PM Examenskurs Bild LBD500

Urval av tidigare gestaltningsarbeten:

Quercus Robur

Pixel Intervention

Mykorrhiza

Tidigare Ref:
Normkritisk Pedagogik: makt, lärande och strategier för förändring - Bromseth
Rachel Sussman
Theresa Margolles

Tanke:
Jag hade så svårt att lyssna till vad jag ville i förra gestaltningen, just för att det skulle definieras så tidigt i processen, så denna gång tänker jag inte formulera eller måla upp något att följa såhär i början utan vet att frågorna kommer under processens gång.

Lurkar och undersöker en plats

Första intrycket: obehaglig, iakttagande, äcklig matos lukt, byggoljud och alldeles för många intryck.

Närmre iakttagelse: här vistas ingen, stenstoderna är uråldriga väktare och intrycken minskar när du sätter dig ner. Doft och ljud är fortfarande äckliga och bullriga.

Vi samtalar om platsen och i samtalet händer något. Vi gräver djupare, lager för lager skalar vi av platsen. Frotterar, fotar, samtalar, känner, reflekterar, ritar och spelar in ljud. Vi är arkeologer.

Arbeta vidare: lukt, ljud och lager. Påverkas och Förhålla sig till platser genom ljud. 

Låna andras ögon

Dagens lurk i källarskrubb:

Att Göra (perfrom - to perfrom - to do performance - performance studies )
SPEL (GAME) - LEK (PLAY) - RITUAL

-- LURK/ Smyga/ Lura/ som metod? förslag på att komma in i och analysera det egna görandet inifrån.

Uppgift #1: Lurk - all the sounds kept drifting in

All the sounds kept drifting in

Hur ska en då förhålla sig till uppgiften? När jag hörde den spelas upp fastnade jag för och skrev ner detta:

"...all the sounds kept drifting in.."

Varför? Svaret är svårt att ge, men som alltid har pusselbitarna fallit på plats efter lite tid att marinera på saken.

The Ouija board = berättelse eller redogörelse för händelser - Lurk - spionera på sig själv eller att se sig själv eller sin omgivning med nya ögon utifrån + citatet = ljud, eller ljud som sluppit/smitit iväg... - Och, VAD gör JAG?

Vad hör jag för förrymda ljud när jag gör det jag gör? Vilka berättelser smiter iväg och in genom mina väggar? Jag spenderar mycket tid i min atelje som är en gammal butikslokal med stora fönster som vätter ut mot gatan. Rutorna har bara ett glas så en kan höra hela konversationer och har en då gardinerna fördragna kan en (ovilligt och ofta genant) höra både det ena eller det andra. En blir en ofrivillig åhörare. Omvänt iakttar de även mina rörelser och kanske också ljud(?). Hur uppfattas de ljuden av andra? Har en gardinerna öppna stannar ofta människor och tittar in, ofta med en kommentar om något de ser, ovetandes om att alla deras ljud smiter iväg in genom rutan.

....

Vad gör du? Samtidskonst som pedagogisk handling

Researchar, känner efter, reflekterar och lurkar.

LURK.

Mykorrhiza

Sammanfattande blogginlägg - gestaltning + uppsats

Under introduktionen för denna kurs sas det för första gången att en bör arbeta med någonting fysiskt så snabbt som möjligt för att det är så man gör. Ett uttalande som jag då inte reflekterade mycket över. Men under kommande handledningstillfällen kom uttalandet tillbaks och det var först då som jag upptäckte mina splittrade känslor inför det. Istället för att ta mig an arbetet med den arbetsmetod jag normalt sett använder, där tanke och inre processer för att lokalisera en ingång kommer först, gjorde jag som det sades och startade en rad olika projekt som mest blev ointressanta och som jag senare kasserade. Jag försökte också effektivisera min process och föregå mig själv genom att se tillbaks på vad jag har behövt för att komma igång i tidigare gestaltningsprocesser och sen börja därifrån. Något jag snabbt märkte inte gick vägen då det mest blev intetsägande och ointressant. Efter det försökte jag börja om på nytt och använda metoder som jag lärt mig själv genom tidigare gestaltningsarbeten för att ta mig vidare. Något som inte heller det fungerade.

När jag under en tid prövat ett annat tillvägagångssätt än mitt eget utan resultat gjorde stressen entré och jag började tvivla på min förmåga vilket resulterade i känslor av frustration. Kanske för att jag vid det tillfället inte applicerat metaperspektivet eller gett mig själv tid för reflektion. Efter ett tag av uppgivenhet satte jag mig ner och reflekterade kring hur jag kände och varför. I denna process var bloggen till stor hjälp till att lokalisera metaperspektivet, och upprätthålla det processen igenom, då jag där genom att skriva ner hur jag kände kunde föra en diskussion med mig själv samt se och sätta ord på mina tankar och känslor. När jag gjorde detta kunde jag se att uttalandet det är så man gör givit upphov till låsningen. Detta för att det inte representerade mitt sätt att lära eller att arbeta processbaserat. Jag insåg också att jag från start inte hade ägt min egen process, då jag låtit någon annan diktera villkoren för den.

Utifrån det började jag sedan fundera på hur ovanstående och liknande påståenden påverkar ens läroprocesser och insåg att detta var det jag ville undersöka (både i gestaltning och i uppsats). Ungefär samtidigt som denna insikt upptäckte jag till min stora glädje att ett av de projekt jag startat upp tidigare i processen, kasserat och glömt bort hade börjat mögla.

Först kände jag mig dragen till möglet rent estetiskt men när jag började undersöka det och dess egenskaper kunde jag också se flera metaforiska kopplingar till mina tankar kring lärande och att skapa nya perspektiv. Jag började också genom undersökningen se kopplingen mellan naturens och människans processer och kom därigenom i kontakt med begreppet rhizomatiskt växande. Något som fick mig att tänka på lärande, utveckling och att växa som person samt om utrymmet för utveckling och möjligheter att växa får plats inom skolans ramar eller ej. Genom uttalandet det är så man gör kände jag mig låst och mitt växande i lärprocessen minskades så ur fortsatt kultivering av mögel i petriskålar, där möglet fått representera dessa processer, har detta undersökts.

Mögelodlingarna kan kanske också läsas som en (mot)reaktion på uttalandet det är så man gör, att hålla sig inom ramarna, där petriskålen utgör ramverket, men ändå gå sin egen väg. Som en metafor för lärande där jag liknar klassrummet och lärprocesser vid ett slagfält mellan olika kunskaper. Människans förmåga att vara kreativ och att lära sig och utvecklas är en av hennes bästa förutsättningar för överlevnad här på jorden. Människans och svamparnas öden är mer sammanflätade än vad en kan tro, svampar är nämligen förutsättningen för allt liv i vid mening. Detta för att om mögel och andra svampar hade upphört att existera skulle ett mycket viktigt symbiosförhållande i naturen kallat Mykorrhiza gå förlorat. Förhållandet uppstår när svampar lever i symbios med en annan växt, där svampens svamptrådar växer tillsammans med växtens egna rötter och där svampen förser växterna med mineraler och vatten och får socker i utbyte. Ur denna process av byteshandel kan jag skönja paralleller till oss människor och den symbios mellanmänskliga relationer har där vi utbyter olika kapital dagligen för att bygga upp och utveckla oss själva.

I mögelsvamparna kan jag även se det där fula, råa och farliga som jag även läser in i dessa processer. Mögel och andra svampar har nämligen en otrolig anpassningsförmåga och ganska drastiska metoder för att hävda sig i konkurrensen mot andra svampar och organismer där de till exempel utvecklar mer eller mindre bakteriedödande och giftiga ämnen. När jag liknar petriskålen vid skolans ramar liknar jag även lärare och elever som mögel, i lärandesituationer kan en då tänka att lärarens normerande ord är giftiga ämnen för att hävda sig inför sina elever. Eller tänk om eleven och jag förgiftar varandra, då bör vi försöka finna vår Mykhorriza i klassrummet så att vi båda kan växa och skapa goda lärosituationer tillsammans. Och en mögelsvamp gör sig av med restprodukter som den inte längre behöver ungefär på samma sätt som när en människa väljer bort eller lägger till vissa kunskaper. Jag tänker på möglets rörelser som relationen, anpassningen och symbiosen mellan en lärare och en elev. I det här fallet var jag möglet som försökte, och fortfarande försöker, finna min egen väg och hävda mig så att jag skall kunna växa bäst.

Så här i gestaltningsprocessens slutskede är det också min tanke att vid slutpresentationen visa mina mögelodlingar i process, snarare än att ta bildutsnitt av dem, då det är det performativa i växandets process, det pågående och levande som jag vill förmedla. Verket kommer således att se annorlunda ut för varje dag då utställningen pågår. 

The oldest living things

Återkopplar lite till Rachel Sussmans fotoprojekt "The oldest living things" för det inspirerar mig så. I projektet reser hon världen runt och fotar växter och andra levande organismer som är minst 2000 år gamla och uppåt.
Kolla också hennes Ted-talk.

Inför avstämning

Idag har vi avstämning på gestaltningen inför slutpresentationen. Jag är dock ännu inte på det hela klar över exakt hur mitt verk kommer se ut, jag har testat en del alternativ med möglet men ännu inte bestämt mig. Här kommer i varje fall bildbevis på några av petriskålarna så att en kan se att det faktiskt har hänt något under gestaltningsprocessen.

Eftersom jag utgått från ett uttryck ("det är så man gör") så började jag först att titta på vad själva uttrycket förmedlar och vad det var som gjorde att jag fastnade för det. I kombination med att se på vad det faktiskt är som jag undersökt i min gestaltning. Slutsatsen: skifta fokus till lärprocessen. I skrivandet har jag därför mer och mer fokuserat på lärprocesser än identitet/socialiseringsprocesser (även om det också fortfarande finns med) men möglet känns fortfarande gångbart även till det. För att ta mig vidare i både skrivandet och gestaltningen kändes det som en nödvändig utveckling för att få ihop det.

Våga då!

Jag tänker inte bli som dem. Om det är nåt som det gestaltande arbetet hjälp mig med så är det att se den egna praktiken och reflektera kritiskt samt att våga. Så nä, jag tänker inte bli som dem i texten. Ett möjligtvis naivt påstående men jag tänker att en så länge en medvetandegör för sig själv så blir det lättare att hålla sig därifrån.

ps: gelé-experimentet lyckades! Nu är det bara att vänta och låta det gro till sig ordentligt.

[Folkesson, Lena. Perspektiv på skolutveckling. Studentlitteratur, Lund, 2004]

I köket

Idag har jag gjort flera saker som jag aldrig trodde att jag skulle göra, den ena var att köpa och blanda till gelatin (jag är vegetarian sen 17 år tillbaka så hela konceptet var för mig både äckligt och främmande) tillsammans med agarlösning. Anledningen? Jag såg en dokumentär om orkidéer på SVT där David Attenborough besökte laboratoriet på Kew Gardens i England där de använde en sorts gele för att driva upp hotade orkidéer i. Jag har inga som helst belägg för om en kan göra på detta sätt eller om det kommer att lyckas men jag fick en känsla och tänkte att det vore dumt att inte gå på den. Så: jag tänkte alltså hälla mitt gelekok i petriskålar för att sen när det stelnat driva upp mögel i dem (och hoppas på att det funkar).

Förövrigt har jag just nu inte någon vidare pepp kring min gestaltning, eller ja jag är nog mer osäker över vilken riktning jag vill ta, vill jag säga det här eller det där? Vad gör jag? Jag odlar mögel. So, varför det? Jag måste göra kopplingen till det jag vill säga tydligare. Men hur? Och hur odlar en egentligen mögel på någons identitet? Vart ska en egentligen topsa för att få tag i den så att en kan kultivera den? Vart sitter ens identitet?

En annan tanke som fått gro till sig i några dagar är den om att jag gärna skulle vilja göra min gestaltningspresentation interaktiv på något sätt. Då blir fokus på det performativa men det är inget bestämt, så jag behöver göra avvägningar och fundera kring vad de olika riktningarna förmedlar och sen se vilken riktning jag (arbetet) vill ta.

Tills vidare fortsätter skrivandet.

Konstnärlig inspiration

Klicka på bilderna så kommer ni till deras källa.

Dekonstruktion av C-uppsats

Typ.

För att få en bättre översikt över min text och för att jag behöver vara nästan övertydlig med mig själv för att jag har mycket i huvudet just nu tänkte jag att det vore bra att göra uppsatsen mer handfast och överskådlig genom att skriva ut mina sidor, klippa isär textstyckena, placera ut dem på golvet och flytta runt dem. Kanske hittar jag på det här sättet enklare de övergångar eller bryggorna mellan textstyckena och den riktning som jag letat efter. Förhoppningsvis gör detta att jag sitter slippa i flera dagar med att flytta runt stycken fram och tillbaks utan att ta mig någonstans.

En spontan tanke nu när jag tittar på den såhär, så känns den inte alls 17 sidor stor och övermäktig ut utan mer hanterbar. Konstigt. Som att jag trampat vatten men nu lärt mig simma. Har också insett att jag kanske skiftat fokus från identitet till lärprocesser.

Tips till kurskamrater att pröva om ni också trampar vatten. 

Mikro & makro

Efter gårdagens opepp tog jag en liten paus från skrivandet och fokuserade på gestaltningen istället, alltså mina mögelodlingar. Som för övrigt växer väldigt långsamt, vissa har inte ens börjat (vad jag kan se med blotta ögat i alla fall). Känns lite misslyckat att inte kunna odla mögel. Det känns lite Kejsarens nya kläder "vad bidde det då, då?" och "syns du inte så finns du inte"
Jag vet fortfarande inte vad jag ska presentera eller hur och just nu känns petriskålarna lite platta och tråkiga. Jag skulle vilja bygga någonting tredimensionellt + mögel men vet inte vad eller hur och har inte direkt tid till det heller.

Pratade med Anna om våra uppsatser och gestaltningar förut och hon sa någonting bra som fick mig att fundera lite och bli inspirerad: "istället för att förstora, förminska" och "finns det komponenter som tillsammans utgör en icke-fungerande kultur?". Så kanske ska jag gå ner i skala och skifta perspektiv? Jag brukar försöka tänka stort och framförallt i det här fallet när det rör sig om sådant som jag vill lyfta och synliggöra för att det i sig är tämligen osynliga inre processer (identitetsskapande). Men hur kan en fånga någonting som inte går att fånga? Det svårfångade blir också väldigt tydligt utifrån skrivandet där det sociokulturellla perspektivet som jag börjat använda mig av inte direkt ser till de inre processerna hos enskilda individer, eller riktigt fångar det där som jag ju är intresserad av. Det Anna sa fick mig att börja fundera på personkemi och hur den påverkar interaktion mellan människor. Om en inte "klickar" med en annan person säg en lärare med en elev, blir elevens möjligheter till en god lärosituation, möjlighet att bli sedd och utvecklas sämre? Jag ska fundera några varv till på detta och kanske utveckla det i uppsatsen.
Tillbaks till det osynliga och att förminska. Kan jag presentera någonting osynligt som Kejsarens nya kläder? Eftersom en inte kan se mina mögelodlingar med blotta ögat kanske jag skall gå ner i skala och använda ett mikroskop för att skifta perspektiv? För att synliggöra det för ögat osynliga inre landskapet som är en persons identitet? Kanske ser en dem då? Så kanske finns de då, kanske finns DU då. Blöh. Jag vet inte.

Känner mig oinspirerad

När det gäller skrivandet alltså. Jag har kört fast lite grann tror jag. Mest för att jag inte riktigt vet vilken väg jag vill gå med gestaltningen. Känner kanske att den styr mitt skrivande lite för mycket vilket gör att jag känner mig lite hämmad. Har suttit och tragglat i flera dagar med samma sjok av text, flyttat upp textstycken hit eller dit för att sen flytta dem nån annanstans. Det känns verkligen inte som att jag tar mig framåt i den takt jag hade önskat eller som att texten tar mig någonstans. Jag är inte heller riktigt klar över vad jag ska skriva under teoridelen, då jag inte helt klart är med på vad jag har för teoretisk utgångspunkt.
Känner inte heller riktigt att jag kan formulera mig klart och tydligt med vad det är jag är förvirrad över eller så. Och imorgon ska jag skriva en självvärdering över skrivandet också eftersom jag valt att inte ha någon handledning denna vecka för att jag känner att jag bara behöver gå helt upp och in i skrivandet för att bara befinna mig där. Tänkte därför det vore bra att skriva av mig lite blaha blöööh på bloggen så att handledaren slipper ta det då. I skrivande stund är jag opeppad men hoppfull att peppen kommer tillbaks.

Ankomsten

Det där magiska ögonblicket när någonting efterlängtat äntligen kommer.

Nu jädrar ska jag kultivera mögel! (Ska bara läsa in mig på hur en blandar vätskorna, var de ska stå när de gror och allt sånt tekniskt).

Inspiration & Ref

Serien Växternas planet:

"Växterna fick livet att gå upp på land. De styrde dinosauriernas uppgång och fall och är än idag förutsättningen för allt liv. Deras mål är världsherravälde. I tre avsnitt med unika bilder från hela jordklotet skildras jordens utveckling ur växternas perspektiv.Det första avsnittet handlar om hur växterna skapat luften vi andas, marken vi brukar och avgör vem som ska leva eller dö."

[text & bild, Sveriges Television]

Emotioner i socialt liv

Jag ringar in och närmar mig lite grann i alla fall. Det är svårt när det handlar om sådana till synes osynliga processer, men denna bok visade sig ge en del kött på de benen trots att jag precis har börjat läsa i den. Framförallt gjorde denna inledning mig mycket glad då den på något sätt nålar fast en fladdrande tanke jag själv haft ett tag. Tack för det.

Ur Det sociala livets emotionella grunder. Wettergren, Å, Starrin, B. & Lindgren, G. Liber AB, Malmö, 2008

På väg

Nu är Ä N T L I G E N min petriskålsbeställning på väg till mig! Och jag vet precis vad jag vill göra med den när den kommer. Däremot funderar jag en hel del på presentationen och hur den kommer se ut eller i alla fall kan komma att se ut.... alltså HUR jag vill presentera mitt arbete (det kanske inte ens är petriskålarna jag väljer att presentera) och VAD jag vill presentera. Tills insikter om det kommer så fortsätter skriveriet, som om jag ska vara helt ärlig mest bestått av att läsa i de böcker jag lånat. Har också, för översiktens skull och för att inte hjärnan ska bli överhettad, gjort ett schema så att jag ska kunna disponera tiden bra (förhoppningsvis). Insåg precis att tiden minst sagt är knapp.