Elin Karlssons processblogg

Avslutande inlägg:

Portrait/elinutten                          Elin Karlsson 2013

Gestaltningsprojekt, Bild & Visuell kultur

Högskolan för Design och Konsthantverk

Vad:

Porträtt i form av en installation bestående av 50st A3 ark (ca 3x2,10m) och tjugo disketter.

Hur:

Genom att googla mitt nätalias (elinutten) gjordes en arkeologisk kartläggning av alla nätavtryck som hon gjort under hennes tolv år i livet. Varje sida, kommentar, likes, e-post, bilder med mera gicks igenom systematiskt för att samla alla klockslag, datum och övriga siffror däri. Siffrorna sammanställdes och bildade tillsammans ett abstrakt mönster i Word och printades ut på papper i A3 storlek. Pappersarken monterades sedan på en vägg. Framför väggen, i mitten, placerades en vit fyrkantig piedestal där tjugo stycken svarta disketter låg placerade på hög. Disketterna var märkta med små etiketter med årtalen 2001-2012 på.

Varför:

Verket är ett försök att porträttera och förmedla identitet och tid. Att kommentera informationsflödet på nätet samt att förvandla siffror med dess konkreta budskap till abstrakta mönster avskalade på information.

Processbeskrivning:

Då min process inte såg ut som den brukar tog det ett tag att komma igång men det hela började i varje fall med mönster (i papper). Den ingången gav dock inte så mycket så från det tog jag mig vidare till rörelsemönster och började undersöka både mitt eget rörelsemönster och andras samt hur jag fungerade i förhållande till andras. Jag fotade mina och andras spår i snön och drog paralleller till skolan och identitetsskapande.
Från rörelsemönster tog jag mig vidare till att fokusera på avtryck. Och eftersom jag funderat på hur jag förhöll mig själv i förhållande till allt började jag fundera på, efter att ha sett en dokumentär om arkeologiska utgrävningar, hur människor i framtiden ser på oss idag. 

Vad lämnar jag för avtryck i världen? 
Jag kom fram till att den plats jag lämnat mest avtryck på under åren är på nätet och började därför gräva i min internethistorik. Jag valde att inte använda mitt eget namn utan istället mitt nätalias – elinutten - för att det är unikt och underlättar i grävandet. Men också för att jag inte ville göra ett självporträtt. Man kan såklart säga att elinutten är jag, men jag hävdar att hon enbart är en del av mig, en sorts gestaltning på nätet. 

Nätverksbaserad social positionering är något som jag bloggat om ett antal gånger på min blogg under de nu snart sju år som bloggare så det var inte helt taget ur luften att beröra de punkter som jag gjorde. Frågorna och min gestaltning gav inspiration till val av ämne till essäskrivningen som var obligatorisk i kursen. I essän tar jag upp olika frågeställningar kring identitetsskapande och internet. Man kan säga att det konstnärliga arbetet och essän går hand i hand. Det konstnärliga får styrka av teorierna från essän och essän skulle inte blivit till utan tankarna och processen som väckte frågorna.

Jag valde att presentera mitt samlande av siffror på stora pappersark som skapade rumslighet och mängd. Siffrorna är alla skrivna med samma typsnitt i samma storlek vilket inte skapar en inbördes värdering eller rangordning siffrorna emellan. Jag har alltså valt att inte lägga större vikt vid ett visst inlägg eller klockslag utan gett alla samma värde. Elinuttens samlade liv på nätet har jag sen inte bara presenterat på papper utan också som en fil sparad på disketter. Disketter som inte idag används trots att tekniken inte alls är speciellt gammal, något som jag anser mycket tydligt visar tid. Som vanligt var själva görandet viktigt, att faktiskt sitta och gå igenom sida efter sida för att skriva ner siffrorna. Men också att leta rätt på en dator som hade en diskettstation där jag kunde föra över filen till disketterna. Det var viktigt att faktiskt fylla disketten med informationen snarare än att bara hävda att den fanns där. Likadant var det med själva insamlandet av informationen, dvs siffrorna, jag hade lika gärna kunnat skriva vilka siffror som helst och kallat det för samma sak men görandet i sig var för mig viktigt.

Egentligen hade jag en tanke om att projicera siffrorna som en rullande text/mönster mot väggen snarare än att sätta upp pappren på den. Dock fick jag kompromissa då redigeringsprogrammet inte ville vad jag ville, men är ändå nöjd med resultatet.

Jag har under processens gång lärt mig en hel del även om det av och till varit ganska frustrerande att inte veta vart jag stod. Jag har bland annat funderat en hel del på hur det tex kom sig att processen inte såg ut som den brukade. Varför jag inte kunde ta mig vidare i början, varför det blir det så här och vad kan man göra för att ta sig ur det. Och om jag tänker på min roll som lärare, hur får jag elever som upplever detsamma att ta sig vidare?