Kakofoni/Eufoni - ljudinstallation

Kakofoni/Eufoni - ljudinstallation, Elin Karlsson, Högskolan för Design och Konsthantverk, 2015

Daughters of Decayed Tradesmen

Daughters of Decayed Tradesmen, 2013 from Brody Condon on Vimeo.

Ref

Här är en källa som jag ofta återkommer till då en där kan finna en hel del spännande och inspirerande grejer relaterat till ljud.

http://www.everydaylistening.com/

Kakofoni/eufoni

Vad gör jag? BVKFG1 - Samtidskonst som pedagogisk handling

Summerar återigen

Under processen med det konstnärliga gestaltningsarbete som föranledde har mitt fokus legat mellan görandet, reflektionen och den så kallade färdiga produkten. Jag har genom det gestaltande och undersökande arbetet fördjupat mig i reflektion som en metod för att tillskansa sig kunskap samt försökt finna metoder och teorier för hur jag kan använda mig av den i min kommande profession som bildlärare.

Gestaltningsprocessen

Eftersom tiden för gestaltningsarbetet var kort bestämde jag mig inledningsvis för att inte definiera eller sätta upp alltför snäva ramar för vad jag skulle arbeta med eller mot för att inte låsa mig, så som jag gjorde i föregående gestaltning. Istället bestämde jag mig för att försöka lita till processen, mina impulser och tankar under arbetets gång för att sedan se vart det bar. Något som jag upplevde som svårt då jag ofta blir självkritisk, men för att lugna mig själv började jag med att påminna mig själv om processens olika stadier så att jag enklare skulle kunna lita till den. För att komma igång samlade jag sedan bildinspiration och skrev tankekartor. Ur det kunde jag se att den mänskliga kroppen var temat jag ville börja min undersökning i och satte igång, både handgripligen med olika material (som till exempel hår, salt och lim) och research på nätet, att försöka närma mig kärnan. Något som blev svårt då min koncentration på grund av tidspress och olika yttre faktorer, var svår att finna vilket gjorde det än svårare att hitta exakt vad det var jag sökte. Men så efter att ha läst om navelns bakterier, som är lika individuella som ett fingeravtryck, fastnade jag för naveln och började fördjupa mig vidare i den, bland annat genom gipsavgjutningar av både min egen och andras navlar (se bilaga 2 & 3).

Efter att ha gjutit en mängd navlar ville jag ta mig vidare eller i alla fall försöka teoretisera och reflektera kring vad jag gjort på ett mer djupgående sätt eftersom jag känt att det saknats. Reflektionen nämns som en av de viktigaste ingredienserna för att ta sig vidare inom det gestaltande arbetet, dock var den något jag hade väldigt svårt att hitta denna gång. Men så i samband med navelavgjutningarna dök begreppet navelskådning upp, det vill säga inåtvänd tankeverksamhet, vilket passade mig utmärkt. Ordet navelskådning används i dagligt bruk som något nedsättande men jag såg det genast som en bra metod att närma sig reflektionen och fördjupningen som jag var ute efter. Därför försökte jag omfamna navelskådningen och stänga av det yttre bruset och se vart det bar. Jag lämnade således gipsavgjutningarna bakom mig för att ge tid till reflektion.

Under detta skede i processen upplevde jag att jag inte gjorde något eftersom det mesta hände uppe i mitt eget huvud utan att manifestera sig i något fysiskt material. Kanske uppkom tvivlet och de tankarna för att jag upplever att det från utbildningens sida förmedlas, trots att vi arbetar processbaserat, vikten av att arbeta mot en fysisk slutprodukt (precis som ute i övriga skolverksamheten). Att då inte ha något fysiskt material, har du då arbetat? Den största utmaningen arbetet igenom har därför varit att uppvärdera mina upplevelser och tankar som någonting värdefullt samt att lita till processen. Att se att jag faktiskt via reflektionen tagit vara på min tid. Svårast var att verbalisera för mig själv och andra vad det var jag höll på med men genom att läsa diverse teoretisk litteratur samt återkoppla till tankekartor och det jag skrivit på bloggen fick jag en bra översikt. Dock var det reflektion och tid till den som var det viktigaste för att nå dit. Jag försökte sedan hitta någon sorts gemensam nämnare mellan de spår jag arbetat med för att på så sätt försöka sammanfatta och komma fram till hur jag skall presentera mitt resultat, både som konstnärlig gestaltning och här i denna uppsats.

När det gäller objekten kom jag fram till att jag först hade försökt förstå kroppen genom att abstrahera delar av den genom att bryta ned dessa i mindre lätthanterliga bitar. Istället för att beskriva kroppen valde jag att tala om den utifrån resterna och spåren den lämnade på objekten och som övriga rester genom att de har varit i intim kontakt med mig. Där fokus i arbetet med dem legat mellan görandet (processen) och den, så kallade, färdiga produkten.

Då arbetet tagit steget bort från de fysiska objekten och närmre reflektion och inre processer blev min nästa utmaning att på något sätt försöka hitta en möjlig presentationsform för detta. Jag våndades länge med hur jag skulle gå tillväga och hur jag skulle presentera och förmedla min reflektion (eller reflektion i vidare mening) i en utställningskontext. Det var först efter ett handledningstillfälle, där jag luftat min oro över att sakna ett fysiskt material, som jag började leka med tanken att presentera ingenting, eller i alla fall damm som en representation av inget (och allt). Dock märkte jag snart att det inte heller var rätt väg för mig och gick in i textskrivandet utan att ha någon formulerad idé gällande gestaltningen. Dock försökte jag hålla mig lugn i det och även här lita till processen och att textskrivandet och litteraturläsningen skulle hjälpa mig att nå dit, vilket de också gjorde.

Vad bidde det då?

Under den senaste tiden har det varit alldeles för mycket i mitt huvud och på tok för mycket yttre prestationskrav att jag känt mig vilsen, både i mig själv och i mina tankar. Vad jag inte sagt tidigare och som jag känner fattas i summeringen av gestaltningsprocessen i min text och här på bloggen är att jag inte talat om att jag, som något sorts performativt inslag (utan att i stunden vetat varför eller vad det skall bli), spelat in ljud arbetet igenom. Det är alltifrån samtal, handledningstillfällen och störningsmoment i min vardag. Jag har inte känt att det varit okej att nämna eller använda det materialet, speciellt inte inspelningarna från handledningarna eftersom jag inte talat om för de inblandade att jag spelat in. På ett sätt har de känts privata och som en hemlig tårtbit jag velat behålla för mig själv. En liten, liten del som jag haft kontrollen över. Det har känts oetiskt på ett annat (så här i efterhand). Men nu känner jag att jag inte kan gå runt det längre. Det är heller inte förs nu, med tid till eftertanke bla, som jag har kunnat lägga den här sista pusselbiten och få den att passa in i helheten. 
Kort kan sägas (och försäkra) att det inte kommer höras vem eller vad jag spelat in eftersom jag försökt skapa något rogivande och meditativt ur ett sammelsurium av störningar. Jag vill inte säga för mycket än men sammanfattningsvis  har jag valt att göra ett ambient ljudverk, vilket känns som ett bra sätt att förflytta en betraktare i tid, rum och tanke. Jag håller i skrivande stund på att formulera och pröva mig fram med olika ljud för att se vad som fungerar bäst i sammanhanget och som förmedlar det jag vill. Jag tänker mig att det är ett verktyg och ytterligare en metod att skapa tankero. Jag tänker mig att det är ett verktyg och ytterligare en metod att skapa tankero, som en återkoppling till min text och problemformulering.