Detta arbete har gjort mig arg, inte för att jag inte varit peppad på det, utan för att ingenting har gått som jag velat. Jag fick som bekant ett utbrott på arbetet och förstörde det, och kanske behöver jag lite ilska, när det många av mina tidigare arbeten är gulliga och rätt snälla.
Jag är helt utmattad, arg och har en ilska som jag inte riktigt vet var jag skall rikta eller varifrån den kommer. Men så häromdan läste jag någonting som fick mig att känna "Ja! Men så här känner ju jag precis just nu".
Det jag läst var i tidningen Filter (#22:2011) och närmare bestämt en intervju med psykologen Malin Alfvén som handlade om hur även vuxna hamnar i så kallade trotsåldrar precis som barn. Alfvén menar att trotsåldrarna fortsätter även långt efter de sista tonårsrevolterna och att alla människor oavsett ålder egentligen säger samma sak "Nej, jag vill inte!". Trotset - att bli riktigt förbannad utan att riktigt veta varför eller på vad - är genomgående för alla omvälvande perioder i livet menar Alfvén.
(Tack, va skönt, jag är normal)
När ett barn skall lära sig att gå är det väldigt frustrerande innan de första stegen kommer, men det är just frustrationen och motståndet som skyndar på utvecklingen hos barnet - och likadant är det hos vuxna.
I sådana utvecklingsperioder sover man dåligt och får vredesutbrott över insikten att man måste hantera att andra än en själv ibland bestämmer över situationen.
(Jo, tack det har jag fått erfara)
Under dessa utvecklingsperioder drömmer man också mer än vanligt eftersom utvecklingsfaserna är så intensiva att dagens timmar inte räcker till. Något som jag kan relatera till en hel del då jag t.ex arbetat mer i mitt huvud med detta arbete, mer än vad jag kanske brukar, och därför fått lite kritik för att jag inte handfast gör någonting för att komma igång (en metod som brukar fungera bra för mig annars). Jag har vistats uppe i knoppen så mycket att jag glömt var Exit skylten finns.
Som vuxen hanterar man sitt trots lite mognare än vad kanske ett barn gör, vi säger inte "jag vill inte", lägger oss på golvet och skriker utan gör det vi måste. Men oftast stannar man upp och reflekterar, och det måste man få göra menar Alfvén, då
"..vitsen med dessa trotsperioder är att vi skall komma fram till vad vi tror på".
Och det är väl just det jag håller på med nu, stannar upp, reflekterar och, som handen i handske med HDK:s filosofi, genomgår en process. Och så omfamnar jag helhjärtat Alfvéns budskap:
"Se det positiva i det jobbiga. Trotset leder faktiskt vidare till någonting väldigt bra, fastän det är megafrustrerande när vi är mitt i det."
Så jag tänker vara trotsigt ilsken ett tag till, för jag utvecklas, så det så!
Detta tåls även att tänka på när vi som färdigutbildade lärare står där exempelvis ska bedöma en elevs prestationer och eleven inte kunnat prestera ett s.k mätbart resultat. I Pedagogisk bedömning - om att dokumentera, bedöma och utveckla kunskap" (Stockholm Universitets förlag, 2011) kan vi läsa:
"I dagens skola lägger man nu större vikt vid den studerandes förmåga att själv ställa fruktbara frågor och lära genom försök och misstag"
Hatten av för det! Lärande tar tid.
Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar