "Pedagogisk bedömning - om att dokumentera, bedöma och utveckla kunskap" (Stockholm Universitets förlag, 2011):

" Bedömning av förmågor och förhållningssätt innebär en förskjutning av fokus från produkter (kunskaper och färdigheter) till processer (lärande, kunskapsbildning). Från att främst ha intresserat sig för om eleven besvarat lärarens fråga rätt, lägger man nu större vikt vid den studerandes förmåga att själv ställa fruktbara frågor och lära genom försök och misstag"

Just det där sista fångade mitt intresse och fick mig att direkt koppla till gårdagens föreläsning om "Det storslagna - en föreläsning om en serie framgångsrika misslyckanden" av och med konstnären Katja Aglert. Det var en mycket inspirerande föreläsning om att "våga misslyckas" och att ur det vinna erfarenheter, utvecklas och gå framåt.

Jag vet inte varför jag fastnade för det där textstycket men det fick mig ändå att tänka till. Jag vet inte om jag har misslyckats men jag har på senare tid känt mig väldigt vilsen i min blivande roll som lärare, och har även tvivlat på om det är det här jag vill. Jag vet inte varifrån detta kommer men jag har på senare tid känt mig uppgiven och oinspirerad till att fortsätta min utbildning. Jag har famlat blint och inte fattat de saker som verkar så uppenbara för alla andra men gårdagens föreläsning och dagens litteraturläsning fick tillsammans ändå någon sorts pusselbit att falla på plats.

Även om man gett sig ut på ett uppdrag med ett tydligt mål i sikte, men under resans gång inte tar sig fram till det målet, så har man ändå vunnit. Man har ju ur processen blivit en mängd erfarenheter rikare. Så istället för att fokusera på vad som inte blev så vänder man blicken till vad vad som faktiskt blev även om det inte blev någonting konkret mätbart. Och vad gör det egentligen om man "misslyckas"? För vem spelar det någon roll? För de man berättat vad man satt sig för å göra eller för en själv? Och vem bestämmer egentligen vad som är ett misslyckande?

Att uppfatta något som ett misslyckande kan ju komma ur olika saker, antingen uppfattar man det som ett misslyckande bara för att någon annan uttrycker sig negativt om ens resultat eller så kanske man upplever det som så för att man själv känner att att man inte nått sin fulla potential. Men om jag nu känner i mig själv att jag inte gjort det och att det jag satt mig för att göra nu lett till ett "misslyckande" så behöver det ju i sig inte vara någonting dåligt, eftersom det är en del av processen, en del av skapandet av nya vägar, sätt att tänka och känna. Nya skeenden som i sig är en naturlig väg en process gärna tar. Misslyckandet föder något konstruktivt. (Lite som tankarna kring "Pandemonium").

Självklart kan det vara svårt att stå för ett misslyckande men dagens hetaste tips från mig till vem som nu läser detta är ändå: våga misslyckas! För vem sjutton bryr sig? Det kanske var menat att bli någonting annat från början bara att du inte såg det då och var tvungen att göra resan för att förstå att målet inte var din slutdestination.

Så kanske är jag inte helt vilsen ändå.

Puh!

LEKTIONSPLANERING
Jag och Moa sitter och planerar ihop en svenskalektion till en åk9 vi ska ha imorgon bitti. Tanken är att lektionen ska vara lite rolig men ändå ha ett, för lektionen, relevant innehåll. Eftersom att de under terminen haft stor press på sig inför de nationella proven så vill vi att de ska få ha lite skoj med språket men ändå lära sig någonting. Inspirationen knycker vi helt ogenerat från en workshop som vi hade på Hdk i början av förra terminen.

Eleverna får läsa en text och med märkpenna ska de sen stryka över alla ord utom ett på varje rad och sedan välja ut fem av dessa ord. Sen delas de in i grupper där de tillsammans skall klippa ut och bilda meningar med orden de valt att spara. Det kommer bli tokiga meningar vilket är okej.
Sen sätter vi upp meningarna på tavlan för att göra det enklare att visualisera vad vi har gjort. Sen kommer vi diskutera hur de byggt meningarna, hur man kan göra andra meningar samt prata kring texternas innebörder men också kring de svåra ord som de finner.

Vi har valt ut två texter, den ena ur "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi och den andra "Kalle och chokladfabriken" av Roald Dahl. Två helt olika texter som de kan få ut olika typer av ord ur.

Vi bromsade in vid skolan. Greger låser upp den tomma musiksalen och vi baxade in förstärkarna. Alla var fortfarande omtumlade och upphetsade av beskedet, så när Greger for hem stannade vi kvar och spelade. Det lät hemskt men det kom från hjärtat, det var rått och rufsigt, precis som vi själva.

Niila slog sina hemmagjorda riff, och jag sjöng improviserat och började känna mig som en rockstjärna. Holgeris gitarr var ostämd av kylan och hans fingrar fumliga, men kanske just därför fick han fram sagolika solon, sneda och skeva bröl, svajande gungande klanger. Och till sist körde vi vår gamla favorit; Rock’n’roll music säkert tio gånger. Inte förrän Erkki slagit sönder båda sina trumstockar gav vi upp.

Klockan var strax efter tre på natten. Pajala kyrkby låg öde i vintermörkret. Vi knarrade hemåt i pudersnön under de svagt surrande gatlyktorna. Kylan strömmade in i våra lungor, öronen vidgades kring gryningstimmarnas tystnad. I vantarna värkte fingertopparna av de vassa strängarna.

- Man borde sticka någonstans, tyckte Niila, dra iväg bara.

- Stockholm! Sa Erkki.

- Amerika! Utbrast Holgeri.

- Kina, sa jag. Nån gång skulle jag vilja se Kina.

Det var så tyst. Som om alla i byn frusit ihjäl. Vi började vandra mitt på vägen, alla fyra i bredd. Det kom ingen trafik. Hela bygden, ja hela världen låg orörlig. Det vara bara vi som levde, fyra bultande hjärtan i vintertajgans innersta grenlykta.

Vi stannade till vid Pajalas största korsning, den mellan färghandeln och kiosken. En tvekan kom över oss, som om vi anade att vi nått fram. Att det var här som något annat skulle ta vid. Vi vände oss om och spanade osäkert åt alla håll.

Vägen västerut ledde mot Kiruna. Söderut kom man till Stockholm. Österut ledde vägen mot Övertorneå och Finland. Och den fjärde vägstumpen pekade ner mot Torneälvens is.

Efter en stund gick vi ut till mitten av vägen och satte oss på rumporna. Som genom en tyst överenskommelse lade vi oss ner mitt i korsningen, tvärs över körbanan. Vi sträckte ut oss på rygg och skådade upp mot stjärnhimlen. Ingen trafik hördes, allt var så stilla. Sida vid sida låg vi där och andades upp i rymden. Kände isens svalka under stjärten och skulderbladen. Och till sist, rofyllt, slöt vi våra ögon.

Och det är här berättelsen slutar. Barndomen, pojkåren, det första livet vi levde. Jag lämnar dem. Fyra ynglingar på rygg i en vägkorsning med ansiktena vända mot stjärnorna. Jag står stilla kvar intill och betraktar dem. Andningen är djupare, musklerna avslappnade.

De har redan somnat.

(sidan 234-236, "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi)

Nästa svenskalektion tänkte vi följa upp detta, kanske som en introduktion till ett block de ska ha längre fram om poesi.

Sammanfattning och reflektion

Interaktiv Gestaltning – Gränser

Projektet kring gränser började i allmän förvirring så för att få någon sorts rätsida utformades en tankekarta kring temat. Vi diskuterade även hur vi ville att gruppen skulle fungera samt nödvändigheten i att alla får komma till tals för att på så sätt skapa en gemensam gruppanda. Vilket gav en friare dialog och fler öppningar redan från start. Tankekartan blev vårt stöd som vi återkopplade till genom projektets gång. Vi har utgått från vår den men har även bortsett från den och funnit andra ingångar. Körde vi fast återkopplade vi till den och diskuterade vilket underlättade och förde arbetet framåt. Vi blev aldrig klara med vårt arbete och vi visste inte vart det skulle leda, vilket jag upplevt har gett oss en enorm frihet. Att använda tankekartan som metod anser jag ha fungerat riktigt bra eftersom man får en konkret bild av vart man står någonstans.

För att öka vår förståelse för projektet har vi kontinuerligt ifrågasatt och diskuterat vad det är vi gör. Vi har undersökt och dragit erfarenheter ur undersökande performativa aktioner vi genomfört. Vi har undersökt gränserna inom oss själva och gruppen men också tänjt på gränser i vad som anses vara socialt accepterat på olika platser och sammanhang. Vi har tänjt på våra fysiska och psykiska gränser på ett yogapass, vi har mätt de faktiska gränserna oss emellan med måttband och vi har tänjt på vår privata gräns med att byta om tillsammans på yogan. Genom att fylla i kartor har vi kartlagt våra gränser inom staden.

Vi tänjde på sociala normer och koder genom att äta frukost tillsammans på biblioteket samt undersöka gränsen mellan fin och ful (mat)kultur genom att dyka efter mat i sopcontainrar, laga och äta den. I förlängning av sopdykningen har vi även undersökt lagen som en tydlig gräns. Alla har deltagit i den mån de kunnat, alla hade olika gränser i allt vi gjorde, att säga ”här går min gräns” och stanna där har respekterats. Jag upplever att arbetet flutit på bra, att alla deltagit i den mån de har kunnat och att vi kommit varandra nära som grupp och som individer. Vårt färdiga resultat har vi tillsammans resonerat fram, istället för att en har sagt hur vi ska göra så har vi diskuterat, kommit med förslag, vägt för och nackdelar och gjort avgränsningar därifrån.

För att vår ”slutprodukt” inte skulle vara illustrativ men ändå täcka in så många av våra olika aktioner som möjligt valde vi att redovisa hur gränsöverskridande de olika aktionerna känts för var och en av oss. Detta gjorde vi genom använda datan vi samlat under aktionerna som ett konkret bevis på vår resa, datan fördes sedan in i olika färgkodade grafiska tabeller och diagram, och presenterades på en plansch i A0 storlek, utan att vi angav vad de betydde.

Till utformningen av diagrammen och planschen hade vi en gemensam grafisk tanke utifrån en inspirationsbild. Redovisningen valde vi att inleda med vernissage med mingel där vårt verk visades upp utan närmre förklaring, detta för att vi ville att verket skulle stå separat från presentationen av vår process som redogjordes efteråt.

Även om vi redovisade ett verk som vi kan stå för och känna oss nöjda över så har arbetet hela tiden varit processbaserat utan ett mål mot en färdig slutprodukt. För mig kändes det skönt att tillverka och sammanställa planschen för att man då kunde se att arbetet mynnat ut i någonting annat än lösa tankegångar som gjorde att man emellanåt gick vilse i sitt eget huvud. Jag tror det var viktigare för oss som grupp att göra planschen snarare än det var viktigt att visa upp den. Till en viss del känns det som att vi är klara, eller snarare klarat av ett delmål. Å andra sidan upplever jag inte att vi på långa vägar är klara och det vet jag heller inte om vi kommer att bli. Vilket jag inte ser något problem i, snarare en inspiration till min kommande roll som lärare. Det känns i alla fall som att vi i planschen fått med essensen och de viktiga delar som kantat vår process

Arbetet har varit väldigt roligt men även bitvis omtumlande och gjort mig både yr, fundersam och matt av all reflektion och ifrågasättandet av mina personliga gränser. Det har varit både spännande och intensivt att jobba i en stor grupp med så många olika individer, vi har fått tackla en del prövningar och jag är glatt överraskad över att det trots allt fungerat så bra. Jag tror att anledningen till det ligger i att vi från start gemensamt klartgjorde hur vi ville arbeta tillsammans. Något matnyttigt att ta med sig ut i skolan där man allt som oftast jobbar i lärarlag men även hur man bemöter elever och håller en god klassrumssituation. Så ur den aspekten har detta arbete fört med sig en viktig erfarenhet men även en hel del frågeställningar.

Vi har bland annat utvärderat och kritiserat att vi var en sådan homogen grupp. Är vi för snälla mot varandra? Underlättar eller stjälper det oss? Vad kan vi göra annorlunda nu och i framtiden? Vilka gränser överträddes? Vad är vår ”slutprodukt”?

VÅRA GRÄNSER
Så här tjusig blev den färdiga layouten på vår affisch.

DIAGRAM

INSPIRATION
Ett favoritprogram som alltid inspirerar och som jag genast kom att tänka på när vi under en av handledningarna pratade om fin/ful-matkultur och mattrender.

Rätterna som Heston tillagar är kanske inte alltid sådant som man tillreder en måndagskväll hemma i sitt eget kök men som visar på hur kul, lekfullt och spännande det kan vara med mat. Avsnittet "Heston's Fishy Feast" har dessutom en klart uttalad hållbarhetstanke som tilltalar mig.
Bland annat så tillagas en rätt på havets kanske fulaste fisk, marulken (wolf fish på engelska). Med denna rätt genomförs ett experiment, Heston gör en av de "mest brittiska maträtterna", fish'n ships på marulk istället för torsk (som är ett av de fiskbestånd som är på väg att ta slut) som är den sedvanliga fisken i rätten. Han låter folk smaka på marulks fish'n shipsen och får gott bemötande med kommentarer som "det smakar fantastiskt, bättre än torsk", men när de får se marulken med sitt ofagra yttre blir en del lite äcklade.

Måste all mat vara (i en klassisk, estetisk mening) vacker/fin(kultur)? Och kan den, trots sitt oestetiska yttre ändå vara en kulinarisk upplevelse?

Sen kom jag att tänka på en annan sak, något som jag själv som vegetarian ofta tänkt på, nämligen fenomenet att paketera mat att se ut som någonting som det inte är. Till exempel quornfärs, soyabacon (med rökig baconsmak), olika sorters korvar osv, osv, osv, listan är lång. Mat som är fullt ut vegetarisk men som ska efterlikna, och ibland även smakmässigt påminna om "the real deal", är för mig helt bisarrt och även ibland också äckligt. Som vegetarian har man valt bort vissa saker ur sin kost av olika anledningar och då vill man ju kanske inte äta saker som smakar som det bortvalda men inte är det. Fast mycket av det sitter väl i huvudet antar jag, man kan lura sig själv till mycket.

REDOVISNINGEN
Vi delade upp dagens redovisning inom oss i gruppen, dels för att vår gränsundersökning skett i flera olika steg men också för att alla skulle vara delaktiga så att inte bara en stod och pratade. Min uppgift var att, sist av alla, knyta ihop säcken, alltså summera, fördjupa och återkoppla till det som redan sagts och allmänt prata om vår "slutprodukt".

Vi valde också att dela in presentationen i två delar, den ena och första delen när klassen fick komma in i klassrummet gjorde vi som ett vernissage där vi bjöd på dumpstrad saft och kakor gjorde på dumpstrad/utgången mat. Den andra delen var själva presentationen och redovisningen av vår själva process, där var och en berättade om de olika delarna och där vi visade ett bildspel från de olika delarna.

Anledningen till uppdelningen kom sig av att vi ville att vår "slutprodukt" skulle vara fristående från redovisningen av vår process. Även om de båda hänger ihop. Jag säger "slutprodukt" för att vi inte känner oss klara, arbetet kring gränser må ha mynnat ut i en tjusig plansch som står för de aktioner vi genomfört men alla diskussioner och tankegångar gör att arbetet även om det är avslutat, på ett sätt, ändå fortsätter. Till exempel har vi som grupp tänkt ha en filmkväll tillsammans där vi inte tänjer på några gränser, för att se hur det känns. Vi ligger även i, som en förlängning eller produkt av grupparbetet, startgroparna till en studiecirkel.

SAMMANSTÄLLNING
Idag var vi hemma hos mig hela dagen och sammanställde våra kartor, designade diagram, översatte känslor till färger som i sin tur blev diagram, redigerade bilder, skannade in kartorna till datorn samt bråkade en hel del med Photoshop (LEARNING BY DOING!).

För att få in vår samlade data in i datorn och få till den "slutprodukt" som vi tänker redovisa krävdes ett arbete i flera steg.

Först hade alla i gruppen som bekant fyllt i sina resvägar på varsin karta under projektets gång. Med hjälp av smörgåspapper kalkerade var och en sin resväg.

Hunden Doris var med och underlättade/hjälpte till... hihi

Allas smörgåspapper sattes sen ihop och kalkerades med hjälp av ljusbord över till vanliga vita printerark i A4 storlek (på varje papper ritades även markörer ut så att man enklare kunde sammanställa bitarna i datorn). Efter att det gjorts så skannade vi in pappren ett efter ett till datorn. Väl i datorn krävdes en del finslipningar och pill med suddgummit i Photoshop innan vi sammanställde kartans olika bitar till en stor.




Och så här tjusig blev vår karta till slut!

Nu tänker jag inte visa er mer idag, men på redovisningen då blire åka av!

INTE LÅNGT KVAR
Nu är det inte långt kvar tills vi ska redovisa inför klassen. Och själva redovisningen i sig har vi valt att dela upp så att var och en redovisar varsin delpunkt i vår undersökning. Gruppen gjorde först tillsammans en lista med viktiga punkter att ta med på redovisningen. Sen delade vi som sagt in de olika delmomenten så att var och en fick redovisa och utveckla sin del.
Det är alltid lika spännande och svårt att koka ner en lång process av undersökande delmoment, diskussioner och avvägningar till något som man skall presentera och förklara för någon utomstående.

Idag ska vi tillsammans sammanställa redovisningen, både process-förklaringen och vår s.k. "färdiga produkt". Vi har redan kommit överens om en grov skiss över själva layouten med inspiration utifrån en bild som alla i gruppen gillade ur boken "Data Flow - Visualising Information in Graphic Design" som Mattias tipsade oss om.

Eftersom begreppet gränser är såpass vitt så har våra undersökande aktiviteter varit av väldigt spridd karaktär. Under processen har vi prövat, tänjt och undersökt olika gränser, både i grupp och i oss själva. Vi har gått på yoga tillsammans, haft knyt-frukost på biblioteket, dumpstrat mat, lagat och ätit samma mat samt frågat om vi kunde få mat med utgångna datum i olika matbutiker. Vi har även fortsatt med vårt nästintill besatta mätande och kartläggning av våra resvägar samt samlat data i allt ifrån utgångna datum till det faktiska avståndet mätt i centimeter oss i gruppen emellan.

För att lyckas sammanställa så mycket och vitt skild data (men som ändå hänger ihop) har vi valt att sammanställa den med hjälp av grafiska system och siffror, översatta i färgstapeldiagram för att enklare få en överskådlig bild.

Det känns so far so good och att det kan bli riktigt fint. Nu ska det bli spännande att se om vi lyckas förmedla oss på ett bra sätt samt att se hur det mottas och tolkas av andra.

ATT VÅGA BE OM MAT
Idag gjorde vi något som kändes mycket mer gränsöverskridande (i varje fall för mig), nämligen att gå till mataffärer och fråga om vi kunde få mat som var utgången. Detta för att vi inte lyckades få tillräckligt med mat att göra en hel måltid på från dumpstringen och för att vår tanke är att bara använda utgången mat och inte ville fuska med att köpa nytt. Detta var egentligen ett infall vi fick så det var inget planerat men likväl en stor del i vår undersökning.

I första butiken var jag med i gruppen som gick in och frågade, först gick vi modigt in men sen var det som att man gick in i en osynlig vägg/gräns som kändes otrygg att beträda. Det var alltså läskigare och mer av en faktisk gräns eller ett motstånd att be om mat än att dyka i butikernas containrar på natten. Jag vet inte vad det var för mekanismer som gjorde att det kändes mer skrämmande för mig medan det för andra i gruppen inte alls var en svår gräns. Lustigt hur man fungerar ändå.
Sen är det klart, nu hade vi ju en faktiskt orsak eller anledning till varför vi frågade om mat och en säkerhet i det att falla tillbaka på som kanske gjorde det enklare för vissa att fråga. Vi gör ett konstprojekt eller skolarbete något som kanske är relaterbart för de flesta.

Lyckligtvis så slapp vi fuska med att köpa ny mat, eftersom vi fick mängder med mat i den sista butiken (mycket som inte ens utgått i datum) vi frågade i som också var samma butik som vi dumpstrat av natten innan.

SOPFAKTA
Lag om dumpstring, det är sedan 2000 lagligt i Italien att dumpstra.

I Sverige är det flera som har blivit dömda trots att dumpstring är i en gråzon i svensk lag. Vad man kan bli dömd för är olaga intrång och/eller stöld. Soporna tillhör butiken eller avfallshanterarna och är containern inhägnad är det annans mark. Varför butikerna inte vill att andra ska ta deras slängda mat beror nog mycket på ansvaret för om maten skulle vara dålig.

http://ltz.se/nyheter/ostersund/1.2874087-butikerna-vi-har-inga-varor-ute-under-natten

Metro-fakta: Mat som slängs

Uppskattningsvis slänger varje person i Sverige 100 kilo mat varje år. Av den är hälften ätbar. Det innebär cirka 150 gram per dag.

Stormarknader och andra stora butiker slänger omkring 1 200 kilo fast matavfall per heltidsanställd.

Närbutikerna slänger cirka 1 600 kilo per anställd.

En restauranganställd beräknas slänga cirka 3 000 kilo mat.

Källor: Konsumentföreningen Stockholm, Skånes livsmedelsakademi, Avfall Sverige

http://www.metro.se/nyheter/de-letar-mat-i-containrar/EVHkaB!fJEF3qq6hc05U/

http://theleftovers.net/index.html

RESEARCH
Vi har fått svar på mailet som vi skickade till Renova för några dagar sen, här är det i fulltext:

Hej
Tack för ditt mail ang sk sopdykning.

Vi på Renova arbetar bla med att samla in avfall- och återvinningsmaterial, men vi har också en omfattande utbildningsverksamhet. Inom Renovas miljöakademi utbildar företag och organisationer för att minska avfallet.

Vilket är det högsta steget på avfallstrappan. Du är helt klart på rätt väg, alltför mycket mat kanske slängs i onödan. Jag vet att det pågår en mängd aktiviteter i samhället för att minska matsvinnet.

När avfall ändå uppstår, måste det behandlas på ett miljöriktigt sätt. Tex används matavfall till framställning av Biogas. Jag vill bestämt avråda ifrån all form av sopdykning. Avfallshanteringen är idag till en del automatiserad. Det innebär att en container kan vara inbyggd med en komprimator, som komprimerar avfallet med vissa intervaller. Det görs för att minska antalet transporter. Att befinna sig i en container kan mao innebära livsfara. Avfall kan också slängas i en container när man minst anar det, även detta utgör en stor fara, om man vistas i en container. Till sist kan en lastbil hämta containern.
En sådan lastning går på några sekunder.....

Den juridiska delen är att avfallet tillhör det företag som har uppdraget att hämta avfallet. Avfallet utgör i detta läge en råvara till energiproduktion eller till framställning av nya produkter.
Vilket innebär att vi kommer in på begrepp som stöld, olaga intrång och inbrott. När det gäller straffvärde etc, så får jag hänvisa dig en domstol.

Om ni är intresserade, så kan jag erbjuda Er ett studiebesök på 1,5 tim. Då beskriver vi hur vi behandlar avfallet på ett miljöriktigt sätt.

Vi har visningar vid vår anläggning på Renovas miljöakademi, von utfallsgatan 29.

Ring eller mail mig för tidsbokning.


Med vänlig hälsning

MATLAGNING, DEL TVÅ
Sedan lagade vi till en riktig festmåltid. Det blev en smarrig spenatpaj med blåmögelost och tomat. Vi fann en hel del sallad och gurka så det blev en stor skål med sallad till det. Som tillbehör hade vi bröd, smör, ost och frukt. Ja och så blev det visst banankakor och pokagriskakor också.
Sen kanske jag ska tillägga att allt utom mjöl och några matskedar mjölk är dumpstrat.

Fin vs. ful(mat)kultur?

MATLAGNING, DEL ETT
Idag lagade vi till maten som vi fann under nattens containerdykningar. Men först åt vi lunch bestående av smör, ost och bröd.

BILDER FRÅN NATTENS DYK

INSPIRATION
Här är lite inspiration kring mat-temat.

Judy Chicago
The Dinner Party
Mixed media tribute to the cultural achievements of women in history, created with assistance from hundreds of volunteers during the late 1970s

Janine Antoni
Gnaw
installation with chocolate & lard

NATTENS FYND
Här är kanske hälften av nattens dumpsterfynd.