Äntligen!
Ja nu brutal drog jag ur tummen ur baken och faktiskt g j o r d e n å g o n t i n g ! Jag blev nästan lite chockad själv, när jag såhär på måndagskvällen runt nio snåret drog på mig full regnvädersmundering och beväpnad med kamera begav mig ut i grönskan för att "sjösätta" mitt första hus som ska få möta vädrets makter. Det känns hur bra som helst!
Äntligen!

Imorgonbitti ska jag gå dit igen för att se och dokumentera hur huset ser ut.

Skala.

Glad konstnär dansar på hemvägen.

Ny vändning
Jag började med att bygga och leka fram någonting med mitt material utifrån den iden jag hade, det vill säga bygga små hus uppe på eller i hus-tejpklumpen för att se vad som hände.

Men det slutade med att jag istället fokuserade på de nya husen utan att få med så mycket av tejpen i arbetet. Jag har istället en ny ide utifrån det som jag vill testa.

Bare with me...
Eftersom vädret och olika faktorer är emot mig så vill jag istället att jag skulle ta vädrets makter till vara, eller låta dem vara en del i mitt projekt. Idag har jag byggt små hus som jag sedan monterat på en platta, dessa tänkte jag sen sätta ut i ösregnet och dokumentera hur vädret förstör dem. En annan tanke var också att kanske sjösätta en båt med ett av husen, för att få lite spridning på dem.

Ah, vi får se, jag kanske är helt ute och cyklar, jag vet inte, men som jag sagt tidigare, får jag en ide vill jag köra på den för att se var det landar.

Men som sagt, jag vill inte hamna i samma hjulspår som min stopmotion film.

Maneter

Husinspiration på alla möjliga håll
Detta fantastiska kojbygge i Svaleboskogen.

Detta på spårvagnshållplatsen.

Och så detta inne på en butik.

Workshop på Universeum
Idag var jag med på workshopen som de japanska utbytesstudenterna höll i på Universeum. De gjorde samma workshop som vi hade tillsammans i skolan i måndags, men idag var det flera barn med och byggde vilket gjorde det ännu roligare. Mycket inspirerande!

Förutom det så gjorde de en enorm jättehäftig kudde, även den av tidningspapper och tejp, som blåstes upp med en bordsfläkt och som man kunde krypa in i.

Jag har taggad att prova på någon av dessa workshop tillsammans med framtida elever. Materialet är billigt och lätt att få tag i men också lätt att arbeta med. Jag tror att både stora och små elever kan uppskatta workshopen. Det går även att utveckla nya strukturer att bygga så alla möjligheter finns. Det skulle även vara riktigt kul om vi kunde ha fler aktiviteter tillsammans med Universeum i framtiden.

Efter workshopen gick jag in till regnskogen och blev inspirerad av att djur, fiskar och kuligheter. En bra dag!

Jag är trotsigt ilsken
Detta arbete har gjort mig arg, inte för att jag inte varit peppad på det, utan för att ingenting har gått som jag velat. Jag fick som bekant ett utbrott på arbetet och förstörde det, och kanske behöver jag lite ilska, när det många av mina tidigare arbeten är gulliga och rätt snälla.

Jag är helt utmattad, arg och har en ilska som jag inte riktigt vet var jag skall rikta eller varifrån den kommer. Men så häromdan läste jag någonting som fick mig att känna "Ja! Men så här känner ju jag precis just nu".

Det jag läst var i tidningen Filter (#22:2011) och närmare bestämt en intervju med psykologen Malin Alfvén som handlade om hur även vuxna hamnar i så kallade trotsåldrar precis som barn. Alfvén menar att trotsåldrarna fortsätter även långt efter de sista tonårsrevolterna och att alla människor oavsett ålder egentligen säger samma sak "Nej, jag vill inte!". Trotset - att bli riktigt förbannad utan att riktigt veta varför eller på vad - är genomgående för alla omvälvande perioder i livet menar Alfvén.

(Tack, va skönt, jag är normal)

När ett barn skall lära sig att gå är det väldigt frustrerande innan de första stegen kommer, men det är just frustrationen och motståndet som skyndar på utvecklingen hos barnet - och likadant är det hos vuxna.

I sådana utvecklingsperioder sover man dåligt och får vredesutbrott över insikten att man måste hantera att andra än en själv ibland bestämmer över situationen.

(Jo, tack det har jag fått erfara)

Under dessa utvecklingsperioder drömmer man också mer än vanligt eftersom utvecklingsfaserna är så intensiva att dagens timmar inte räcker till. Något som jag kan relatera till en hel del då jag t.ex arbetat mer i mitt huvud med detta arbete, mer än vad jag kanske brukar, och därför fått lite kritik för att jag inte handfast gör någonting för att komma igång (en metod som brukar fungera bra för mig annars). Jag har vistats uppe i knoppen så mycket att jag glömt var Exit skylten finns.

Som vuxen hanterar man sitt trots lite mognare än vad kanske ett barn gör, vi säger inte "jag vill inte", lägger oss på golvet och skriker utan gör det vi måste. Men oftast stannar man upp och reflekterar, och det måste man få göra menar Alfvén, då

"..vitsen med dessa trotsperioder är att vi skall komma fram till vad vi tror på".

Och det är väl just det jag håller på med nu, stannar upp, reflekterar och, som handen i handske med HDK:s filosofi, genomgår en process. Och så omfamnar jag helhjärtat Alfvéns budskap:

"Se det positiva i det jobbiga. Trotset leder faktiskt vidare till någonting väldigt bra, fastän det är megafrustrerande när vi är mitt i det."

Så jag tänker vara trotsigt ilsken ett tag till, för jag utvecklas, så det så!

Detta tåls även att tänka på när vi som färdigutbildade lärare står där exempelvis ska bedöma en elevs prestationer och eleven inte kunnat prestera ett s.k mätbart resultat. I Pedagogisk bedömning - om att dokumentera, bedöma och utveckla kunskap" (Stockholm Universitets förlag, 2011) kan vi läsa:

"I dagens skola lägger man nu större vikt vid den studerandes förmåga att själv ställa fruktbara frågor och lära genom försök och misstag"

Hatten av för det! Lärande tar tid.
Punkt.

Ser över mitt material
Som rubriken avslöjar så ser jag idag över mitt material för att på sätt se vad jag kan tänkas hitta på med det. Efter förra handledningen så föreslog Fredric att jag skulle se vad som händer när jag sätter mitt tejpbolls-vredesutbrottselände till "hus" bredvid mina små puttinuttiga välarbetade hus från min stopmotionfilm.

Vad händer när de två möts? Det ilskna okontrollerade vs. det gulliga kontrollerade.
Vad jag då undrar över är ifall man i det kan se en progression i mitt arbete?
Har jag försökt ta steget framåt från det lilla putinuttgulliga men hamnat där ändå?

Jag måste ju, om jag skall fortsätta på det här spåret, ta arbetet till nästa nivå, så att man kan se en progression men också för att jag för mig själv skall känna att jag utvecklats. Trixigt!

Efter föra handledningen fick jag ändå en ide utifrån det Fredric sa om att sammanföra de båda, så idag skall jag som sagt se över och arbeta med mitt material och se om min ide är gångbar.

Hurra!
Detta har inget med pågående gestaltningsarbete att göra, MEN jag blev desto mer peppad efter att jag alldeles nyss fick ett mail om att jag blivit antagen till Valands sommarkurs Kontextrelaterat konstnärligt arbete i offentliga rummet med Katja Aglert som kursledare. Heja va kul!!! Ni minns kanske att jag blev väldigt inspirerad efter att jag varit på Katjas föreläsning för ett tag sen och skrev detta inlägg om att misslyckas?

Vädergudarna skrattar åt mig
Jag glömde bort att det regnar och blåser en jädra massa här i Göteborg, INTE optimalt för kartongbygge av hus ute i skogen.. Jag vill ut i skogen och genomföra mitt projekt! Jag börjar undra om det var dömt att misslyckas från början?!

Just för att det regnar så byggs det idag inomhus för att inte slösa bort ännu mera tid på att vänta på att vädergudarna ska sluta pissa på mig. Förutom det skissas det, tänks så det knakar samt klipps film.

V19
Denna vecka har arbetet inte gått nämnvärt framåt rent skapandemässigt, däremot har jag sökt inspiration, varit frustrerad över att saker och ting inte går som jag vill.

Jag överväger olika möjligheter för att "rädda" mitt misslyckade husbygge jag har. Kan jag göra andra saker med de tejprester och tillknöcklade kartongbitar jag har? Ska jag kanske göra en film om mitt sökande efter hemmet?

Lappa ihop
Nu har jag ju en hel hög med kartongbitar från förra veckans massaker som jag sitter och funderar på vad jag ska göra med.

Kanske skulle jag ta och lappa ihop bitarna och se vad det blir. Det är ju ändå lite så det blir när man bryter upp från ett liv eller plats och skapar sig ett nytt på en annan. Man tar de bitar man getts, lägger till och tar bort för att färdigställa sitt pussel. Man passar in de bitar som saknas för att få en helhet.
Sen kan man ju ha vissa bitar i ens liv som man kanske inte alltid är stolt över eller som man känner att man inte kan stå för idag men som likväl är en viktig komponent till den man har blivit och är idag. De dåliga bitarna kan man inte kasta bort, man måste handskas med dem och försöka passa in dem i pusslet så gott det går även om bitarna är udda och inte alltid passar.

Inspirationen till denna tankegång var detta:

(bild från Apartment Therapy)

Mitt arbete får kanske en lite för stor metaforisk innebörd än vad jag tänkt från början, men vi får se vart det leder.

Jag inspirerades även en hel del av måndagens workshopsarbete av tidningspapper och tejp tillsammans med de besökande Japanerna. Förutom att samarbeta över språkbarriärer och kulturer lyckades vi skapa en riktigt häftig konstruktion som tog upp hela biblioteket. Helt i min smak!

Sen sa den japanska läraren någonting som fastnade "defy gravity" och som jag började spinna vidare på. Han sa också att det bästa sättet att arbeta var att använda sig av de 3 H:na, Hand, Head, Heart, något som jag gör tummen upp åt!


(sista bilden lånad av Sara)

V18: Borta bra men hemma bäst?
Denna vecka drog jag med pick och pack till staden jag är född och uppvuxen i för att på plats försöka reda ut frågeställningarna kring "hem" som jag skrev om i förra veckan. Jag ville också utmana mig själv med att gå upp i storlek, använda material som jag normalt inte använder samt att vistas på en plats jag har kluvna känslor till.

Samma dag som byggandet skulle genomföras hittade jag denna lilla notis i Karlskoga Tidning, blev inspirerad och kände "yes! vad passande för mitt projekt, det här kommer gå bra!".


Tejpen som varit lite av en röd tråd genom hela arbetet hade jag såklart med mig. Tejpen som jag gillar just för dess två skilda sidor, den ena helande och den andra skadliga eller konfliktfyllda sidan. Beskrivningen av tejpen kan även direkt användas i läsningen och förståelsen kring mina egna fladdrande känslor kring hemstaden, hemmet och "att höra hemma". Förutom tejpen så hade jag med mig en trave med pappkartonger (en ren pärs att resa
med!) som tillsammans med tejpen skulle agera byggmaterial.



Tanken var att jag på plats i Värmland skulle bygga mig ett portabelt hem av tejp och kartong. Huset skulle sedan kunna transporteras med till Göteborg för att åter byggas upp på plats där. Som en slags "modern" nomad skulle jag undersöka vad som hände...

Inför byggandet hade jag gjort en skiss över hur bygget skulle se ut och hur det skulle fällas ihop vid transport. På pappret görenkelt men som i praktiken tog en hel dags svettigt arbete, många svordomar och ett vredesutbrott som förstörde allt.

Vad bidde det då då?
Min tanke var god och jag känner att jag är på rätt spår även om det INTE ALLS blev som jag tänkt mig. Kanske behövde jag få ett vredesutbrott och förstöra det jag lagt flera dagars intensivt arbete på för att ta mig vidare, jag vet inte.

Jag vet heller inte om det hjälper eller stjälper mig att tänka på att, som vi fått lära oss under årets gång, förvirringen, frustrationen eventuella misslyckanden och så vidare, är en naturlig del av processen.
Tack vare "att det är en naturlig del i processen" har jag kört på ett mer sansat tankesätt och därför inte flippat ut över att mitt byggande inte alls tog den väg det var tänkt (fast när blir det nånsin som man tänkt?). På ett annan plan, kan jag känna en viss frustration över att jag är så lugn och medveten om "att det är en naturlig del i processen", då jag oftast får mer gjort och blir mer fokuserad när jag är förbannad och vill komma vidare. Fast å andra sidan, det ena utesluter inte det andra, för nog är har jag varit frustrerad, förbannad och fått tänka om i vilket fall. Jag känner inte att tiden var bortkastad helt ut utan var som sagt var "en naturlig (och viktig) del i processen".

Nåväl, vad jag inte har nu är ett portabelt kartong och tejphus. Men vad jag däremot har är en hög med massakrerade kartongbitar, en hög med tejprester och massa videofilmat material (som ni här kan få se en snutt av) samt en massa annan dokumentation. Jag får se vart detta tar mig, om det är en film jag skall göra eller vad det nu kan tänkas bli. Det här måste jag fundera på.

Jag har tatuerat mig(!)
Som en del av gestaltningsarbetet har jag ställt min arm till förfogande för Doris projekt.

Det fulaste jag skapat någonsin

Värmländsk parlör
Denna avviker något från min egen dialekt då jag är från östra Värmland men har ändock en del ord värda att veta. Klicka in här och lär dig litte go värmländska.

Om man annars känner fört så kan en ju läsa in sig på vad som finns häråvar uppe i skogarna på denna sida. Fast själv föredrar jag nog att upptäcka saker själv, det blir ju mer spännande så.

Detta har kanske inte så mycket med mitt själva arbete att göra men var ändå med i tankegången kring var man kan vara sig själv osv. Jag tänkte på dialekter då jag själv många gånger fått "stänga av" eller "tona ner" min dialekt för att det i sammanhanget inte fungerat vilket lett till att jag känt att jag tappat en del av mig. Det är ju kanske inte oundvikligt att man tappar en del av sin dialekt naturligt när man flyttar långt ifrån där den talas men det här handlade mer om att man i vissa fall medvetet (men ovilligt) fått forma om sig själv till någon annan när man hamnat i en ny kontext där man märker att ens sätt att prata inte fungerar och skapar missförstånd. Sjukt dumt att man låter sig omformas eftersom dialekter är en ganska stor del i vem man är och också fungerar som en stämpel på var man härstammar ifrån.

V17: Det är i huvudet det händer
Ja för inte sjutton kunde jag verbalt formulera för min grupp eller för mig själv vad sjutton det var jag var inne på under veckans handledning. Jag kände mest att jag satt och ordbajsade om Värmland vilket kanske inte gav så mycket för någon.
Jag vet att man skall vara öppen med sin process och allt sådant här på bloggen men jag finner det ASSVÅRT nu när man vet att allt skall bedömas. Sånt tänk ger mig prestationsångest, men jag beslutade mig för att slänga undan den, det verkade mest sunt, så nu kör vi!

Efter veckans handledning har jag från att ha velat runt med tejpen ett tag spunnit vidare på ett nytt spår. Tejpen är inte bortglömd utan är även med här. Under veckans handledning sa Doris "borta bra med hemma bäst- men vad händer när inget är hemma eller borta?" något som fastnade och som jag har funderat en hel del kring. Och som jag tänker går ihop med min tanke kring vad som får en att vara sig själv och vart man kan vara sig själv.

Dock körde jag fast lite så jag tog mina vänner till hjälp, lite av ett researcharbete kan man väl säga, och lät dem svara på lite frågor kring vad ett hem kan vara. Förutom det har jag även haft några fruktsamma samtal med vänner som jag har spelat in för att kunna gå tillbaka till och för att lättare för mig själv kunna förstå var jag står.

Vad är ett hem?
Hur definierar du det?
Kan man höra hemma på flera platser samtidigt?
Vad får dig att känna dig hemma någonstans?
Kan man vara fri när man är så bunden till en specifik plats som ett hem faktiskt utgör?
Är platsen specifik för vem/vilka vi blir/är? (Skapas ens personlighet av plats?)

Jag såg Kobras (Sveriges Television avsnitt 7, 2012) avsnitt om Copycats och blev väldigt inspirerad. Det handlade om och tog upp frågor kring plagiat, pastischer, parafraser, imitationer, repetition och representationer.
I avsnittet har de ett inslag om den Österrikiska staden Hallstatt som under fem års tid i hemlighet blivit dokumenterad in i minsta detalj av den Kinesiska staten för att uppföra en exakt kopia av staden i Kina. En delegation från Kina kopierade och dokumenterade staden utan att invånarna i Hallstatt visst om vad de höll på med. Detta upprörde många i staden då de ansåg att de tog deras historia och försökte återskapa den.

Detta att ta en plats, ett hem, och försöka återskapa det någon annanstans tilltalade mig då det är liknande tankegångar jag haft kring mitt eget arbete och de frågor jag ställt genom arbetets gång.
Är det samma plats om man skapar en exakt kopia? Vad är äkta? Kan man känna sig hemma i kopian?

Vj
Jag har inte varit helt oproduktiv på senare. Här är till exempel filmen som jag och Doris klippte ihop och visade på Bildlärarnätverksträffen i veckan. Den saknar just nu ljud men bör ses med Chicks on speed låten nedan. Annars pågår tankegången kring gestaltningen, mest i mitt huvud eftersom jag inte riktigt är klar över eller kan verbalisera ens för mig själv vad det är jag sysslar med/vill, ber därför om ursäkt för bloggtystnaden här.

V16
Jag har stått länge och väl och funderat och mer verkar det inte bli ännu. Det vill säga en slutprodukt är inte i sikte och det gör mig ingenting för jag vet att jag bara jag fokuserar och reder ut för mig själv vad det är jag vill ställa för frågor så kommer bitarna att falla på plats.

Allas utgångspunkt för gestaltningen har varit våra serier kring temat konflikt, min serie (som jag vet att ni ännu inte har fått se, men ni ska..lovar!) handlade om ett "skräckscenario" om vad som kan hända när man tar med sig alltför mycket att det privata jaget in i klassrummet. När man har försovit sig och haft en skitmorgon och låter det göra en till en stressad otrevlig person resten av dagen i klassrummet tillsammans med eleverna. Vad som händer då är att allt bara blir kaos.
Ibland måste man snabbt kunna växla mellan de olika personligheterna som det ju faktiskt innebär att vara lärare. Jag menar inte att man är två helt olika personer med olika åsikter och dylikt utan mer på det emotionella planet, har man tex bråkat med någon utanför skolan skall det också stanna där och inte följa med in i klassrummet. Denna inre konflikt som det ju faktiskt kan innebära att växla mellan olika jag men också konflikten som kan ske när man misslyckas med att växla har alltså varit min ingång.

Först var jag inne på hur man tar sig plats fysiskt i olika miljöer eller sammanhang men sen bevittnade jag en tejpincident/konflikt under ett vikariepass. Detta inspirerade mig till att göra någonting med tejp. Jag har köpte därför en massa tejprullar för att tejpa loss och se vad det kan bli. Jag ville inte att det skall bli fint men det blev det ändå, då jag kände mig ganska begränsad och som att det jag då höll på med inte alls var särskilt intressant körde jag fast. Det är där jag står nu och gräver djupt i hjärnbanken och omvärlden efter inspiration för att ta mig vidare.

Tejpen är intressant så jag vill nog inte riktigt släppa den ännu men söker parallellt med den nya ingångar.

Stillestånd
Jag står just nu ganska still i mitt arbete. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Tejpen var kanske inte vad jag jag sökte, men jag är nog heller inte riktigt redo att släppa den idén än. Först och främst måste jag formulera för mig själv vad det är jag håller på med och varför. Vart det skall leda är inte lika viktigt just nu.

Tejpljud
Jag är inte säker på om jag sitter på rätt tåg just nu. Nä, inte alls faktiskt..
Men dagens tejpande förevigades med några ljudupptagningar.