Research; Quest

In mythology and literature, a quest, a journey towards a goal, serves as a plot device and (frequently) as a symbol. Quests appear in the folklore of every nation^[1] and also figure prominently in non-national cultures. In literature, the objects of quests require great exertion on the part of the hero, and the overcoming of many obstacles, typically including much travel. The aspect of travel also allows the storyteller to showcase exotic locations and cultures (an objective of the narrator, not of the character).^[2]

(källa: Wikipedia)

Quest

The hero normally aims to obtain something or someone by the quest, and with this object to return home.^[3] The object can be something new, that fulfills a lack in his life, or something that was stolen away from him or someone with authority to dispatch him.^[4]

Sometimes the hero has no desire to return. Sir Galahad's quest for the Holy Grail is to find it, not return with it. A return may, indeed, be impossible: Aeneas quests for a homeland, having lost Troy at the beginning of Virgil's Aeneid, and he does not return to Troy to re-found it but settles in Italy (to become an ancestor of the Romans).

If the hero does return after the culmination of the quest, he may face false heroes who attempt to pass themselves off as him,^[5] or his initial response may be a rejection of that return, as Joseph Campbell describes in his critical analysis of quest literature, The Hero With a Thousand Faces.

If someone dispatches the hero on a quest, the overt reason may be false, with the dispatcher actually sending him on the difficult quest in hopes of his death in the attempt, or in order to remove him from the scene for a time, just as if the claim were sincere, except that the tale usually ends with the dispatcher being unmasked and punished.^[6] Stories with such false quest-objects include the legends of Jason and Perseus, the fairy tales The Dancing Water, the Singing Apple, and the Speaking Bird, Go I Know Not Whither and Fetch I Know Not What, and the story of Beren and Lúthien in J. R. R. Tolkien's Silmarillion.

The quest object may, indeed, function only as a convenient reason for the hero's journey. Such objects are termed MacGuffins. When a hero is on a quest for several objects that are only a convenient reason for his journey, they are termed plot coupons

Söker grenar till mitt konstnärliga släktträd

Efter förra veckans redovisning/handledning fick jag i läxa att:

1. Gå upp i skala, ta plats och arbeta mer fysiskt och utanför den metod jag är van vid.

2. Definiera mitt konstnärliga släktträd. 

3. Jobba i ateljén på HDK

För att säga något om nummer två, så är det himla svårt. Jag vet ju vad jag gillar, vad för typ av arbeten av andra som jag inspireras av osv, men att sätta sig ner och samla dem för att kunna se någon helhet är svårt. Kanske för att jag är så sämst på namn. Men jag tänkte att enklast vore ju om jag samlade dem som referenser i form av bilder på en egen Pinterest tavla. Vill en följa så heter jag elinutten där. 

Angående nummer ett så ska det bli kul men är skitläskigt. Det är något jag velat göra ett tag men som jag varit lite rädd för att pröva, att gå utanför sin comfort zone med metod/tillvägagångssätt/process alltså. Jag har känt en sån frustration ett tag men inte riktigt förstått varifrån den kommit, men nu förstår jag att det ligger i att jag ett tag känt att jag kört i samma spår utan att förnya/inspirera/lära mig något nytt. Vanligtvis brukar jag tänka tänka tänka men nu ska jag bara göra göra göra, å låta kroppen arbeta å sen kan tänkandet komma.

Jag har heller inte jobbat så mycket skulpturalt tidigare så det är ytterligare en grej som gör det till en utmaning. Och på tal om utmaning tycker jag nog att det mest läskiga är att vistas i skolans ateljé ensam med massa andra studenter som jag inte känner. Jag är inte så bra på att söka kontakt, de är säkert jättesnälla allihop men jag känner mig lite som en egen ö.

Idag ska jag iväg och köpa material så att jag kan börja arbeta, dock är jag lite sugen på att kanske fimpa garnet och istället jobba med trä. Ska börja experimentera, det ena utesluter ju inte det andra.

Som avslutning kan jag bjuda på ett axplock ur min inspirationsmapp på datorn, det är av blandad kompott...

Zander Olsen, Anne Lindberg, Marina Abramovic, Inge Jacobsen, Phil Collins, Chitra Ganesh och Helen Chadwick.

Untitled - ljudinstallation

Ljudinstallation 2013, Högskolan för design och konsthantverk

Vad:
En ljudinstallation bestående av ett spelande syskrin innehållandes olika objekt.

Hur:
Genom insamlande av olika ljud och artefakter processen igenom har jag sammansatt ett ljudspår samt valt ut de objekt som jag ansåg bäst konnoterade det jag ville förmedla och placerat dem inuti skrinet.

Varför:
Vad lämnar en människa efter sig? Skvallrar de kvarlämnade föremålen om vilka vi var eller är de förevigt tysta?
Verket är en undersökning av kombinationen ljud/objekt som berättandeform. Genom ljud och olika objekt vill jag förflytta och sätta betraktaren i en annan kontext och stämning. De olika objekten i skrinet är alla funna av en slump och är spår eller spillror av människor och liv. De är skräp för någon annan men samtidigt laddade med så mycket mer. De är artefakter som innehar en historia som för upphittaren är svårtolkad och därför ger denne en möjlighet att utforska och fabricera historierna och historien.

Processbeskrivning:
Arbetet tog sin början i en samling fotografier som jag hittat på loppis, föreställandes personer som jag personligen saknar anknytning till, dessa fick mig att fundera kring var det sanna i fotografier ligger. Visar de verkligen saker och ting som de verkligen var eller är det vi ser bara poserat för kamerans skull?

Ljuger fotografier? Får de oss att minnas det förflutna genom ett rosa romantiskt skimmer så att vi bara minns "det fina"? Skulle vi minnas annorlunda utan fotografierna? Och är de egentligen en sorts upprätthållare av den osanna berättelsen? Vilken historia är sann och vems historia är det vi för vidare?

Vad händer när vissa berättelser ur historien inte berättas och förblir dolda? Vilka representationer finns?
Finns det något sorts kollektiv minne som vi som människor alla kan relatera och känna kring? Sitter minnen i kroppen? Varför kan jag göra vissa saker men inte andra utan att ha gjort dem tidigare? 

I denna installation och processen igenom har jag undersökt olika berättandeformer för att på så vis försöka finna svar på frågorna. Jag har gjort avvägningar kring vilken berättelse jag skulle berätta och vilka artefakter som bäst förmedlade det jag ville förmedla.

Hur berättar man en berättelse på bästa sätt? Och med respekt för den vars talan man oundvikligt för? Hur definierar en på bästa sätt vad berättelsen är? Är min berättelse sann eller fiktiv? Och hur kommunicerar jag på bästa sätt det arbete jag gjort och får fram det jag vill förmedla utan att det för en betraktare blir illustrativt?

Jag vill inte som avsändare ge dig som betraktare ett facit när du upplever verket. Jag skulle kunna svara på frågor men det skulle bli tämligen ointressant just för att jag då redan gett dig ett facit till hur du skall tänka och känna. Jag vill istället att du själv skall förnimma något eller minnas din historia  och fundera kring hur du vill/kan förhålla dig till den.

Även om processen tog sin början i fotografierna så valde jag att på ett sätt frångå dem i själva presentationen och istället använda mig av de frågeställningar de gett. För att inte föra en viss individs talan så valde jag att inte ha med några fotografier i skrinet, då jag ansåg att det skulle låsa den fria associativa berättelsen. Det var också en av anledningarna till att jag valde att inte namnge verket, vilket jag visserligen först försökte.

Berättandets konst är spännande och svår men är ändå något som jag förmodligen kommer vilja arbeta kring i framtiden. 

Dolda berättelser
Vems historia får finnas? Vems berättelser är värda att föras vidare? Och vad händer om en osynliggör någonting i historien?  Vad får det för konsekvenser?

Mitt i arbetet snubblade jag över denna artikel om valsång som spelats in av en slump och fick en idé.

En utflykt och funderingar kring fotografier

Häromdan följde jag med en vän ut till Styrsö för att samla material till hennes installation, samtidigt passade jag också på att utforska en för mig helt ny plats, frysa och samla eget material. Helt oväntat när  jag mer var där som assistans åt min vän fick jag själv några ideér och började samla glasbitar på stranden som jag tog med mig hem och experimenterar med. Förutom glasbitarna hittade jag en sked och en patron från ett skjutvapen av något slag. Spår av människor, spår av liv. Artefakter som innehar en historia som för upphittaren kanske är svårtolkad och som ger denne en möjlighet att utforska och fabricera historierna och historien.

Sen har jag fortsatt att tänka en hel del på det där med fotografier/fotoalbum och om de får oss att minnas saker som de verkligen var eller om allting är orkestrerat och poserat för kamerans skull. Ljuger fotografier? Får de oss att minnas det förflutna genom ett rosa skimmer så att vi bara minns "det fina"? jag förstår om människan har ett behov av att gå vidare och glömma hemska saker och inte hänga upp sig på dem, det är inte så jag menar, utan mera; vad är sant? Kan man lita på fotografier som sanningssägare?

Å så va jag igång
Mjukstartar med fotona som jag inledde med. Prövar mig fram lite grann. Kanske vågar jag gå vidare med större byggen sen men ja, nu blev det start med fotona.

Jag ligger efter med bloggandet
Men för dens skull betyder det inte att det inte hänt något. Som vanligt är starten seg och jag gör en massa saker, vardagliga saker och små experiment men tänker att det inte har med saken att göra förs jag på handledning pratar om dem och kulan trillar ner och bah "jag är ju igång!".

Just nu fingrar jag på fotografier i album som jag hittat på olika ställen, dvs foton på personer som jag personligen saknar anknytning eller relation till. Har också utsatt mig för tillståndet transit, eller snarare limbo genom att enbart vistas i min lägenhet (ensam). Som ni förstår leder till grov tristess och förvandlar en till nån sorts enstörig som spelar in sina grannar genom brevinkastet osv. Det var rätt nyttigt att befinna sig i tillståndet för att förstå det bättre.

Vad ska det nu bli avet?

Hm, ja det vet jag icket än, men se det brukar ju pingla till i den polletten också längre fram. Har dessutom många bollar i luften just nu så jag låter det här projektet ske lite av sig självt parallellt med allt annat, vilket jag aldrig prövat tidigare. Utvärdering utlovas längre fram.

Tillbaks till fotografierna..
Jag har funderat på varför jag dras till dem, varför jag inte kan lämna dem på loppisen, vad är det som gör att jag måste ta med dem hem och på nåt sätt "rädda" dem. Jag har ett vagt svar, men jag hållert för mig själv ett tag till, tills dess funderar jag vidare och undersöker fotografi-spåret.

Naturliga fibrer
Min kanin Heddy och jag diy-pysslade tillsammans förra veckan. Vi gjorde något som jag tänkt pröva ända sen vi fick henne, nämligen garn. Eftersom hon är hälften angorakanin så är hennes päls riktigt tjock och fin och enkel att göra garn av. Och eftersom hon därför också ändå måste borstas minst en gång i veckan så blir det ju en del överflödigt fluff. Nu vet jag ju dessutom varifrån garnet kommer och så kommer jag att ha något fint från Heddy. 

Du behöver:
en kanin
en borste
belönings, alternativt fjäskgodis

Gör så här:
Placera kaninen i knät på en handduk och börja borsta. Var försiktig med tovor och tänk på att inte dra för hårt. Belöna kaninen med en godisbit eller två allteftersom.
Tag en bit päls ur pälshögen, placera några fibrerstrån så att de är i växtriktningen (alltså så som de satt på kaninen, på Heddy hamnar stråna bra i borsten direkt så man behöver inte tänka påt), tvinna mellan tummen och pekfingret. När du fått en liten stump möter du upp med den andra handens tumme och pekfinger och håller i, drag gärna lite lätt. Och om det inte riktigt tvinnas ordentligt så kan du även där vrida samtidigt som du drar lite lätt. Drag dock inte för hårt, då kan din tråd gå av. Om du råkar ha av den kan du "repa" upp fibrerna med fingrarna, lägga till några nya fiberstrån och löda ihop de båda ändarna genom att tvinna med samma teknik som innan.

Lycka till!

Ny termin = nya äventyr
Mitt "nya" äventyr heter LBD430 & 440 och är en fristående gestaltningskurs utanför lärarprogrammet. Så den här terminen ska jag bara gestalta vilket jag ser jättemycket fram emot. Idag fick vi (vi är två stycken, istället för bara jag som jag hört) temat som är - transit-. Så nu ska jag grotta ner mig i transit.
Jag återkommer!

Avslutande inlägg:

Portrait/elinutten                          Elin Karlsson 2013

Gestaltningsprojekt, Bild & Visuell kultur

Högskolan för Design och Konsthantverk

Vad:

Porträtt i form av en installation bestående av 50st A3 ark (ca 3x2,10m) och tjugo disketter.

Hur:

Genom att googla mitt nätalias (elinutten) gjordes en arkeologisk kartläggning av alla nätavtryck som hon gjort under hennes tolv år i livet. Varje sida, kommentar, likes, e-post, bilder med mera gicks igenom systematiskt för att samla alla klockslag, datum och övriga siffror däri. Siffrorna sammanställdes och bildade tillsammans ett abstrakt mönster i Word och printades ut på papper i A3 storlek. Pappersarken monterades sedan på en vägg. Framför väggen, i mitten, placerades en vit fyrkantig piedestal där tjugo stycken svarta disketter låg placerade på hög. Disketterna var märkta med små etiketter med årtalen 2001-2012 på.

Varför:

Verket är ett försök att porträttera och förmedla identitet och tid. Att kommentera informationsflödet på nätet samt att förvandla siffror med dess konkreta budskap till abstrakta mönster avskalade på information.

Processbeskrivning:

Då min process inte såg ut som den brukar tog det ett tag att komma igång men det hela började i varje fall med mönster (i papper). Den ingången gav dock inte så mycket så från det tog jag mig vidare till rörelsemönster och började undersöka både mitt eget rörelsemönster och andras samt hur jag fungerade i förhållande till andras. Jag fotade mina och andras spår i snön och drog paralleller till skolan och identitetsskapande.
Från rörelsemönster tog jag mig vidare till att fokusera på avtryck. Och eftersom jag funderat på hur jag förhöll mig själv i förhållande till allt började jag fundera på, efter att ha sett en dokumentär om arkeologiska utgrävningar, hur människor i framtiden ser på oss idag. 

Vad lämnar jag för avtryck i världen? 
Jag kom fram till att den plats jag lämnat mest avtryck på under åren är på nätet och började därför gräva i min internethistorik. Jag valde att inte använda mitt eget namn utan istället mitt nätalias – elinutten - för att det är unikt och underlättar i grävandet. Men också för att jag inte ville göra ett självporträtt. Man kan såklart säga att elinutten är jag, men jag hävdar att hon enbart är en del av mig, en sorts gestaltning på nätet. 

Nätverksbaserad social positionering är något som jag bloggat om ett antal gånger på min blogg under de nu snart sju år som bloggare så det var inte helt taget ur luften att beröra de punkter som jag gjorde. Frågorna och min gestaltning gav inspiration till val av ämne till essäskrivningen som var obligatorisk i kursen. I essän tar jag upp olika frågeställningar kring identitetsskapande och internet. Man kan säga att det konstnärliga arbetet och essän går hand i hand. Det konstnärliga får styrka av teorierna från essän och essän skulle inte blivit till utan tankarna och processen som väckte frågorna.

Jag valde att presentera mitt samlande av siffror på stora pappersark som skapade rumslighet och mängd. Siffrorna är alla skrivna med samma typsnitt i samma storlek vilket inte skapar en inbördes värdering eller rangordning siffrorna emellan. Jag har alltså valt att inte lägga större vikt vid ett visst inlägg eller klockslag utan gett alla samma värde. Elinuttens samlade liv på nätet har jag sen inte bara presenterat på papper utan också som en fil sparad på disketter. Disketter som inte idag används trots att tekniken inte alls är speciellt gammal, något som jag anser mycket tydligt visar tid. Som vanligt var själva görandet viktigt, att faktiskt sitta och gå igenom sida efter sida för att skriva ner siffrorna. Men också att leta rätt på en dator som hade en diskettstation där jag kunde föra över filen till disketterna. Det var viktigt att faktiskt fylla disketten med informationen snarare än att bara hävda att den fanns där. Likadant var det med själva insamlandet av informationen, dvs siffrorna, jag hade lika gärna kunnat skriva vilka siffror som helst och kallat det för samma sak men görandet i sig var för mig viktigt.

Egentligen hade jag en tanke om att projicera siffrorna som en rullande text/mönster mot väggen snarare än att sätta upp pappren på den. Dock fick jag kompromissa då redigeringsprogrammet inte ville vad jag ville, men är ändå nöjd med resultatet.

Jag har under processens gång lärt mig en hel del även om det av och till varit ganska frustrerande att inte veta vart jag stod. Jag har bland annat funderat en hel del på hur det tex kom sig att processen inte såg ut som den brukade. Varför jag inte kunde ta mig vidare i början, varför det blir det så här och vad kan man göra för att ta sig ur det. Och om jag tänker på min roll som lärare, hur får jag elever som upplever detsamma att ta sig vidare? 

Summerande inlägg till opponent (Dalton)

Efter en lång process har jag äntligen landat i något som känns vettigt. Eftersom en del detaljer ännu inte är klara tycker jag att det är väldigt svårt att summera en process och arbete som fortfarande pågår. Men du ska ändå få en sorts summering av andemeningen i mitt pågående arbete. 

Under de här veckorna har jag undersökt bloggen, eller internet som forum eller scen för iscensättande av identitet(er). Min essä handlar bland annat om nätverksbaserad social positionering, kommunikation och identitetsskapande, något som jag också hoppas kunna styra in diskussionen under redovisningen på.
Som det ser ut nu kommer jag att presentera en kartläggning, katalogisering eller arkeologisk utgrävning av mitt internetjags (elinutten) alla förehavanden på nätet de senaste tolv åren. Min utmaning nu är att addera lager till mitt verk som gör att det får ytterligare en tolkningsnivå.

Det tog ett tag innan jag insåg vart det ledde, då min process inte såg ut som den brukar. Jag har därför kämpat en hel del med den och mig själv arbetet igenom. Något som fungerade som en trigger till att också använda mig av mig själv i min slutliga presentation.

Rörelsemönster - avtryck
Jag tog med mig kameran på skogspromenaden och började först fota människors fotspår i snön, människor som gått där tidigare men som inte befann sig där nu, personer vars fotspår blandats upp till en upptrampad stig där man inte kan urskilja vem som gjort vilket avtryck. 

En bit in i fotandet funderade jag på om mina egna fotspår gjorde avtryck eller ej. Vilket de såklart inte gjorde för även dem blandades med alla andras fotspår och försvann. Jag tänkte på hur kan man vara en individ i en massa? Och däri drog jag en parallell till skolan eller liknande situationer. Hur kan man vara tillsammans utan att bli en homogen massa? Hur kan man urskilja sig men ändå spela med på de givna reglerna? 

Jag experimenterade vidare (se bilder nedan).

När jag kom hem tittade jag på Gatukonst, en serie om gatukonst världen över som är ganska intressant, där de var i Chile och tittade på fornlämningar (grottmålningar) och antika landskapsbilder och jag började fundera på det där att lämna avtryck. 

Vad kommer framtidens människor förknippa med oss i framtiden när de gör arkeologiska utgrävningar bland våra lämningar? Men mest av allt tänkte jag på hur jag själv lämnar avtryck. 

Något att spinna vidare på ->  rörelsemönster/avtryck. 

 

Förvirring - total
Vad gör jag när jag känner mig oinspirerad och inte finner någon av ideérna jag har som spännande att arbeta med? Hur får jag tummen ur och gör något? 

Vanligtvis brukar jag veta vart i min process som jag befinner mig men denna gång ser allting helt annorlunda ut. Jag har ställt frågor till mig själv, om jag kan göra någonting som får mig att komma igång, jag har gjort vad jag vanligtvis brukar göra för att komma igång men det verkar som att ingenting av det fungerar. Vilket leder till att jag inte känner igen mig själv alls och man kanske kan säga att jag för tillfället befinner mig i någon sorts identitetskris. Jag vet att i sådana här lägen så utvecklas man, men det är bara alldeles för provocerande att tänka på just nu, det gör mig bara mer stressad över situationen. 
Kanske ska jag bara skita i att tänka på att jag skall skriva si och så många sidor och bara köra på någonting som jag tycker är kul? Men vad gör man när man inte kan komma på en enda grej som är kul eller som inspirerar en för tillfället?

Det är liknande situationer som man som lärare sen måste hantera ute i skolan, elever som inte är inspirerade/peppade på uppgifterna man skall göra. Hur hittar man tekniker/metoder som fungerar för alla eller får igång omotiverade elever? Kanske är det nyttigt för mig att komma på metoder för hur jag går igång för att lättare kunna förstå en elevs situation. Och kanske är det den ingången jag skall ha..?

Och när ingenting annat fungerar - ta en promenad. Det är i vart fall det jag tänker göra nu så att jag kan vara ifred med mina tankar utan störningsmoment.

Nu är jag vilse igen
Så jag gör en tankekarta och en lista med stödord för att se om jag hittar något i det.

analys
struktur
lugn och ro
kontroll
mönster
fånga oro
nät
visuellt 
fysiskt
rörelsemönster
tankemönster
kartor
vägar
vägval
gå på känsla
samlingar
mani
taktil

Fler mönster

Nya tag
Efter gårdagens handledning så fick jag utveckla det som jag tänkt på ett tag men som jag inte "vågat" börja arbeta med. Men nu har jag sedan igår en idé, inte helt olik den jag hade från början, men nu med en riktning som jag känner att jag kan fördjupa mig i och som känns okej. 

Man kan säga att det är tvång och rörelsemönster som jag skall jobba med.

[bild: Nina Hemmingsson]

Konstpaus
Igår hade jag handledning med min handledningspartner, vi pratade bland annat om när man börjar med en process och hur. Intressant samtal faktiskt. Jag fick en del tankenötter att mala. Jag har bla haft lite tvivel och så de senaste dagarna, "jag gör ju inget". 
Men, sen insåg jag något som jag egentligen kanske vetat hela tiden men som jag "glömt", nämligen att jag ju alltid börjar med att inte göra. Jag börjar alltid med att inte göra ett jävla dugg. 
Förutom att tänka då. Landa liksom. 

Processen börjar i tanken, omedvetet! 

Och sen kommer görandet. 

Puh!

Förutom det så pratade vi också om mina funderingar kring olika teman som jag skulle vilja arbeta med, men om jag är lite osäker på om jag vill, vågar och är stark nog för att genomföra, eftersom jag känner att de befinner sig alltför långt bort från min bekvämlighetszon och är alldeles för privata. 

Man utgår ju ofta från sig själv och sina egna erfarenheter, men hur nära ska man släppa sin publik? Klarar jag av att bli bedömd på någonting som är personligt? Finns det ett sätt att använda sig av sina erfarenheter i ett arbete utan att det blir för personligt och utan att man känner att man gett för mycket av sig själv och sin integritet?  

Nåja, än så länge har jag konstpaus. 

Tveksam
Jag sitter här och känner mig lite tveksam till min ingång, det är för tillfället ingenting som jag går igång på eller känner att jag kan utveckla i en spännande riktning. Kanske hade det varit bättre att hitta ett tema, typ vid föregående gestaltningar då vi hade konflikt och gränser, att utgå ifrån och fördjupa mig i.  Det känns i alla fall mer lockande just nu.

Men vad?

Inte för att det inte är kul att göra cutouts men det känns lite blöh... Jag vet inte. Jag behöver inspiration och sätta mig ner och grubbla lite. Kan jag hitta intressanta ingångar i mitt redan startade arbete eller ska jag ta en annan väg?

Vad intresserar mig för tillfället? Finns det något som jag vill utforska närmre? Vad vill jag utveckla mer? Vad vill jag egentligen lära mig?

Vad gör man när man kört fast, har ni några tips? 

Ingång till gestaltningsprojekt
Slöjdinspiration - cutouts - fördjupning i papperstekniker - vi får se vart det leder... jag lånade i alla fall en hel hög med böcker att grotta ner mig i.

Quercus Robur
Elin Karlsson 2012

Avslutande blogginlägg - tänk på att ljudet i klippet är justerat för att lyssnas på genom ett ekträd, har du inget sånt blir det bäst genom ett par hörlurar.

Vad

Ljudinstallation bestående av en ljudloop spelad genom en träbit av ek 

(ca 30 x15cm).

Hur

Ljudet är inspelat med mikrofon och redigerat på dator i ett ljudredigeringsprogram. Träbiten som är ett utsnitt ur en ekstam är nedsågad för hand i ett naturreservat i det område som gestaltningen hade sin utgångspunkt i. Trästycket är obehandlat, med barken fortfarande kvar på utsidan, på dess baksida är transducerhögtalare som spelar upp ljudfilen fastsatta, dessa förvandlar träbiten till en egen högtalare och ger illusionen om att det är träbiten som sjunger.

Varför

Verket är ett försök att med ljud hitta och förmedla lugn och ro samt gestalta den ekskog som stod i området långt innan all bebyggelse.

Processbeskrivning

Utgångspunkten för kursen var området kring Frölunda som vi på egen hand skulle undersöka och finna en gestaltningsingång i. Samtidigt som kursen startade, började också en stor och (o)ljudlig renovering av min lägenhet som gjorde att jag vid undersökningen av området sökte mig till platser som jag upplevde som lugna och rogivande. Platser där det fanns ett omslutande och skyddande hölje av träd och växtlighet. Dock var det platser som jag personligen saknade anknytning till och som jag ville veta mer om, så jag sökte information på nätet och fann ett stycke som jag fastnade för;

"Fram till 1500-1600-talen har stora ekskogar vuxit i trakten, men dessa skövlades bl.a. av danskarna som behövde virke för att bygga krigsskepp. År 1618 befallde den danska länsherren bl.a. att 3000 ekar skulle fällas i området."

Efter att jag läst detta bestämde jag mig för att använda mig av det i mitt gestaltningsprojekt. Oljudet i mitt hem fick mig att fundera kring vad det är för typ av ljud som gör oss lugna och om det är så att vi matas med så mycket ljud att vi använder annat ljud för att stänga andra ljud ute. När jag befann mig i området noterade jag att många skärmade av sig genom att lyssna på musik i hörlurar och i projektets början talades det om att inte bara ta ifrån Frölunda utan också ge tillbaka. Detta fick mig att fundera på om man skulle kunna ersätta soundtracken som människor lyssnar på med ett annat ljudspår, för att på så sätt gestalta den ekskog som stod i området förr. 

Eftersom jag aldrig tidigare arbetat med ljud fick jag ta hjälp med den tekniska biten av min vän som är ljudkonstnär, något som jag vanligtvis inte brukar göra eftersom jag brukar vilja klara av allting själv. Samarbetet fungerade bra och gjorde att jag lärde mig en hel del och genom att hjälpa mig fick hon inspiration att göra ett eget, så det gav oss båda någonting vilket var väldigt givande.

Jag ser mitt ljudspår som trädets sång eller berättelse men eftersom det var det meditativa och lugna som jag ville förmedla så valde jag, istället för att ha nästan övertydliga skogsljud (ex. fågelkvitter och vind) som i förväg försätter lyssnaren i ett specifikt scenario, att ha ett ambient ljud där jag fokuserat mer på meditativa klanger och melodier som sveper en med och ger kroppslighet åt trästycket.

Med hjälp av ljudet av kanoner på krigsfartyg i fjärran kopplar jag an till historien och låter dem bli ett eko av det förgångna. Ekbiten som ljudet spelas genom är tagen från samma geografiska område som nämns i historien och skulle därför kunna vara ättlingar till de ekar som växte där på 1600-talet.

Det var därför viktigt för mig att inte gå och köpa en träbit utan att faktiskt ta mig ut i skogen och såga det själv hur motvilliga känslor jag än hade mot det. Dock har jag sådan respekt för naturen att jag hade svårt att genomföra det, då det helt går emot min ställning om att man skall ta hand om skogen, och att den har ett andligt väsen som man får energi och helande från. Genom att skada den energin rubbar jag balansen på något sätt, både i skogen och kanske också i mig själv.

Jag trodde verkligen inte att det här projektet skulle drabba mig på ett sådant personligt och emotionellt plan som det gjort och jag har under arbetets gång märkt att det varit ganska svårt att komma bort från det animistiska tänkandet (där man menar att universum består av ett nätverk av energier som alla är förbundna med varandra) men har också märkt att det är där jag landar på ett sätt. 

Jag har fokuserat en del på det som skogen ger, t.ex. lugn, ro och energi, men jag har även tänkt en del på den mörka sidan av det ojämnställda förhållandet människa/natur. Det känns idag kanske väldigt aktuellt att tänka på naturen ur ett animistiskt tankesätt eftersom naturen nu börjar "slå tillbaka", jag tänker t.ex. på miljöförstöring, växthuseffekten, smältande glaciärer och väder - och natur – fenomen. 

Jag är inte religiös alls och tror heller inte på någon gud men kan absolut kännas vid energier i naturen omkring oss. Därför har jag tänkt en hel del kring detta och handgripligen undersökt vad som händer mig på ett emotionellt plan när jag bryter mot min egen överenskommelse med skogen genom att såga ned ett träd. 

Kanske kan jag inte längre få den helande energin av skogen om jag skadar den? Vad ska jag göra om skogen inte längre vill skänka mig ro? Kommer hon vara förlåtande och ta mig tillbaka eller kommer hon vara skoningslös och göra slut med/på oss om vi skadar henne? Vad händer när människan bara tar utan att ge tillbaka?

Jag måste tänkta på vad jag gör mot andra, det kanske sårar mig själv men jag måste göra det.

Presentation

Allra helst hade jag velat presentera mitt arbete på plats i Frölunda men då jag behövde förhålla mig till kursens ramar fick jag komma på bästa sättet för presentation i klassrumsmiljö. Utsnittet fick därför ta plats på väggen i lagom hög höjd med barken utåt så att man kunde lägga örat mot och lyssna. Står man en bit ifrån träbiten hör man ett svagt ljud som aktiverar betraktaren att gå närmre. Eftersom träbiten också doftar skog och trä triggas sinnet hos betraktaren och ger en extra nivå.

I mitt förra gestaltningsprojekt tillverkade jag objekt som jag placerade ut i naturen, denna gång tog jag med naturen in och gjorde den till objekt istället. Denna gång besjälar jag och tar fram anden ur döda ting som helt plötsligt blir levande. 

Fast å andra sidan kanske jag helt enkelt för talan åt någon som inte vill bli talad för. Så i slutändan ställer jag mig frågan; har jag lyckats förmedla det jag ville förmedla?