Nu har jag ju en hel hög med kartongbitar från förra veckans massaker som jag sitter och funderar på vad jag ska göra med.
Kanske skulle jag ta och lappa ihop bitarna och se vad det blir. Det är ju ändå lite så det blir när man bryter upp från ett liv eller plats och skapar sig ett nytt på en annan. Man tar de bitar man getts, lägger till och tar bort för att färdigställa sitt pussel. Man passar in de bitar som saknas för att få en helhet.
Sen kan man ju ha vissa bitar i ens liv som man kanske inte alltid är stolt över eller som man känner att man inte kan stå för idag men som likväl är en viktig komponent till den man har blivit och är idag. De dåliga bitarna kan man inte kasta bort, man måste handskas med dem och försöka passa in dem i pusslet så gott det går även om bitarna är udda och inte alltid passar.
Inspirationen till denna tankegång var detta:
(bild från Apartment Therapy)
Mitt arbete får kanske en lite för stor metaforisk innebörd än vad jag tänkt från början, men vi får se vart det leder.
Jag inspirerades även en hel del av måndagens workshopsarbete av tidningspapper och tejp tillsammans med de besökande Japanerna. Förutom att samarbeta över språkbarriärer och kulturer lyckades vi skapa en riktigt häftig konstruktion som tog upp hela biblioteket. Helt i min smak!
Sen sa den japanska läraren någonting som fastnade "defy gravity" och som jag började spinna vidare på. Han sa också att det bästa sättet att arbeta var att använda sig av de 3 H:na, Hand, Head, Heart, något som jag gör tummen upp åt!
(sista bilden lånad av Sara)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar