SENIORYOGA
Idag fortsatte vi vårt undersökande av gränser, vi tog oss an vår egen fysiska eller kroppsliga rörlighet, detta genom att tillsammans gå på en gratis-prova-på-timme på ett yogacenter.
Eftersom jag yogat innan så hade jag en bild i huvudet av hur passet skulle te sig, att jag skulle bli svettig, hur man skulle andas och stå, men komiskt nog upptäckte man någonstans halvvägs in i passet att det nog inte skulle bli bättre än att ligga på en matta och sträcka ut sina lemmar. Man undrade liksom, "när börjar det?!" Tillråga på allt stod fönstren på vid gavel och blåste kallt vilket gjorde att när man låg där i sträck å böj ställningar också låg och småhuttrade och spände sig istället för att slappna av.
Sen mitt i passet bad instruktören oss att sitta upp, gick och hämtade en anslagstavla och började göra reklam för andra aktiviteter i verksamheten. När detta var klart skulle vi återuppta sträck och böj ställningen i ytterligare tio minuter, sen var passet slut. Alla upplevde det som konstigt att instruktören mitt i passet avbröt allt och gick över till någonting helt annat och lika oväntat.
Och än mer komiskt upptäckte vi snabbt att vi nog var lite yngre än det vanliga klientelet på centret. Det var uppenbart att passet var inriktat för seniorer snarare än för oss. Även om vi som unga också hade lika stor "rätt" eller tillgång till platsen var det påtagligt att vi nog egentligen hade klivit över en osynlig gräns. En i gruppen hörde till och med två tanter på mattan bredvid viska mellan sig att vi var för unga för att vara där.
Jag yogar regelbundet och uppfattade inte utmaningen i sig som en gränsöverskridande handling eller själva passet som något som tänjt på min fysiska gräns. Men nu har vi tillsammans i alla fall undersökt den ingången. Däremot tänkte jag under yogapasset på andra gränser som vi som grupp med denna handling tog oss förbi. Att gå från att ha en ganska ytlig relation till de i gruppen blev det nu en helt annan mer intim sak när vi skulle byta om tillsammans.
En annan personlig tanke var att jag på ett sätt konfronterades med mina egna gränser (eller intrång i min personliga sfär eller trygghetszon) vad gäller att ligga på en yogamatta 10 cm ifrån en flåsande gubbe med uppenbara mag/tarmproblem eller den påtvingade kroppskontakten utan förvarning när instruktören rättade till ens position.
Efter yogan fick alla kommentera hur det kändes och vad man tänkt på i efterhand.
Vi fick knappt prova på yoga.
ingen fysisk gräns är tänjd, däremot den psykiska sfären genom att ligga nära främmande människor och ledaren som tog på en utan förvarning.
Kallt.
Att byta om tillsammans blev mera intimt, känns som gruppen kommit ett steg till.
Skulle aldrig gått dit själv.
Det var skönt att slippa känna att man inte kunde.
Skönt för ryggproblemen, men det blåste kallt.
Spännande att det inte uppfyllde min förväntning.
Komiskt att det blev som det blev.
De flesta upplevde innan passet att det skulle bli kul och var peppade men sen inte alls fått det vi förväntat oss. När passerade vi gränsen för det vi förväntade oss och det vi fick och när insåg vi att det här inte blir som vi tänkt oss?
Vad vi fick var ett mycket komiskt antiklimax som gav oss som grupp en rolig upplevelse tillsammans. Det var tur att det var gratis, annars hade vi nog krävt pengarna tillbaka. Personligen känner jag inte att experimentet var en flopp, för det gav ändå någonting som satte igång tankarna och vi hade ganska roligt tillsammans medan vi gjorde det.
Idag fortsatte vi vårt undersökande av gränser, vi tog oss an vår egen fysiska eller kroppsliga rörlighet, detta genom att tillsammans gå på en gratis-prova-på-timme på ett yogacenter.
Eftersom jag yogat innan så hade jag en bild i huvudet av hur passet skulle te sig, att jag skulle bli svettig, hur man skulle andas och stå, men komiskt nog upptäckte man någonstans halvvägs in i passet att det nog inte skulle bli bättre än att ligga på en matta och sträcka ut sina lemmar. Man undrade liksom, "när börjar det?!" Tillråga på allt stod fönstren på vid gavel och blåste kallt vilket gjorde att när man låg där i sträck å böj ställningar också låg och småhuttrade och spände sig istället för att slappna av.
Sen mitt i passet bad instruktören oss att sitta upp, gick och hämtade en anslagstavla och började göra reklam för andra aktiviteter i verksamheten. När detta var klart skulle vi återuppta sträck och böj ställningen i ytterligare tio minuter, sen var passet slut. Alla upplevde det som konstigt att instruktören mitt i passet avbröt allt och gick över till någonting helt annat och lika oväntat.
Och än mer komiskt upptäckte vi snabbt att vi nog var lite yngre än det vanliga klientelet på centret. Det var uppenbart att passet var inriktat för seniorer snarare än för oss. Även om vi som unga också hade lika stor "rätt" eller tillgång till platsen var det påtagligt att vi nog egentligen hade klivit över en osynlig gräns. En i gruppen hörde till och med två tanter på mattan bredvid viska mellan sig att vi var för unga för att vara där.
Jag yogar regelbundet och uppfattade inte utmaningen i sig som en gränsöverskridande handling eller själva passet som något som tänjt på min fysiska gräns. Men nu har vi tillsammans i alla fall undersökt den ingången. Däremot tänkte jag under yogapasset på andra gränser som vi som grupp med denna handling tog oss förbi. Att gå från att ha en ganska ytlig relation till de i gruppen blev det nu en helt annan mer intim sak när vi skulle byta om tillsammans.
En annan personlig tanke var att jag på ett sätt konfronterades med mina egna gränser (eller intrång i min personliga sfär eller trygghetszon) vad gäller att ligga på en yogamatta 10 cm ifrån en flåsande gubbe med uppenbara mag/tarmproblem eller den påtvingade kroppskontakten utan förvarning när instruktören rättade till ens position.
Efter yogan fick alla kommentera hur det kändes och vad man tänkt på i efterhand.
Vi fick knappt prova på yoga.
ingen fysisk gräns är tänjd, däremot den psykiska sfären genom att ligga nära främmande människor och ledaren som tog på en utan förvarning.
Kallt.
Att byta om tillsammans blev mera intimt, känns som gruppen kommit ett steg till.
Skulle aldrig gått dit själv.
Det var skönt att slippa känna att man inte kunde.
Skönt för ryggproblemen, men det blåste kallt.
Spännande att det inte uppfyllde min förväntning.
Komiskt att det blev som det blev.
De flesta upplevde innan passet att det skulle bli kul och var peppade men sen inte alls fått det vi förväntat oss. När passerade vi gränsen för det vi förväntade oss och det vi fick och när insåg vi att det här inte blir som vi tänkt oss?
Vad vi fick var ett mycket komiskt antiklimax som gav oss som grupp en rolig upplevelse tillsammans. Det var tur att det var gratis, annars hade vi nog krävt pengarna tillbaka. Personligen känner jag inte att experimentet var en flopp, för det gav ändå någonting som satte igång tankarna och vi hade ganska roligt tillsammans medan vi gjorde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar