Sammanfattande blogginlägg - gestaltning + uppsats

Under introduktionen för denna kurs sas det för första gången att en bör arbeta med någonting fysiskt så snabbt som möjligt för att det är så man gör. Ett uttalande som jag då inte reflekterade mycket över. Men under kommande handledningstillfällen kom uttalandet tillbaks och det var först då som jag upptäckte mina splittrade känslor inför det. Istället för att ta mig an arbetet med den arbetsmetod jag normalt sett använder, där tanke och inre processer för att lokalisera en ingång kommer först, gjorde jag som det sades och startade en rad olika projekt som mest blev ointressanta och som jag senare kasserade. Jag försökte också effektivisera min process och föregå mig själv genom att se tillbaks på vad jag har behövt för att komma igång i tidigare gestaltningsprocesser och sen börja därifrån. Något jag snabbt märkte inte gick vägen då det mest blev intetsägande och ointressant. Efter det försökte jag börja om på nytt och använda metoder som jag lärt mig själv genom tidigare gestaltningsarbeten för att ta mig vidare. Något som inte heller det fungerade.

När jag under en tid prövat ett annat tillvägagångssätt än mitt eget utan resultat gjorde stressen entré och jag började tvivla på min förmåga vilket resulterade i känslor av frustration. Kanske för att jag vid det tillfället inte applicerat metaperspektivet eller gett mig själv tid för reflektion. Efter ett tag av uppgivenhet satte jag mig ner och reflekterade kring hur jag kände och varför. I denna process var bloggen till stor hjälp till att lokalisera metaperspektivet, och upprätthålla det processen igenom, då jag där genom att skriva ner hur jag kände kunde föra en diskussion med mig själv samt se och sätta ord på mina tankar och känslor. När jag gjorde detta kunde jag se att uttalandet det är så man gör givit upphov till låsningen. Detta för att det inte representerade mitt sätt att lära eller att arbeta processbaserat. Jag insåg också att jag från start inte hade ägt min egen process, då jag låtit någon annan diktera villkoren för den.

Utifrån det började jag sedan fundera på hur ovanstående och liknande påståenden påverkar ens läroprocesser och insåg att detta var det jag ville undersöka (både i gestaltning och i uppsats). Ungefär samtidigt som denna insikt upptäckte jag till min stora glädje att ett av de projekt jag startat upp tidigare i processen, kasserat och glömt bort hade börjat mögla.

Först kände jag mig dragen till möglet rent estetiskt men när jag började undersöka det och dess egenskaper kunde jag också se flera metaforiska kopplingar till mina tankar kring lärande och att skapa nya perspektiv. Jag började också genom undersökningen se kopplingen mellan naturens och människans processer och kom därigenom i kontakt med begreppet rhizomatiskt växande. Något som fick mig att tänka på lärande, utveckling och att växa som person samt om utrymmet för utveckling och möjligheter att växa får plats inom skolans ramar eller ej. Genom uttalandet det är så man gör kände jag mig låst och mitt växande i lärprocessen minskades så ur fortsatt kultivering av mögel i petriskålar, där möglet fått representera dessa processer, har detta undersökts.

Mögelodlingarna kan kanske också läsas som en (mot)reaktion på uttalandet det är så man gör, att hålla sig inom ramarna, där petriskålen utgör ramverket, men ändå gå sin egen väg. Som en metafor för lärande där jag liknar klassrummet och lärprocesser vid ett slagfält mellan olika kunskaper. Människans förmåga att vara kreativ och att lära sig och utvecklas är en av hennes bästa förutsättningar för överlevnad här på jorden. Människans och svamparnas öden är mer sammanflätade än vad en kan tro, svampar är nämligen förutsättningen för allt liv i vid mening. Detta för att om mögel och andra svampar hade upphört att existera skulle ett mycket viktigt symbiosförhållande i naturen kallat Mykorrhiza gå förlorat. Förhållandet uppstår när svampar lever i symbios med en annan växt, där svampens svamptrådar växer tillsammans med växtens egna rötter och där svampen förser växterna med mineraler och vatten och får socker i utbyte. Ur denna process av byteshandel kan jag skönja paralleller till oss människor och den symbios mellanmänskliga relationer har där vi utbyter olika kapital dagligen för att bygga upp och utveckla oss själva.

I mögelsvamparna kan jag även se det där fula, råa och farliga som jag även läser in i dessa processer. Mögel och andra svampar har nämligen en otrolig anpassningsförmåga och ganska drastiska metoder för att hävda sig i konkurrensen mot andra svampar och organismer där de till exempel utvecklar mer eller mindre bakteriedödande och giftiga ämnen. När jag liknar petriskålen vid skolans ramar liknar jag även lärare och elever som mögel, i lärandesituationer kan en då tänka att lärarens normerande ord är giftiga ämnen för att hävda sig inför sina elever. Eller tänk om eleven och jag förgiftar varandra, då bör vi försöka finna vår Mykhorriza i klassrummet så att vi båda kan växa och skapa goda lärosituationer tillsammans. Och en mögelsvamp gör sig av med restprodukter som den inte längre behöver ungefär på samma sätt som när en människa väljer bort eller lägger till vissa kunskaper. Jag tänker på möglets rörelser som relationen, anpassningen och symbiosen mellan en lärare och en elev. I det här fallet var jag möglet som försökte, och fortfarande försöker, finna min egen väg och hävda mig så att jag skall kunna växa bäst.

Så här i gestaltningsprocessens slutskede är det också min tanke att vid slutpresentationen visa mina mögelodlingar i process, snarare än att ta bildutsnitt av dem, då det är det performativa i växandets process, det pågående och levande som jag vill förmedla. Verket kommer således att se annorlunda ut för varje dag då utställningen pågår.