Känner mig disträ

Mina tankar far åt alla håll och jag kan inte riktigt koncentrera mig fullt ut och ge gestaltningen den energi och fokus som den förtjänar. Jag vill utmana mig själv men det är svårt när det är så mycket yttre brus som stör. Det händer mycket omvälvande saker i mitt liv, relationer, med min hälsa och med framtidsplanerna att det är svårt att stänga av, jag vill heller inte gå in på alltför personliga saker här på bloggen vilket gör det svårt att formulera saker. Försöker därför omfamna navelskådningen och gå in i mig själv för att se om bruset försvinner eller kan minskas på något sätt. Jag söker alltså efter det yttres off-knapp och min inre on-knapp kanske en kan säga.
Men hur gör en det?

Jag har länge hållit på med yoga så imorse körde jag ett meditationsyogapass med mig själv för att försöka närma mig det där. Just för att efter ett yogapass känner jag mig alltid så avslappnad och fokuserad. Men sen då, hur bibehåller en det? Vilken metod funkar bäst för mig? Och hur ser det ut i skolsituationer, där stora klasser, höga ljudnivåer och mängder av yttre stimuli stör elevers koncentration? Finns det någon off-knapp där (både för dem och mig)?

Vidare känns det som att jag har tappat inspirationen eller riktningen med det konstnärliga, jag vet inte alls vad jag håller på med. Normalt sett så brukar jag inte bry mig om pusselbitarna inte passar från början, pusslet brukar kunna läggas tillrätta efter hand, men nu är det som att jag har bråttom med att det ska bli något. Jag försöker kanske stressa fram processen för att jag är stressad över den korta gestaltningstiden. Min förhoppning är såklart att navelskådningen skall hjälpa till att stanna bandet. Jag har dock svårt att se hur jag skall arbeta med den.

Jag har gjutit navlar (andras och min egen) och fått ihop en liten samling men vet inte riktigt vad jag skall göra med dem eller hur jag skall gå vidare. För att försöka hjälpa mig själv har jag därför lånat lite böcker som jag tänkte grotta ner mig i under dagen. Som en hjälp i det konstnärliga hoppas jag. Återkommer omet.

Böckerna jag lånat är:

- Extreme bodies - The use and abuse of the body in art. Francesca Alfano Miglietti (red.) Skira editore, Milano, 2003
- AR - artistic researh. Bauer, Meta, Ute & Trummer, D. Thomas. Koenig Books, London, 2011

Försöker verbalisera

Jag dröjer mig kvar vid navelskådningen och känner mig lugn över att äntligen ha hittat en riktning. Jag känner mig speciellt lugn efter gårdagens handledning som gav mycket bra, även om jag just då inte kunde formulera särskilt bra vad det är jag gör/söker för gruppen så kom jag ändå lite närmre när jag fick smälta efteråt.

Kroppen --> Förstå och uppfatta sin kropp och det som händer i den (perception) --> abstrahera --> plocka isär & bryta ned i mindre delar (för att skapa) --> Kontroll (av något) --> okontrollerat

Att navelskåda eller sjunka in i sig själv (och att då i förlängningen också att förstå sig själv eller?) är alltså någonting negativt i vår kultur? Att navelskåda, är det detsamma som att vara narcissistisk eller är narcissism mer gällande det yttre utseendet? Som jag förstår det bär vi alla på naturligt narcissistiska drag men sen finns det något som heter narcissistisk personlighetsstörning där de narcissistiska dragen blir extrema. Så kanske finns det en skillnad.

Vidare tänker jag nu experimentera och fördjupa mig mer i naveln/kroppen. Jag har bland annat beställt alginat för avgjutning som är bättre än gips när det gäller att återge detaljer från huden.

Varför har jag fastnat så för just naveln? Vad är det med den som fascinerar mig? Det som från början fångade mitt intresse var det jag läste om navelns bakterier som är individuella för varje person. Kanske är det inte direkt det spåret som jag fortsatt med i och med avgjutningarna. Jag skulle vilja kultivera navelbakterier men känner kanske att det rent visuellt ligger alldeles för nära mitt förra exarbete där jag kultiverade mögel. Av hälsoskäl vore det kanske också dumt att odla bakterier för mig just nu men jag kanske gör en liten odling på mina egna för att se om det ger något som kan ta mig vidare.
Naveln känns intim på ett sätt, på ett annat känns det också som att jag ställer mig frågan varför gör jag det här och om jag kan gå vidare med andra kroppsdelar, och i såfall vilka? Jag tror inte heller att det så mycket handlar om just naveln i sig utan kanske mer att titta inåt, att navelskåda.

RESEARCH:

Att dra sina tankar från den yttre världen .

Min process denna gång
Som ni kanske märk från handledningstillfällen och från gnälliga inlägg här men också avsaknaden av inlägg så har min skapandeprocess inte alls sett ut som den brukar. Jag hoppas att den ser annorlunda ut för att jag utvecklas eller något annat nyttigt. För det kan ju inte bara vara menlöst alltihop. Det måste ju leda till någonting. 
Förr har jag känt en trygghet i min process, att veta vart jag står och hur jag kan gå vidare, men eftersom det denna gång inte alls känns som förut känner jag mig istället vilsen och frustrerad. Jag har försökt med båda nya och gamla metoder för att få mig på rätt köl igen, men utan resultat. Jag har grubblat länge på varför det ser ut som det gör denna gång. 

Varför blir det så här? Vad kan man göra för att ta sig ur det? Och om jag tänker på min roll som lärare, hur får jag elever som upplever detsamma att ta sig vidare? 

I arbetet med mina tidigare projekt har jag ofta haft en tydlig linje i själva görandet och så har tanken och det teoretiska kommit av sig själv vid sidan av (dock inte frånkopplat). Denna gång handlar det snarare om en inre (tanke & känsla process hos mig än ett handfast görande som jag är så van vid. Jag tror också att det är på grund av det som jag känner mig förvirrad. För det är ju inte speciellt kul att rannsaka sig själv, även om det krävs, då det tar mycket av en. Det har lett till att jag upplevt en sorts identitetskris. Arbetet på bloggen har därför fungerat som en möjlighet att "stöpa om" vissa saker då den som forum/scen fungerar väldigt bra för iscensättande av identitet(er). En tanke som jag ofta har när jag skall genomföra ett projekt är att försöka, inte frikoppla men frångå att göra det alltför personligt. Går det att arbeta med identitet utan att det blir personligt och egocentriskt? 

Nätverksbaserad social positionering... typ.

(Ja och så håller jag på att gjuta i gips och betong vid sidan av)

Jag bloggar, alltså finns jag, eller?

Nu är jag tillbaks här på bloggen, mitt projekt har krävt min uppmärksamhet på andra håll och framförallt på en annan blogg, nämligen denna (min s.k. "privata blogg", eftersom inget är privat på internet så blir det ju knasigt att säga så men eftersom jag betraktar denna blogg för min skolblogg så förstår ni nog vad jag menar). 

Ni undrar förstås vad jag har hållit på med så här kommer en snabb skroll genom resan som lett mig fram till där jag står idag.

Det hela började som bekant med mönster (i papper) men den ingången tyckte jag inte gav så mycket så från det tog jag mig vidare till rörelsemönster och började undersöka både mitt eget rörelsemönster och andras samt hur jag fungerade i förhållande till andras. Jag fotade mina och andras spår i snön och drog paralleller till skolan och identitetsskapande. Från rörelsemönster tog jag mig vidare till att fokusera på avtryck. Hur man gör avtryck, vem som gör avtryck, var man gör avtryck osv. Eftersom jag funderat på hur jag förhöll mig själv i förhållande till allt började jag fundera på, efter att ha sett en dokumentär om arkeologiskautgrävningar, hur människor i framtiden ser på oss idag. 

Kommer de att finna föremål som tillhört oss? Tillverkas såpass hållbara föremål ens idag? Ekologiska fotspår och så men vad lämnar jag själv för avtryck i världen? Varför har människan ett behov av att lämna spår och avtryck efter sig som ett arv till efterkommande?

Jag köpte 25kg betong och gips för att gjuta av mitt ansikte för att se om det var något jag skulle fortsätta med, i.o.m avtryck i historien, lite som en tidskapsel som man gräver ner innehållandes viktiga föremål. Dock la jag ner den idén för nu och fortsatte luska i mitt cyberliv eftersom jag kom fram till att den plats jag "finns mest på" eller i alla fall till viss del en gestaltning av mig(en bör komma ihåg att mycket på internet inte alltid är vad det ser ut att vara, då mycket är en konstruktion), där jag lämnat mest avtryck är på min blogg som jag bloggat på i snart sex år. Under de åren kan jag se en förändring, förr kunde man få en hel del kommentarer på inlägg men nu så ekar det relativt tyst på bloggarna. Inte för att inläggen eller kvalitén blivit sämre eller att läsarkretsen minskat. Det beror helt enkelt på att man idag följer bloggar i ex mobilen, ipaden osv och att det då är krångligare att kommentera mot säg när du sitter vid en dator. 

Bloggarna har blivit lite av en enkelriktad kommunikation. Tyvärr. Visst, en vill kanske inte ha lovprisningar i var och vartenda inlägg men nog får en en kick av att andra säger peppande saker eller har åsikter om det man skrivit. Man ger ju ändå någonting av sig själv, om inte annat så; tid.

Nu är det mest tyst även om statistiken säger något annat, för tolkar man den så har jag lämnat massor med avtryck, eller i alla fall spalter med siffror och procent som på något vis skall illustrera mitt bloggliv. Och vem bryr sig om några siffror och procentsatser i en värld som pumpar ut enorma mängder information? 

Tydligen så frisurfar människor inte lika mycket på internet längre, man klickar på olika appar och får enbart den sökta informationen. Facebook bestämmer åt oss vilka vänner vi skall "prenumerera" på, vilka händelser som är värda att delas och gillas. Någon svälter någonstans eller hjälp en kattunge hitta hem, tryck gilla så blir allting bra. Kanske kommer det vara knäpptyst på nätet framöver.

Eller? 

Har vi en fri vilja börjar jag undra.

Internet skrämmer mig lite grann.

Nåja... sidospår... 

Om ni på något sätt kunde hänga med så är det mitt cyberavtryck som jag utforskar.

Rörelsemönster - avtryck
Jag tog med mig kameran på skogspromenaden och började först fota människors fotspår i snön, människor som gått där tidigare men som inte befann sig där nu, personer vars fotspår blandats upp till en upptrampad stig där man inte kan urskilja vem som gjort vilket avtryck. 

En bit in i fotandet funderade jag på om mina egna fotspår gjorde avtryck eller ej. Vilket de såklart inte gjorde för även dem blandades med alla andras fotspår och försvann. Jag tänkte på hur kan man vara en individ i en massa? Och däri drog jag en parallell till skolan eller liknande situationer. Hur kan man vara tillsammans utan att bli en homogen massa? Hur kan man urskilja sig men ändå spela med på de givna reglerna? 

Jag experimenterade vidare (se bilder nedan).

När jag kom hem tittade jag på Gatukonst, en serie om gatukonst världen över som är ganska intressant, där de var i Chile och tittade på fornlämningar (grottmålningar) och antika landskapsbilder och jag började fundera på det där att lämna avtryck. 

Vad kommer framtidens människor förknippa med oss i framtiden när de gör arkeologiska utgrävningar bland våra lämningar? Men mest av allt tänkte jag på hur jag själv lämnar avtryck. 

Något att spinna vidare på ->  rörelsemönster/avtryck. 

 

Förvirring - total
Vad gör jag när jag känner mig oinspirerad och inte finner någon av ideérna jag har som spännande att arbeta med? Hur får jag tummen ur och gör något? 

Vanligtvis brukar jag veta vart i min process som jag befinner mig men denna gång ser allting helt annorlunda ut. Jag har ställt frågor till mig själv, om jag kan göra någonting som får mig att komma igång, jag har gjort vad jag vanligtvis brukar göra för att komma igång men det verkar som att ingenting av det fungerar. Vilket leder till att jag inte känner igen mig själv alls och man kanske kan säga att jag för tillfället befinner mig i någon sorts identitetskris. Jag vet att i sådana här lägen så utvecklas man, men det är bara alldeles för provocerande att tänka på just nu, det gör mig bara mer stressad över situationen. 
Kanske ska jag bara skita i att tänka på att jag skall skriva si och så många sidor och bara köra på någonting som jag tycker är kul? Men vad gör man när man inte kan komma på en enda grej som är kul eller som inspirerar en för tillfället?

Det är liknande situationer som man som lärare sen måste hantera ute i skolan, elever som inte är inspirerade/peppade på uppgifterna man skall göra. Hur hittar man tekniker/metoder som fungerar för alla eller får igång omotiverade elever? Kanske är det nyttigt för mig att komma på metoder för hur jag går igång för att lättare kunna förstå en elevs situation. Och kanske är det den ingången jag skall ha..?

Och när ingenting annat fungerar - ta en promenad. Det är i vart fall det jag tänker göra nu så att jag kan vara ifred med mina tankar utan störningsmoment.

Nu är jag vilse igen
Så jag gör en tankekarta och en lista med stödord för att se om jag hittar något i det.

analys
struktur
lugn och ro
kontroll
mönster
fånga oro
nät
visuellt 
fysiskt
rörelsemönster
tankemönster
kartor
vägar
vägval
gå på känsla
samlingar
mani
taktil

Konstpaus
Igår hade jag handledning med min handledningspartner, vi pratade bland annat om när man börjar med en process och hur. Intressant samtal faktiskt. Jag fick en del tankenötter att mala. Jag har bla haft lite tvivel och så de senaste dagarna, "jag gör ju inget". 
Men, sen insåg jag något som jag egentligen kanske vetat hela tiden men som jag "glömt", nämligen att jag ju alltid börjar med att inte göra. Jag börjar alltid med att inte göra ett jävla dugg. 
Förutom att tänka då. Landa liksom. 

Processen börjar i tanken, omedvetet! 

Och sen kommer görandet. 

Puh!

Förutom det så pratade vi också om mina funderingar kring olika teman som jag skulle vilja arbeta med, men om jag är lite osäker på om jag vill, vågar och är stark nog för att genomföra, eftersom jag känner att de befinner sig alltför långt bort från min bekvämlighetszon och är alldeles för privata. 

Man utgår ju ofta från sig själv och sina egna erfarenheter, men hur nära ska man släppa sin publik? Klarar jag av att bli bedömd på någonting som är personligt? Finns det ett sätt att använda sig av sina erfarenheter i ett arbete utan att det blir för personligt och utan att man känner att man gett för mycket av sig själv och sin integritet?  

Nåja, än så länge har jag konstpaus. 

Tveksam
Jag sitter här och känner mig lite tveksam till min ingång, det är för tillfället ingenting som jag går igång på eller känner att jag kan utveckla i en spännande riktning. Kanske hade det varit bättre att hitta ett tema, typ vid föregående gestaltningar då vi hade konflikt och gränser, att utgå ifrån och fördjupa mig i.  Det känns i alla fall mer lockande just nu.

Men vad?

Inte för att det inte är kul att göra cutouts men det känns lite blöh... Jag vet inte. Jag behöver inspiration och sätta mig ner och grubbla lite. Kan jag hitta intressanta ingångar i mitt redan startade arbete eller ska jag ta en annan väg?

Vad intresserar mig för tillfället? Finns det något som jag vill utforska närmre? Vad vill jag utveckla mer? Vad vill jag egentligen lära mig?

Vad gör man när man kört fast, har ni några tips? 

Animism i olika former
Under arbetet med min projekt har det varit ganska svårt att komma bort från det animistiska tänkandet och jag har märkt att det är där jag landar på ett sätt. Jag är inte religiös på något sätt och tror heller inte på någon gud men kan absolut kännas vid energin som skogen ger. Därför har jag tänkt en hel del kring detta med energier (andar om man så vill) och också handgripligen undersökt vad som händer mig på ett emotionellt plan när jag bryter mot min egen överenskommelse med skogen genom att såga ner ett träd. 

Förutom det har jag läst in mig lite på olika former av animism, och plockat ut det som jag ansåg passande för just mitt projekt, här är ett hopplock från Wikipedia som jag hoppas inte är alltför rörigt för er (för mig är kopplingarna jättelogiska).

Jag har i arbetet fokuserat en del på det som skogen ger, tex lugn och ro och energi, men jag har i arbetet även tänkt en del på den "mörka sidan" av detta ojämställda förhållande människa/natur. 
Vad händer när människan bara tar utan att ge tillbaka? Gör skogen/naturen slut med/på oss om vi skadar den? Det känns kanske väldigt aktuellt idag att tänka på naturen ur ett animistiskt tankesätt eftersom naturen nu börjar "slå tillbaka", jag tänker ex på miljöförstöring, växthuseffekten, smältande glaciärer, tropiska stormar och andra väder - och natur - fenomen osv osv. 

Animism är en teologisk uppfattning där man tror att naturen är besjälad, att det finns en ande i varje sten, växt, träd eller vattendrag. Man menar att naturen är levande, att den består av andar och att alla delar av kosmos är förbundna med varandra. 
Universum består av ett nätverk av energier, former och vibrationer. 

Schamanismen anser att världen är fylld av osynliga andar, förfäder och krafter vilka kan påverka de levande. Ofta ses den ordinära verkligheten som en illusion - medan andevärlden/drömvärlden är platsen varifrån allting styrs.
En återkommande symbol inom schamaniska kretsar är den globalt förekommande axis mundi-principen, i vilken man föreställer sig ett världsträd som sammanliknar alla världar och omsluter universum (som Yggdrasil i nordisk tradition), trädet vaktas oftast av en drake eller en orm.
Trumman och trummandet har en central roll i schamanismen för att bland annat användas för att försättas i trans eller ett meditativt tillstånd där schamanen kommer i kontakt med de ande/drömvärlden.

Inom Nordisk folktro finns en mängd olika väsen varav några går under beteckningen oknytt. En del av dessa trodde man kunde göra sig osynliga eller genom förtrollning byta getsalt. Vid gården fanns vättar eller en gårdstomte, i skogen skogsrået och nere på ängarna samlades älvor till dans i skymningen. I vattendrag och sjöar vistades tex näcken. Naturen var besjälad med rådare som var och en rådde inom sitt speciella område, men om de däremot kände sig missnöjda kunde de åsamka skadegörelse. 

Trädandar är naturandar och anses vara av kvinnligt kön och framställs ofta som unga flickor. De nämns i den grekiska mytologin och räknas där till nymferna (dryader). De är också kända i den egyptiska mytologin genom kärleksgudinnan Hathor, som hade en speciell relation till det heliga sykomorträdet. Trädandar besjälar träd och växter, som därmed kommer närmare gudarna och människorna. De är bofasta väsen och deras existens hänger ihop med trädet eller skogen som hyser dem. Blir träd och ande åtskilda, så lider båda.

Skogsrået, Skogsfrun, Skogssnuvan, Skogsnymfen eller Råndan är ett kvinnligt skogsväsen i svensk folktro. Skogsrået är skogens oftast kvinnliga härskarinna och rådare över de vilda djuren, som hon ibland skänker till dem hon behagar. Hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Framifrån är hon skön och tilldragande, men sedd bakifrån har hon ofta en ihålig rygg som ett gammalt träd. 

Tillbaks till skogen - skända eller inte skända, det är frågan
Jag har dragit ut på det här så länge jag kunnat men nu är det oundvikligt är jag rädd. Jag ska idag därför ta mig ut i skogen och såga till en bit av ett ekträd. Något som jag verkligen har väldigt delade känslor inför.

Vad gäller projektet så känner jag att handlingen är en viktig del i det, men också att det inte alls blir samma sak om jag går ut och köper en bit ek som när jag faktiskt går ut i området (Frölunda) och sågar till en bit själv. Jag har försökt vrida och vända på det men jag kommer inte ifrån det - handlingen är viktig!
Dock har jag sådan respekt för naturen att jag verkligen har svårt för att genomföra det. Det är ju trots allt ett högst levande ting som jag åsamkar skada. Jag har dessutom i tidigare projekt gjort mer eller mindre olagliga saker men detta hamnar ändå längst upp på listan.
Det går helt emot min ställning om att man skall ta hand om skogen, och att den har ett andligt väsen som man får energi och healing från. Genom att skada den energin rubbar jag balansen på nåt sätt, både i skogen och kanske också i mig själv.

Kanske kan jag inte få den helande energin av skogen längre om jag gör detta?

Det känns liksom lite därför som jag jag gör slut med skogen och svävar i någon sorts ovisshet över vad som komma skall. Jag trodde verkligen inte att det här projektet skulle drabba mig på ett sånt personligt och emotionellt plan som det nu gör. Vad ska jag göra om skogen inte längre vill ge mig ro? Kommer hon vara förlåtande och ta mig tillbaka?

Kanske ska jag berätta varför jag skall ut i skogen med sågen...

Jo, tanken är att jag ska spela upp ljudet som gestaltar skogen genom en bit trä med hjälp av kontakthögtalare. När du rör vid barken kommer ljudet av skogen ljuda ut ur träet. Detta för att träet själv skall föra sin talan på ett sätt, som en sång gjord av fysiska minnen som berättar historien om de stora ekskogarna från förr.

Träd och ljud 
Jag har noterat att många idag inte riktigt upplever sin omgivning med alla sinnen, då de flesta lyssnar på musik (och kanske till och med har blicken ner i sina mobiler). Även jag själv går genom vardagen med ett soundtrack i öronen. Något som jag medvetet försökte att inte göra vid de tillfällen jag undersökte området, då jag ville få en mer helhetlig bild av platserna jag besökte. 

Jag sökte mig, först omedvetet sen medvetet, bort från bostadsområden och fann mig istället på platser som på något sätt var kopplade till natur, rekreation (och kontemplation), som tex Ruddalen och naturområdet kring Näset (även om det låg snäppet utanför det markerade området på vår karta). Jag har även gått runt i bostadsområden men fann inte någon direkt inspiration. Jag tror att jag drogs till platserna pga av min dåvarande sinnesstämning som gärna ville ha lugn och ro.

Därför fann jag mig själv istället hamna på platser där det fanns ett omslutande och skyddande hölje av växtlighet av olika slag (främst träd). När jag senare fastnade för stycket om ekskogen (se inlägg nedan) när jag läste in mig på området i en historiskkontext så kändes det som en logisk koppling och ingång till mitt projekt.

Jag funderade på om man skulle kunna ersätta (i varje fall temporärt) soundtracken som människor lyssnar på när de befinner sig i Frölundaområdet med ett "nytt" av skogsljud, för att på så sätt gestalta den ekskog som stod i området långt innan all bebyggelse. 
I en storstad där det byggs nya bostäder så att staden ständigt expanderar får skog och natur vänligt akta på sig. Jag har funderat en del på om man i och med att bo i staden, där det förvisso finns grönska men som är människoplanerad och tämjd, går miste om något, vad det gör med en och hur man ser på världen, eller OM det ens gör något, hur man förstår hur saker å ting hänger ihop (ekosystem, kretslopp mm) osv.

 

Jag kan ingenting om ljud, ljudinspelning och sånt men har vänner som eventuellt kan assistera i den mer tekniska delen. Jag ska undersöka närmre och se ifall det är genomförbart och har redan spelat in en del ljud och funderat kring var ett skogssoundtrack skulle göra sig bäst.
Förutom ljusinspelningen har jag frotterat trädstammar så kanske blir det någon sorts kombination av ljud och bild, jag vet inte än men vill inte släppa frottaget för att det är något där som jag vill utforska vidare. Kanske för att det till skillnad från ljudet går att "ta på" och är mindre flyktigt. 

Frölundas historia
Läser in mig på Frölundas historia och fastnar bland annat för detta:

"Fram till 1500-1600-talen har stora ekskogar vuxit i trakten, men dessa skövlades dels av danskarna som behövde virke till sina skepp, och dels av svenskarna som behövde ved. År 1618 befallde den danska länsherren bl.a. att 3000 ekar skulle fällas. Att mycket ekskog vuxit i trakten tyder sådana namn som Ekebäck och Eklanda på." 

[källa]

Varför vet jag inte än men det ruvar kanske ett litet frö just nu.

Del 2:

Pedagogisk aktion – bryt mot reglerna och gör det till ditt eget

”Låt alla få möjligheten att formulera sig själva varje dag och låt varje lektion vara deltagarnas kreativa yta.”

Till presentationstillfället av den pedagogiska aktionen valde jag och Mattis att samarbeta. Platsen för presentationerna var av lärarna satt i Nordstan vilket vi båda kände olust till då det förmodligen är ett av de svåraste ställena att förmedla ett pedagogiskt budskap på pga. bl.a. ljudnivån. Vare sig man har nedsatt hörsel eller inte så gör platsen det svårt att höra det som sägs och det är mycket intryck och störningsmoment som gör det svårt att koncentrera sig. Bådas arbeten har i olika mån utgått från samhällskritik, konsumtionskritik och att bryta mot regler så istället för att presentera i Nordstan valde vi att hitta på egna regler i form av ett speluppdrag, som en flört med kursens namn och att spela med på reglerna fast bryta mot dem, eller mera; göra det till sitt.

Uppdraget som vi per sms skickade till gruppen inför vårt redovisningstillfälle löd:

#1: Ta er till destinationen för dessa koordinater: 57.6606, 11.8455

#2: Vid destinationens mål: följ de färgade vimplarna till dagens slutdestination

Game on!

Koordinaterna tog gruppen till Saltholmens spårvagnshållplats där sedan vimplar ledde dem till badplatsen på Aspholmen där vi mötte upp med filtar, fika, spel och bad. Även fast vi var initiativtagarna till uppdraget, tog vi en deltagande roll då vi inte ville ta den auktoritära och på så sätt förstöra deltagarnas upplevelse av dagen.

Vi ville ge gruppen känslan av att de inte var i skolan, samtala, umgås och ta gruppen till ett ställe där de kanske aldrig varit för att på så sätt ge dem möjlighet att upptäcka något nytt. Genom att ta sig till en plats med hjälp av koordinater var de också tvungna att samarbeta.

Gruppen hade själva makten att välja om de ville delta eller ej och bara fyra av gruppens medlemmar infann sig vilket vi såg som lyckat då resten gjorde det till sitt genom att ”bryta mot reglerna” genom att inte delta. De fyra som deltog gjorde upplevelsen även dem till sin egen genom att bada, sova, sola och spela spel. Vi var medvetna om att gruppen säkert väntade sig en sorts formell presentation när de kom fram och att de nog blev lite förvirrade när vi avvek från den modellen.

Vår tanke med aktionen var att ge gruppen en möjlighet till att ta sig en ny upplevelse och göra den till sin egen. Tillfället var från vår sida ett försök att göra utrymmet till allas, att få gruppen att använda sin egen kreativitet att göra vad de själva ville med det givna utrymmet/platsen. Man kan säga att vi simulerade ett sorts sommarlovsscenario för att skapa avslappning och på så sätt ge rum för reflektion som i sin tur skapar insikt.

Reflektion, insikt och djupare förståelse för det man gör är ofta något som det saknas tid till i skolan vilket i sin tur föder en abstraherad och motsägelsefri kunskap. Skolan lär kort sagt eleverna att hantera saker lösryckta från sitt konkreta sammanhang. Det blir i sämsta fall ytlig kunskapsförmedling och elevernas erfarenheter och kultur spelar mycket lite roll för arbetet. Om man bara proppar eleverna fulla med mängder av information utan att ge dem möjligheten att sätta informationen i sammanhang leder det till att de inte ser och förstår helheten.

Jag kan inte lära ut/uppmuntra mina elever till hur man genomför olagliga handlingar men däremot kan jag genom konsten, och främst med hjälp av bildanalys, uppmuntra dem till att se kritiskt på sin omvärld och samhället de lever i. Genom detta ser jag all möjlighet i att på så sätt få dem att se helheten och att tänka utanför den samt att gå sin egen väg.

Frågeställningar:

Hur gör jag om det (vad det nu kan vara) till mitt eget?

Hur kan jag få mina elever att arbeta med ämnen som rör samhällskritik på ett sätt där jag inte i förväg ger dem ett rätt eller fel?

Hur mycket personligt ställningstagande får jag som lärare ha när en elev berör liknande frågor?

Hur kan jag få mina elever att själva tänka kritiskt och kritiskt granska sin samtid på ett fungerande sätt?

Kan appropriering användas som ett pedagogiskt verktyg/metod och i så fall hur?

Hur får jag dem att tänka om från den förutsägbara undervisningen som inte ger utrymme för reflektion?

---

* Föreläsning, Joakim Sveland, Göteborg, 2012-08-11

* Skolan och den radikala estetiken. Lena Aulin – Gråhamn, Magnus Persson, Jan Thavenius. Studentlitteratur, 2009

* "Bildundervisningen i skolan skall uppmuntra eleverna att ta egna initiativ och bidra till att de utvecklar förståelse för hur olika bildbudskap utformas i olika medier. Undervisningen skall även ge eleverna möjligheter att diskutera och kritiskt granska olika bildbudskap samt analysera historiska och samtida bilders uttryck, innehåll och funktioner.” – Läroplan för grundskolan 2011, Stockholm, 2011

Aktion
Jag sitter och funderar på hur jag skall förhålla mig till det sista uppdraget och den konstnärliga/pedagogiska aktionen som vi skall genomföra i/kring Nordstan.
Mitt projekt (Pixel Intervention) är i sig en aktion men för att få in den pedagogiskabiten och göra det hela mer interaktivt funderar jag på att sätta upp reklamblad eller klistermärken som på ett eller annat sätt lyfter frågeställningar kring reklam och som kanske också talar om hur man går tillväga för att själv ta sig an ett reklamskåp på bästa sätt. Eller så fokuserar jag inte så mycket på själva reklamen utan mer på hur man approprierar.
Vi får se vad det blir avet!

Eftertanke
Som jag nämnde i ett inlägg innan så var jag lite kluven till hur mycket jag skulle lägga ut här på bloggen då projektet var en olaglig handling (hamnar jag i brottsregistret kan jag få svårt att få lärarjobb), men nu har jag som ni märkt bloggat om det. Jag vet att en uppgift var att veckovis skriva en reflektion kring vad man höll på med, vilket jag fann svårt av anledningen jag nämnde ovan. Jag har därför gjort valet att inte skriva alltför mycket utan att jag känt mig trygg med det.

Dock var det som alltid lika svårt att koka ner flera veckors intensiva arbete, tankegångar, diskussioner och referenser till ett lagom långt blogginlägg utan att svamla allt för mycket. Jag hoppas ändå att det sammanfattande inlägget ger någon sorts klarhet. Något som jag inte nämnde i det inlägget var att jag haft otroligt roligt under de här veckorna, jag är verkligen glad att jag valde att gå båda sommarkurserna och plockade godbitarna från de båda.

Odlingsprojektet är pågående och har till och med utökats med några squashplantor:

Några grannar har kikat lite nyfiket, en annan sagt "va fint, är det du som odlar där?" men annars har det inte hänt så mycket. Vet inte vad jag trodde skulle ske, det är ju inte så att hyresvärden inte tillåter odlingar rakt av. Däremot måste man be om lov först... så kanske väntade jag mig att odlingen skulle tas bort, i vilket fall när pallkragen tillkommit. Att den var ivägen eller så när de ska klippa gräset, men de har snällt klippt runt kragen! Förutom några små barnfötter i kragen så har jag inte märkt att någon gjort någon inverkan på min "åverkan".

Vad gäller mönstren, så fortsätter jag leta, då jag ser saker som tilltalar mig dagligen.

Just nu är jag helt slut i knoppen efter att ha arbetat så intensivt i några veckor så jag tänker helt enkelt ge mig själv lite time off, stanna hjärnans konstanta tankesnurra, kliva av tåget och bara vila. Jag behöver det.

Pissreklam
Nu slipper man inte ens undan från reklamen på tjottan se bara här -> pissreklam

Ingenting är heligt längre. Jag blir i alla fall illamående (inte minst av tanken på urinerande män), ingenstans får man vara ifred. Under Vfu:n fick jag medverka när eleverna introducerades för en ny uppgift inom bildanalys som involverade att granska/läsa/tolka reklambilder och jag kan bara hoppas att inslaget av bildanalys (att få verktyg för att kritiskt läsa och tolka bilder/reklam/sin samtid osv) skapar en annan framtid än den med talande toaletter.

Slutspurtar för fullt
I veckan skall det redovisas på den ena kursen, detta innebär en slutspurt som pågår för fullt. Jag redigerar foton, skriver processbeskrivning (vad,hur och varför) samt samlar tankarna inför presentationen. Min redovisning kommer ske på kvällen utomhus när mörkret fallit. Gruppen skall besöka en plats där jag arbetat för att få en känsla för skalan och förhoppningsvis se en av mina vävar live på plats. Sen kommer vi på plats att ha en, förhoppningsvis, fruktsam diskussion om projektet. Och som alltid upplever jag en viss lättnad (ni vet när man arbetat så intensivt med något en period och sen blir klar) men samtidigt en viss ledsamhet över att kursen är slut.

Jag har varit lite kluven till hur mycket jag skall blogga om mitt projekt här på bloggen då det är en olaglig handling, och för att jag förmodligen kommer att fortsätta med projektet i en eller annan form längre fram, men har nu bestämt mig för att göra det fullt ut efter själva redovisningstillfället. Så tills dess, i några dagar till, får ni snällt hålla ut och jag hoppas att ni förstår detta.

Vara ute själv
Idag var första gången som jag var ute och busade om natten alldeles själv, de andra gångerna har jag haft sällskap. Jag vet inte om det var bara för att jag var själv som jag kände mig jätteparanoid större delen av tiden. Man kan ju känna trygghet i grupp menarja, även om man bara är två. Så den aspekten att vara ute själv var självklart en stor en, inte bara för att vara ute på sådant uppdrag men också för att vara ute sent ensam i mörkret. Något som jag normalt sett inte upplever som ett problem.
Som kvinna blir man matad med en rädsla för natt och mörker, som gör att man, fast man försöker låta bli, fokuserar på mörkerrädslan och på så vis skapar ett problem och en rädsla som man kanske annars inte skulle känna. Det handlar snarare om en kollektiv rädsla som var och en anammar, befäster och skapar.

Sådant får mig att tänka på vem natten egentligen tillhör och vem som har tillgång till det offentliga rummet nattetid. Det väcker också frågor kring vad det är som gör oss trygga om natten, är det belysta platser, andra människor, öppna ytor osv? Vem har makten över och i det offentliga rummet?

Jag är ute och gör en olaglig handling men det är inte polisen jag är rädd för, det är andra människor och att bli överfallen. Närvaron av andra människor nattetid är något som kanske skulle gjort att jag känt mig tryggare vid ett annat tillfälle (eller iallafall upplevt en inbillad trygghet). Ljus och upplysta platser är också en sådan sak som kanske gör att de flesta av oss upplever en viss trygghet nattetid, men som jag nu istället gömmer mig för.

Hursom, idag satte jag i varjefall upp två stycken. Jag har tillverkat desto fler men tycker att de är rätt klena i färgerna nu, jag gillade de starka, klara och heltäckande färgerna på den första jag gjorde. Hoppas på fler såna snart! Denna gången märkte jag att de blev mycket mindre än den första också, något att tänka på till nästa gång.
Tills dess, håll till godo med en bild:

Och vad gäller odlingarna så är den senaste utvecklingen denna skylt som uppkom efter att jag märkt fotspår inuti pallkragen en dag:

Samlar material

Varför?
För att göra dessa pixilerade pappersvävar. För vem kan egentligen identifiera sig med all den där konsumtionen, människosynen och ha tid till alla de där produkterna som reklamen sänder ut?