Som ni kanske märk från handledningstillfällen och från gnälliga inlägg här men också avsaknaden av inlägg så har min skapandeprocess inte alls sett ut som den brukar. Jag hoppas att den ser annorlunda ut för att jag utvecklas eller något annat nyttigt. För det kan ju inte bara vara menlöst alltihop. Det måste ju leda till någonting.
Förr har jag känt en trygghet i min process, att veta vart jag står och hur jag kan gå vidare, men eftersom det denna gång inte alls känns som förut känner jag mig istället vilsen och frustrerad. Jag har försökt med båda nya och gamla metoder för att få mig på rätt köl igen, men utan resultat. Jag har grubblat länge på varför det ser ut som det gör denna gång.
Varför blir det så här? Vad kan man göra för att ta sig ur det? Och om jag tänker på min roll som lärare, hur får jag elever som upplever detsamma att ta sig vidare?
I arbetet med mina tidigare projekt har jag ofta haft en tydlig linje i själva görandet och så har tanken och det teoretiska kommit av sig själv vid sidan av (dock inte frånkopplat). Denna gång handlar det snarare om en inre (tanke & känsla process hos mig än ett handfast görande som jag är så van vid. Jag tror också att det är på grund av det som jag känner mig förvirrad. För det är ju inte speciellt kul att rannsaka sig själv, även om det krävs, då det tar mycket av en. Det har lett till att jag upplevt en sorts identitetskris. Arbetet på bloggen har därför fungerat som en möjlighet att "stöpa om" vissa saker då den som forum/scen fungerar väldigt bra för iscensättande av identitet(er). En tanke som jag ofta har när jag skall genomföra ett projekt är att försöka, inte frikoppla men frångå att göra det alltför personligt. Går det att arbeta med identitet utan att det blir personligt och egocentriskt?
Nätverksbaserad social positionering... typ.
(Ja och så håller jag på att gjuta i gips och betong vid sidan av)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar