Elin Karlssons processblogg

Jag bloggar, alltså finns jag, eller?

Nu är jag tillbaks här på bloggen, mitt projekt har krävt min uppmärksamhet på andra håll och framförallt på en annan blogg, nämligen denna (min s.k. "privata blogg", eftersom inget är privat på internet så blir det ju knasigt att säga så men eftersom jag betraktar denna blogg för min skolblogg så förstår ni nog vad jag menar). 

Ni undrar förstås vad jag har hållit på med så här kommer en snabb skroll genom resan som lett mig fram till där jag står idag.

Det hela började som bekant med mönster (i papper) men den ingången tyckte jag inte gav så mycket så från det tog jag mig vidare till rörelsemönster och började undersöka både mitt eget rörelsemönster och andras samt hur jag fungerade i förhållande till andras. Jag fotade mina och andras spår i snön och drog paralleller till skolan och identitetsskapande. Från rörelsemönster tog jag mig vidare till att fokusera på avtryck. Hur man gör avtryck, vem som gör avtryck, var man gör avtryck osv. Eftersom jag funderat på hur jag förhöll mig själv i förhållande till allt började jag fundera på, efter att ha sett en dokumentär om arkeologiskautgrävningar, hur människor i framtiden ser på oss idag. 

Kommer de att finna föremål som tillhört oss? Tillverkas såpass hållbara föremål ens idag? Ekologiska fotspår och så men vad lämnar jag själv för avtryck i världen? Varför har människan ett behov av att lämna spår och avtryck efter sig som ett arv till efterkommande?

Jag köpte 25kg betong och gips för att gjuta av mitt ansikte för att se om det var något jag skulle fortsätta med, i.o.m avtryck i historien, lite som en tidskapsel som man gräver ner innehållandes viktiga föremål. Dock la jag ner den idén för nu och fortsatte luska i mitt cyberliv eftersom jag kom fram till att den plats jag "finns mest på" eller i alla fall till viss del en gestaltning av mig(en bör komma ihåg att mycket på internet inte alltid är vad det ser ut att vara, då mycket är en konstruktion), där jag lämnat mest avtryck är på min blogg som jag bloggat på i snart sex år. Under de åren kan jag se en förändring, förr kunde man få en hel del kommentarer på inlägg men nu så ekar det relativt tyst på bloggarna. Inte för att inläggen eller kvalitén blivit sämre eller att läsarkretsen minskat. Det beror helt enkelt på att man idag följer bloggar i ex mobilen, ipaden osv och att det då är krångligare att kommentera mot säg när du sitter vid en dator. 

Bloggarna har blivit lite av en enkelriktad kommunikation. Tyvärr. Visst, en vill kanske inte ha lovprisningar i var och vartenda inlägg men nog får en en kick av att andra säger peppande saker eller har åsikter om det man skrivit. Man ger ju ändå någonting av sig själv, om inte annat så; tid.

Nu är det mest tyst även om statistiken säger något annat, för tolkar man den så har jag lämnat massor med avtryck, eller i alla fall spalter med siffror och procent som på något vis skall illustrera mitt bloggliv. Och vem bryr sig om några siffror och procentsatser i en värld som pumpar ut enorma mängder information? 

Tydligen så frisurfar människor inte lika mycket på internet längre, man klickar på olika appar och får enbart den sökta informationen. Facebook bestämmer åt oss vilka vänner vi skall "prenumerera" på, vilka händelser som är värda att delas och gillas. Någon svälter någonstans eller hjälp en kattunge hitta hem, tryck gilla så blir allting bra. Kanske kommer det vara knäpptyst på nätet framöver.

Eller? 

Har vi en fri vilja börjar jag undra.

Internet skrämmer mig lite grann.

Nåja... sidospår... 

Om ni på något sätt kunde hänga med så är det mitt cyberavtryck som jag utforskar.