Dolda berättelser
Vems historia får finnas? Vems berättelser är värda att föras vidare? Och vad händer om en osynliggör någonting i historien?  Vad får det för konsekvenser?

Mitt i arbetet snubblade jag över denna artikel om valsång som spelats in av en slump och fick en idé.

En utflykt och funderingar kring fotografier

Häromdan följde jag med en vän ut till Styrsö för att samla material till hennes installation, samtidigt passade jag också på att utforska en för mig helt ny plats, frysa och samla eget material. Helt oväntat när  jag mer var där som assistans åt min vän fick jag själv några ideér och började samla glasbitar på stranden som jag tog med mig hem och experimenterar med. Förutom glasbitarna hittade jag en sked och en patron från ett skjutvapen av något slag. Spår av människor, spår av liv. Artefakter som innehar en historia som för upphittaren kanske är svårtolkad och som ger denne en möjlighet att utforska och fabricera historierna och historien.

Sen har jag fortsatt att tänka en hel del på det där med fotografier/fotoalbum och om de får oss att minnas saker som de verkligen var eller om allting är orkestrerat och poserat för kamerans skull. Ljuger fotografier? Får de oss att minnas det förflutna genom ett rosa skimmer så att vi bara minns "det fina"? jag förstår om människan har ett behov av att gå vidare och glömma hemska saker och inte hänga upp sig på dem, det är inte så jag menar, utan mera; vad är sant? Kan man lita på fotografier som sanningssägare?

Å så va jag igång
Mjukstartar med fotona som jag inledde med. Prövar mig fram lite grann. Kanske vågar jag gå vidare med större byggen sen men ja, nu blev det start med fotona.

Insikten: Ta't piano.

Jaha, då var vi där igen
Nu befinner jag mig i det där jävligt irriterande stadiet mellan idé(er) och slutsats, alltså hur jag skall ta mig vidare. Sätta ner foten. Det där stadiet som alla viktiga säger är utvecklande, drivande och bra för en, och de har väl egentligen rätt men det är inte så lätt att tänka så när en är mitt uppe it.

Nä, det är mest frustrerande faktiskt. Motstånd.

Den här gången har jag många ingångar men inte en aning om hur jag ska knyta ihop dem. Det här med att ha flera bollar i luften samtidigt kanske inte var något för mig. En blir ju lite knäpp av att försöka hålla de olika bollarna isär, och den ena blir inte färdig för en sitter där och tänker på den andra när en borde tänka på den tredje. Ja ni fattar.

Det blir lite; hoppsan nu hade jag visst klippt en stop-motionfilm helt plötsligt och nämen oj, nu byggde jag en hinderbana i lägenheten å så vidare å så vidare...

Hursom, det här är väl vad Tim Gunn skulle kalla ett "make it work - moment", och nog banne mig ska  det work asså! (peptalk)

Processen

Jag ligger efter med bloggandet
Men för dens skull betyder det inte att det inte hänt något. Som vanligt är starten seg och jag gör en massa saker, vardagliga saker och små experiment men tänker att det inte har med saken att göra förs jag på handledning pratar om dem och kulan trillar ner och bah "jag är ju igång!".

Just nu fingrar jag på fotografier i album som jag hittat på olika ställen, dvs foton på personer som jag personligen saknar anknytning eller relation till. Har också utsatt mig för tillståndet transit, eller snarare limbo genom att enbart vistas i min lägenhet (ensam). Som ni förstår leder till grov tristess och förvandlar en till nån sorts enstörig som spelar in sina grannar genom brevinkastet osv. Det var rätt nyttigt att befinna sig i tillståndet för att förstå det bättre.

Vad ska det nu bli avet?

Hm, ja det vet jag icket än, men se det brukar ju pingla till i den polletten också längre fram. Har dessutom många bollar i luften just nu så jag låter det här projektet ske lite av sig självt parallellt med allt annat, vilket jag aldrig prövat tidigare. Utvärdering utlovas längre fram.

Tillbaks till fotografierna..
Jag har funderat på varför jag dras till dem, varför jag inte kan lämna dem på loppisen, vad är det som gör att jag måste ta med dem hem och på nåt sätt "rädda" dem. Jag har ett vagt svar, men jag hållert för mig själv ett tag till, tills dess funderar jag vidare och undersöker fotografi-spåret.

Naturliga fibrer
Min kanin Heddy och jag diy-pysslade tillsammans förra veckan. Vi gjorde något som jag tänkt pröva ända sen vi fick henne, nämligen garn. Eftersom hon är hälften angorakanin så är hennes päls riktigt tjock och fin och enkel att göra garn av. Och eftersom hon därför också ändå måste borstas minst en gång i veckan så blir det ju en del överflödigt fluff. Nu vet jag ju dessutom varifrån garnet kommer och så kommer jag att ha något fint från Heddy. 

Du behöver:
en kanin
en borste
belönings, alternativt fjäskgodis

Gör så här:
Placera kaninen i knät på en handduk och börja borsta. Var försiktig med tovor och tänk på att inte dra för hårt. Belöna kaninen med en godisbit eller två allteftersom.
Tag en bit päls ur pälshögen, placera några fibrerstrån så att de är i växtriktningen (alltså så som de satt på kaninen, på Heddy hamnar stråna bra i borsten direkt så man behöver inte tänka påt), tvinna mellan tummen och pekfingret. När du fått en liten stump möter du upp med den andra handens tumme och pekfinger och håller i, drag gärna lite lätt. Och om det inte riktigt tvinnas ordentligt så kan du även där vrida samtidigt som du drar lite lätt. Drag dock inte för hårt, då kan din tråd gå av. Om du råkar ha av den kan du "repa" upp fibrerna med fingrarna, lägga till några nya fiberstrån och löda ihop de båda ändarna genom att tvinna med samma teknik som innan.

Lycka till!

Ny termin = nya äventyr
Mitt "nya" äventyr heter LBD430 & 440 och är en fristående gestaltningskurs utanför lärarprogrammet. Så den här terminen ska jag bara gestalta vilket jag ser jättemycket fram emot. Idag fick vi (vi är två stycken, istället för bara jag som jag hört) temat som är - transit-. Så nu ska jag grotta ner mig i transit.
Jag återkommer!

Avslutande inlägg:

Portrait/elinutten                          Elin Karlsson 2013

Gestaltningsprojekt, Bild & Visuell kultur

Högskolan för Design och Konsthantverk

Vad:

Porträtt i form av en installation bestående av 50st A3 ark (ca 3x2,10m) och tjugo disketter.

Hur:

Genom att googla mitt nätalias (elinutten) gjordes en arkeologisk kartläggning av alla nätavtryck som hon gjort under hennes tolv år i livet. Varje sida, kommentar, likes, e-post, bilder med mera gicks igenom systematiskt för att samla alla klockslag, datum och övriga siffror däri. Siffrorna sammanställdes och bildade tillsammans ett abstrakt mönster i Word och printades ut på papper i A3 storlek. Pappersarken monterades sedan på en vägg. Framför väggen, i mitten, placerades en vit fyrkantig piedestal där tjugo stycken svarta disketter låg placerade på hög. Disketterna var märkta med små etiketter med årtalen 2001-2012 på.

Varför:

Verket är ett försök att porträttera och förmedla identitet och tid. Att kommentera informationsflödet på nätet samt att förvandla siffror med dess konkreta budskap till abstrakta mönster avskalade på information.

Processbeskrivning:

Då min process inte såg ut som den brukar tog det ett tag att komma igång men det hela började i varje fall med mönster (i papper). Den ingången gav dock inte så mycket så från det tog jag mig vidare till rörelsemönster och började undersöka både mitt eget rörelsemönster och andras samt hur jag fungerade i förhållande till andras. Jag fotade mina och andras spår i snön och drog paralleller till skolan och identitetsskapande.
Från rörelsemönster tog jag mig vidare till att fokusera på avtryck. Och eftersom jag funderat på hur jag förhöll mig själv i förhållande till allt började jag fundera på, efter att ha sett en dokumentär om arkeologiska utgrävningar, hur människor i framtiden ser på oss idag. 

Vad lämnar jag för avtryck i världen? 
Jag kom fram till att den plats jag lämnat mest avtryck på under åren är på nätet och började därför gräva i min internethistorik. Jag valde att inte använda mitt eget namn utan istället mitt nätalias – elinutten - för att det är unikt och underlättar i grävandet. Men också för att jag inte ville göra ett självporträtt. Man kan såklart säga att elinutten är jag, men jag hävdar att hon enbart är en del av mig, en sorts gestaltning på nätet. 

Nätverksbaserad social positionering är något som jag bloggat om ett antal gånger på min blogg under de nu snart sju år som bloggare så det var inte helt taget ur luften att beröra de punkter som jag gjorde. Frågorna och min gestaltning gav inspiration till val av ämne till essäskrivningen som var obligatorisk i kursen. I essän tar jag upp olika frågeställningar kring identitetsskapande och internet. Man kan säga att det konstnärliga arbetet och essän går hand i hand. Det konstnärliga får styrka av teorierna från essän och essän skulle inte blivit till utan tankarna och processen som väckte frågorna.

Jag valde att presentera mitt samlande av siffror på stora pappersark som skapade rumslighet och mängd. Siffrorna är alla skrivna med samma typsnitt i samma storlek vilket inte skapar en inbördes värdering eller rangordning siffrorna emellan. Jag har alltså valt att inte lägga större vikt vid ett visst inlägg eller klockslag utan gett alla samma värde. Elinuttens samlade liv på nätet har jag sen inte bara presenterat på papper utan också som en fil sparad på disketter. Disketter som inte idag används trots att tekniken inte alls är speciellt gammal, något som jag anser mycket tydligt visar tid. Som vanligt var själva görandet viktigt, att faktiskt sitta och gå igenom sida efter sida för att skriva ner siffrorna. Men också att leta rätt på en dator som hade en diskettstation där jag kunde föra över filen till disketterna. Det var viktigt att faktiskt fylla disketten med informationen snarare än att bara hävda att den fanns där. Likadant var det med själva insamlandet av informationen, dvs siffrorna, jag hade lika gärna kunnat skriva vilka siffror som helst och kallat det för samma sak men görandet i sig var för mig viktigt.

Egentligen hade jag en tanke om att projicera siffrorna som en rullande text/mönster mot väggen snarare än att sätta upp pappren på den. Dock fick jag kompromissa då redigeringsprogrammet inte ville vad jag ville, men är ändå nöjd med resultatet.

Jag har under processens gång lärt mig en hel del även om det av och till varit ganska frustrerande att inte veta vart jag stod. Jag har bland annat funderat en hel del på hur det tex kom sig att processen inte såg ut som den brukade. Varför jag inte kunde ta mig vidare i början, varför det blir det så här och vad kan man göra för att ta sig ur det. Och om jag tänker på min roll som lärare, hur får jag elever som upplever detsamma att ta sig vidare? 

Kreativitet - ett medfött mänskligt beteende
Vi säger nej nu gör du fel. Vi stigmatiserar misstag både i vårt utbildningssystem och i övriga livet men vilka konsekvenser får det på oss och våra liv?

Hur många drömmar och idéer har du haft men som du aldrig vågat förverkliga för att någon sa till dig att det inte var värt att lägga ner tid på? Är det inte dags att återfå vår kreativitet?

För kreativitet är inte en unik talang, det är ett mänskligt medfött beteende.

Liten kort information om hjärnan & lärande

Summerande inlägg till opponent (Dalton)

Efter en lång process har jag äntligen landat i något som känns vettigt. Eftersom en del detaljer ännu inte är klara tycker jag att det är väldigt svårt att summera en process och arbete som fortfarande pågår. Men du ska ändå få en sorts summering av andemeningen i mitt pågående arbete. 

Under de här veckorna har jag undersökt bloggen, eller internet som forum eller scen för iscensättande av identitet(er). Min essä handlar bland annat om nätverksbaserad social positionering, kommunikation och identitetsskapande, något som jag också hoppas kunna styra in diskussionen under redovisningen på.
Som det ser ut nu kommer jag att presentera en kartläggning, katalogisering eller arkeologisk utgrävning av mitt internetjags (elinutten) alla förehavanden på nätet de senaste tolv åren. Min utmaning nu är att addera lager till mitt verk som gör att det får ytterligare en tolkningsnivå.

Det tog ett tag innan jag insåg vart det ledde, då min process inte såg ut som den brukar. Jag har därför kämpat en hel del med den och mig själv arbetet igenom. Något som fungerade som en trigger till att också använda mig av mig själv i min slutliga presentation.

Min process denna gång
Som ni kanske märk från handledningstillfällen och från gnälliga inlägg här men också avsaknaden av inlägg så har min skapandeprocess inte alls sett ut som den brukar. Jag hoppas att den ser annorlunda ut för att jag utvecklas eller något annat nyttigt. För det kan ju inte bara vara menlöst alltihop. Det måste ju leda till någonting. 
Förr har jag känt en trygghet i min process, att veta vart jag står och hur jag kan gå vidare, men eftersom det denna gång inte alls känns som förut känner jag mig istället vilsen och frustrerad. Jag har försökt med båda nya och gamla metoder för att få mig på rätt köl igen, men utan resultat. Jag har grubblat länge på varför det ser ut som det gör denna gång. 

Varför blir det så här? Vad kan man göra för att ta sig ur det? Och om jag tänker på min roll som lärare, hur får jag elever som upplever detsamma att ta sig vidare? 

I arbetet med mina tidigare projekt har jag ofta haft en tydlig linje i själva görandet och så har tanken och det teoretiska kommit av sig själv vid sidan av (dock inte frånkopplat). Denna gång handlar det snarare om en inre (tanke & känsla process hos mig än ett handfast görande som jag är så van vid. Jag tror också att det är på grund av det som jag känner mig förvirrad. För det är ju inte speciellt kul att rannsaka sig själv, även om det krävs, då det tar mycket av en. Det har lett till att jag upplevt en sorts identitetskris. Arbetet på bloggen har därför fungerat som en möjlighet att "stöpa om" vissa saker då den som forum/scen fungerar väldigt bra för iscensättande av identitet(er). En tanke som jag ofta har när jag skall genomföra ett projekt är att försöka, inte frikoppla men frångå att göra det alltför personligt. Går det att arbeta med identitet utan att det blir personligt och egocentriskt? 

Nätverksbaserad social positionering... typ.

(Ja och så håller jag på att gjuta i gips och betong vid sidan av)

Appråpå rörelsemönster
Det viktiga gåendet - tänkvärt och bra.
Läs här.

Och så identitetsskapande och konsumtion, här.

Jag bloggar, alltså finns jag, eller?

Nu är jag tillbaks här på bloggen, mitt projekt har krävt min uppmärksamhet på andra håll och framförallt på en annan blogg, nämligen denna (min s.k. "privata blogg", eftersom inget är privat på internet så blir det ju knasigt att säga så men eftersom jag betraktar denna blogg för min skolblogg så förstår ni nog vad jag menar). 

Ni undrar förstås vad jag har hållit på med så här kommer en snabb skroll genom resan som lett mig fram till där jag står idag.

Det hela började som bekant med mönster (i papper) men den ingången tyckte jag inte gav så mycket så från det tog jag mig vidare till rörelsemönster och började undersöka både mitt eget rörelsemönster och andras samt hur jag fungerade i förhållande till andras. Jag fotade mina och andras spår i snön och drog paralleller till skolan och identitetsskapande. Från rörelsemönster tog jag mig vidare till att fokusera på avtryck. Hur man gör avtryck, vem som gör avtryck, var man gör avtryck osv. Eftersom jag funderat på hur jag förhöll mig själv i förhållande till allt började jag fundera på, efter att ha sett en dokumentär om arkeologiskautgrävningar, hur människor i framtiden ser på oss idag. 

Kommer de att finna föremål som tillhört oss? Tillverkas såpass hållbara föremål ens idag? Ekologiska fotspår och så men vad lämnar jag själv för avtryck i världen? Varför har människan ett behov av att lämna spår och avtryck efter sig som ett arv till efterkommande?

Jag köpte 25kg betong och gips för att gjuta av mitt ansikte för att se om det var något jag skulle fortsätta med, i.o.m avtryck i historien, lite som en tidskapsel som man gräver ner innehållandes viktiga föremål. Dock la jag ner den idén för nu och fortsatte luska i mitt cyberliv eftersom jag kom fram till att den plats jag "finns mest på" eller i alla fall till viss del en gestaltning av mig(en bör komma ihåg att mycket på internet inte alltid är vad det ser ut att vara, då mycket är en konstruktion), där jag lämnat mest avtryck är på min blogg som jag bloggat på i snart sex år. Under de åren kan jag se en förändring, förr kunde man få en hel del kommentarer på inlägg men nu så ekar det relativt tyst på bloggarna. Inte för att inläggen eller kvalitén blivit sämre eller att läsarkretsen minskat. Det beror helt enkelt på att man idag följer bloggar i ex mobilen, ipaden osv och att det då är krångligare att kommentera mot säg när du sitter vid en dator. 

Bloggarna har blivit lite av en enkelriktad kommunikation. Tyvärr. Visst, en vill kanske inte ha lovprisningar i var och vartenda inlägg men nog får en en kick av att andra säger peppande saker eller har åsikter om det man skrivit. Man ger ju ändå någonting av sig själv, om inte annat så; tid.

Nu är det mest tyst även om statistiken säger något annat, för tolkar man den så har jag lämnat massor med avtryck, eller i alla fall spalter med siffror och procent som på något vis skall illustrera mitt bloggliv. Och vem bryr sig om några siffror och procentsatser i en värld som pumpar ut enorma mängder information? 

Tydligen så frisurfar människor inte lika mycket på internet längre, man klickar på olika appar och får enbart den sökta informationen. Facebook bestämmer åt oss vilka vänner vi skall "prenumerera" på, vilka händelser som är värda att delas och gillas. Någon svälter någonstans eller hjälp en kattunge hitta hem, tryck gilla så blir allting bra. Kanske kommer det vara knäpptyst på nätet framöver.

Eller? 

Har vi en fri vilja börjar jag undra.

Internet skrämmer mig lite grann.

Nåja... sidospår... 

Om ni på något sätt kunde hänga med så är det mitt cyberavtryck som jag utforskar.

Rörelsemönster - avtryck
Jag tog med mig kameran på skogspromenaden och började först fota människors fotspår i snön, människor som gått där tidigare men som inte befann sig där nu, personer vars fotspår blandats upp till en upptrampad stig där man inte kan urskilja vem som gjort vilket avtryck. 

En bit in i fotandet funderade jag på om mina egna fotspår gjorde avtryck eller ej. Vilket de såklart inte gjorde för även dem blandades med alla andras fotspår och försvann. Jag tänkte på hur kan man vara en individ i en massa? Och däri drog jag en parallell till skolan eller liknande situationer. Hur kan man vara tillsammans utan att bli en homogen massa? Hur kan man urskilja sig men ändå spela med på de givna reglerna? 

Jag experimenterade vidare (se bilder nedan).

När jag kom hem tittade jag på Gatukonst, en serie om gatukonst världen över som är ganska intressant, där de var i Chile och tittade på fornlämningar (grottmålningar) och antika landskapsbilder och jag började fundera på det där att lämna avtryck. 

Vad kommer framtidens människor förknippa med oss i framtiden när de gör arkeologiska utgrävningar bland våra lämningar? Men mest av allt tänkte jag på hur jag själv lämnar avtryck. 

Något att spinna vidare på ->  rörelsemönster/avtryck. 

 

Förvirring - total
Vad gör jag när jag känner mig oinspirerad och inte finner någon av ideérna jag har som spännande att arbeta med? Hur får jag tummen ur och gör något? 

Vanligtvis brukar jag veta vart i min process som jag befinner mig men denna gång ser allting helt annorlunda ut. Jag har ställt frågor till mig själv, om jag kan göra någonting som får mig att komma igång, jag har gjort vad jag vanligtvis brukar göra för att komma igång men det verkar som att ingenting av det fungerar. Vilket leder till att jag inte känner igen mig själv alls och man kanske kan säga att jag för tillfället befinner mig i någon sorts identitetskris. Jag vet att i sådana här lägen så utvecklas man, men det är bara alldeles för provocerande att tänka på just nu, det gör mig bara mer stressad över situationen. 
Kanske ska jag bara skita i att tänka på att jag skall skriva si och så många sidor och bara köra på någonting som jag tycker är kul? Men vad gör man när man inte kan komma på en enda grej som är kul eller som inspirerar en för tillfället?

Det är liknande situationer som man som lärare sen måste hantera ute i skolan, elever som inte är inspirerade/peppade på uppgifterna man skall göra. Hur hittar man tekniker/metoder som fungerar för alla eller får igång omotiverade elever? Kanske är det nyttigt för mig att komma på metoder för hur jag går igång för att lättare kunna förstå en elevs situation. Och kanske är det den ingången jag skall ha..?

Och när ingenting annat fungerar - ta en promenad. Det är i vart fall det jag tänker göra nu så att jag kan vara ifred med mina tankar utan störningsmoment.

Vad är verklighet?
Vad är på riktigt?

Nu är jag vilse igen
Så jag gör en tankekarta och en lista med stödord för att se om jag hittar något i det.

analys
struktur
lugn och ro
kontroll
mönster
fånga oro
nät
visuellt 
fysiskt
rörelsemönster
tankemönster
kartor
vägar
vägval
gå på känsla
samlingar
mani
taktil